Bokrecension: Lasse i Gatan | Lars Ericson Wolke

Porträtt som antas föreställa Lars Gathenhielm

Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall är en dubbelbiografi av historikern Lars Ericson Wolke (f. 1957). Första upplagan utkom 1997, jag har läst en utökad utgåva från 2006.

* * *

Ericson Wolke presenterar sin belysande och intressanta bok delvis som en dubbelbiografi om kaparkaptenen Lars Gathenhielm (1689-1718) från Onsalatrakten och hans hustru Ingela (1692-1729), och delvis som en skildring av Stormaktssveriges sammanbrott.

Men på grund av det svaga och ömtåliga källäget drar sig makarna Gathenhielm undan närmare granskning och blir svåra att nalkas; de kan bara anas — i synnerhet gäller det Ingela Gathenhielm. I stort blir boken således ett utforskande av kaparmiljön som dessa två levde i.

Källkritiska problem till trots lyckas Ericson Wolke utan vidlyftiga spekulationer skänka läsaren en hel del kunskap om de livsbetingelser som den kände — eller om man så önskar: ökände — kaparen Lasse i Gatan hade att verka under.

Läsaren får lära sig hur kaparkrigföring fungeraed och var en del av den allmänna krigsansträngningen, framför allt under det stora nordiska krigets sista krutstinkande decennium, då Lasse var verksam och när Sverige ställdes om till ett tillstånd av totalt krig.

Kaparkrigföringen kom då att bli en extra resurs vid sidan av den reguljära flottan, som på Västkusten hade fått se sig bli nedprioriterad.

* * *

Kaparverksamheten förblandas ibland med sjöröveri. Det är emellertid inkorrekt att göra så, även om enskilda kapare av källorna att döma inte så sällan överträdde gränsen mellan vad som sågs som legal och reglerad krigföring och ren piratverksamhet. Ericson Wolke skriver:

”Gränslinjen mellan statliga kapare och självständiga pirater har aldrig varit särskilt klar.”

Ju längre kriget pågick, desto generösare verkar också den svenska regimen ha blivit vad gäller vad som ansågs vara rimligt att ge sig på. Men en kaparkapten förväntades likväl iaktta vissa förhållningsregler, såsom att enbart vissa typer av skepp fick kapas, att lasten skulle hanteras på ett visst sätt och likaså besättningen.

I grunden handlade kaparverksamheten om att enskilda näringsidkare, som Lars Gathenhielm, fick kungligt tillstånd för kaparverksamhet och rustade ett eller flera skepp varvid man möjligen fick låna vapen av kronan, varefter man gav sig ut på havet och där helt enkelt lade beslag på handelsskepp och andra skepp som fraktade varor till eller från fiendehamn.

Det spelade då ingen roll huruvida skeppen själva tillhörde fienden — det vill i synnerhet säga Danmark och Ryssland — utan poängen var att de på något vis genom sin handel kunde underlätta för fiendens krigföring, till exempel genom att frakta vapen eller sånt som kunde komma till nytta vid vapentillverkning och så vidare. Dessutom var det en vinst i sig att störa även fiendens ickemilitära handel och därmed dessa länders ekonomi.

Givetvis kunde detta leda till diplomatiska förvecklingar med skeppens hemländer, när dessa inte var stridande parter i konflikten, vilket Ericson Wolke beskriver. Och skulle en svensk kapare gå över gränsen för mycket, till exempel vad gäller behandlingen av besättningen, kunde straff vänta i hemlandet: avrättningar var inte okända.

Till sist krävde svenska kronan med drakoniskt nit en omfattande samling dokument av kapade kaptener för de skulle kunna freda sina skepp som neutrala. Det synes nästan blivit omöjligt att i allo stycke ha alla papper förberedda i händelse av kapning.

Dessutom, om kaparens tilltänka offer skulle sätta sig till motvärn vid pågående kapning, blev skeppet automatiskt betraktat som lovligt kap, alldeles oavsett dess faktiska neutralitet och last.

