Bokrecension: Kapare och sjörövare | Alf Åberg

Kapare och sjörövare är skriven av historikern Alf Åberg (1916-2011). Boken utgavs första gången 1968. Jag har läst den i Natur & Kulturs e-boksupplaga från 2010.

* * *

Vad Åberg gör i Kapare och sjörövare är att skriva en introduktion till ämnet som titeln anger. Boken är rimligen skriven för ungdomar, att döma av språkets tillgänglighet, korta satsbyggnad och allmänna ton.

Det korta formatet och den pedagogiska driven som verkar för att göra ämnet överblickbart och enkelt leder givetvis till vissa generaliseringar, men även en läsare van vid mer tuggmotstånd och utförligare källhänvisningar finner sådant i boken som är givande.

Till exempel sporrar de många biografiska skildringarna av äventyrare, sjörövare och kapare till vidare läsning och fördjupning. För det är onekligen i många fall fråga om synnerligen intressanta livsöden, fulla av strid, rov och intriger.

Själv var jag relativt obekant med barbareskstaterna, utöver att jag kände till att piratnationer existerade längst norra Afrikas kust långt fram i tiden. Åberg berättar med schvung om ett svenskt öde djupt förknippat med dessa sjörövare.

Det handlar då om kapten Berg som med sitt handelsfartyg år 1754 blev tagna av marockanska sjörövare.

Kapten Berg och besättningen fördes i land och senare sändes de iväg till sultanen själv. Efter svåra umbäranden och hårt arbete frigavs de på sommaren 1756 och avreste på hösten, när en lösesumma betalades ut. Svenskarna, sånär som på två gossar som fick bli kvar som uppassare åt sultanen, fick ta sig hem.

Till våren 1757 var Berg åter i Stockholm, och med sig hade han inte bara minnet av svåra upplevelser, utan också observationer om hur livet i Marocko tedde sig vid den tiden.

* * *

De många kända sjörövarna och kaparna passerar revy. Henry Morgan är bland dem, men också Francis Drake, Kapten Kidd, Jack Rackham, Anne Bonney, Lars Gathenhielm och många fler. Förvånansvärt nog nämns emellertid inte Svartskägg – förmodligen Edward Teach – alls, inte ens i listan över sjörövare och kapare som finns i slutet av boken.

Kapare och sjörövare är ingen skönmålning av piratlivet. Åberg återkommer till den grymhet som dessa vattenburna gissel för handelsmän och nationer kunde ägna sig åt. Det hindrar emellertid inte att Åbergs livfulla gestaltning av deras öde oundvikligen får en viss air av romantik. Kanske måste det vara så. Grymheten till trots kunde deras liv passa i vilken actionfilm som helst, eller i serier som den nu aktuella Black Sails.

Men som sagt. Kapare och sjörövare fungerar bäst som ett smakprov på ämnet, ett smakprov som tubbar den intresserade läsaren att gå vidare och fördjupa sig.
– – –
Kapare och sjörövare, Alf Åberg. Natur & Kultur 2010. ISBN: 978-91-27-12721-0.

Bokrecension: Perserna | Aischylos

Perserna är en antik grekisk tragedi av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t). Den är en fristående del av en i övrigt förlorad trilogi. Jag har läst Perserna i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961).

* * *

År 480 f.v.t stod sjöslaget vid Salamis, inte långt från Aten. Slaget var ett led i persernas anfall under storkung Xerxes (519-465) mot de grekiska territorierna. Grekerna anfördes av den atenske generalen Themistolkles (c. 525 - 460). Vid slaget segrade grekerna mot en överlägsen persisk styrka.

En av dem som var med under slaget var den senare tragediförfattaren Aischylos. Åtta år efter händelserna uppfördes hans drama Perserna. Men trots att han alltså själv deltog i slaget, har han tillåtit sig poetisk frihet i skildringarna; likväl anar man, inte minst i de direkta krigshandlingarna, ögonvittnets vittnesmål om våldet och döden.