När ett skepp bordats med eller utan kamp, skulle det föras hem till Sverige med plomberade lastutrymmen, där en särskild domstol skulle avgöra huruvida skeppet kapats på rätta grunder. Bedömdes så vara fallet, dömdes det som pris, och kaparen hade, sedan 1711, att fritt ta över det och tillgodogöra sig godset ombord, helt tullfritt, som sin egendom. Det torde varit en morot av Guds nåde.

Det är alltså inte märkligt alls att personer som Lasse i Gatan med tiden torde blivit förhållandevis förmögna. Detta, i kombination med sitt omfattande kontaktnät i ledande kretsar i Göteborg, som Ericson Wolke något utforskar, torde dessutom gjort Lasse till en mäktig karl.

* * *

Lasse i Gatan är sägenomspunnen. Sägner om honom spanns och hölls levande långt efter hans död.

Ser vi emellertid till de hårda fakta som blir kvar efter källkritiska undersökningar och som presenteras av Ericson Wolke märker vi att Lasse förvisso var framgångsrik, men hans liv blev kort, och hans aktiva tid som sjöburen kapare än mycket kortare: det löpte blott från 1711 till 1714.

På grund av invaliditet kom Lasse att bli landbunden och han sysselsatte sig då som kaparredare, vilket näppeligen lär ha gjort honom fattigare. Åtskilliga västkustskepp av olika storlekar ägdes av honom.

Lasse dör, möjligen i bentuberkulos, bara 29 år gammal, år 1718, ett drygt halvår före regerande konungen Karl XII. Kaparkriget överlever honom med något år.

Hustrun Ingela övertar efter Lasses död redarverksamheten. Och det är först då, förstår vi på Ericson Wolke, som hon liksom träder fram en aning ur historiens dunkel som självständig individ. Ericson Wolke skriver om henne:

”Hon förekommer bara glimtvis i källmaterialet, och det först, tidstypiskt nog, i egenskapen av änka som hon stiger fram i fullt dagsljus för en sentida betraktare.”

När väl kriget avslutats något år efter Lasses död verkar en icke liten del av hennes liv ha ägnats åt att bestrida och beivra diverse fordringar från och till staten.

Och inte fick hon leva länge efter att maken dött, även om hennes andre och mycket behjälplige make fortsatte affärerna efter hennes död. 1729 begravs hon i sarkofagen bredvid sin förste make i Onsala kyrka. Ätten Gathenhielm utslocknar sedan helt senare under 1700-talet.

Lasse själv synes, utifrån Ericson Wolkes uppgifter, ha varit en vinningslysten och inom sitt värv mycket kompetent karl. Konturerna av Ingela är och förblir betydligt suddigare, även om hon förvisso framstår som en handlingskraftig kvinna.

* * *

Genom Lasse i Gatan sätter Ericson Wolke fingret på en åtminstone för mig och väl i svensk historieskrivning tämligen översedd period, nämligen det under ungefär ett decennium rasande kaparkriget.

Institutionens betydelse för krigsinsatsen som sådan kan diskuteras: i någon mån hade Stormaktssverige redan innan kaparkriget drog igång på allvar påbörjat sin dödskamp. Men kaparkriget hjälpte rimligen till att hålla liv i nationen längre än vad som annars hade varit möjligt, genom att tillfoga fienden skada, och genom att tidvis operera som en förlängning av den ordinarie flottan.

Ericson Wolke använder ett behagligt och tillgängligt språk som är stilistiskt säkert. Han är också mycket pedagogisk i sin framställning. Därtill är volymen väl försedd med illustrationer från tiden som hjälper till att skapa en bild av hur verkligheten såg ut för en Kaparfamilj på Västkusten för omkring trehundra år sedan. Lasse i Gatan blir en på många sätt äventyrsmättad och i någon mån ödesmättad berättelse.
– – –
Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lars Ericson Wolke. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87031-94-6.