* * *

Perserna berättas inte ur grekiskt perspektiv, utan ur persiskt. Enligt Zilliacus beror detta på att det vore att hänge sig åt den grekiska ärkesynden hybris, övermod, att ta utgångspunkt i grekernas väldiga framgång.

Platsen för tragedin är Persien, och de närvarande personerna är få. Handlingen är också knapp; den uppehåller sig vid insikten i och förskräckelsen över vad som just hänt: att den persiska hären förgjorts.

En budbärare får berätta om allt detta för den förtvivlade änkedrottningen; Xerxes själv har ännu inte återkommit. I mening efter mening hamrar budbäraren i allt vidare omfattning ut katastrofens omfattning. Han berättar:

"Man såg ej havet mer, ty det var täckt
av fartygsspillror och av döda män,
och liken hopades på skär och stränder."

Drottningen låter därefter kalla fram sin döde makes, kung Dareios, vålnad ur graven, som både kom att tadla sin son för dennes övermod – hybrisbegreppet igen! – och ömka honom. Drottningen förklarar att han förletts av onda råd. Dareios avslutar med att uppmana drottningen att trösta Xerxes när han kommer åter. Själv drar han åter till dödsriket.

Till sist kommer så Xerxes tillbaka. Och resten av dramat består i stor utsträckning av klagosånger över det öde som drabbat det mäktiga persiska riket. Kören sjunger:

"Vår jord begråter den ungdom hon fött
och som Xerxes sände till Hades, vars hus
han fyllt med stupade perser.
Där samlas hjältar i tusental,
den yppersta blomman av landets män,
okuvliga kämpar med båge och pil,
en tallös och stimmande skara."

* * *

Perserna är en poetisk kraftfull berättelse om det totala och oväntade nederlaget. I verkligheten fanns dock persiska styrkor kvar i Grekland efter slaget vid Salamis, men snart nog tvingades också de tillbaka: slaget vid Plataiai året efter Salamis satte definitivt punkt för den persiska kampanjen.

I den arkaiska formen känner läsaren fortfarande en levande puls, ett ögonvittnes målande beskrivningar, och den mänskliga sorgens och förtvivlans allmängiltighet genom alla tider. Tragedin får inget muntert slut: den är ett studium i undergång, den beskriver fallets psykologi – uttryckt i odödlig poesi.

Jag kan inte antik grekiska, men jag kan konstatera att mästaren i översättningskonsten, Emil Zilliacus, skänkt Perserna en språkdräkt som både är högtidlig och direkt. Därtill har han försett skådespelet med ett informativt förord, som skänker en del sammanhang åt den pjäs som första gången uppsattes i Aten, åtta år efter att havet några kilometer därifrån burit döda kroppar och virke från förlisande skepp.
– – –
Perserna, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1934. 108 sidor.

Bokrecension: Inferno | August Strindberg

Strindberg 1892-93. Beskuret foto.
(Källa: Kungliga biblioteket)

Inferno är skriven av August Strindberg (1849-1912). Boken skrevs på franska, men utgavs i svensk översättning av Eugène Fahlstedt 1897 innan den utgavs i Frankrike året efter.

Jag är läst boken i Albert Bonniers förlags e-boksversion från 2013.

* * *

Det är inte självklart hur man bör klassificera en bok som Inferno. Enligt författaren själv är boken självbiografisk och bygger på hans egna dagböcker. I vilken mån Strindberg format texten och därmed bilden av sig själv till något utöver självbiografins självbetraktande är omöjligt att säga, åtminstone rörande de avsnitt som vi inte äger alternativa källor till.

I boken följer vi Strindberg under några år i mitten av 1890-talet. Han vistas vid denna tid i Paris, i Skåne, i Österrike. Men de yttre resorna är av underordnad betydelse. Vad som är fokus är istället Strindbergs inre resa och den kris han genomgår.

Det är nämligen så, att Strindberg i Inferno skildrar hur han själv lider av vad läsaren måste kalla paranoia, av överspändhet, av vanföreställningar.

Själv ägnar han sig åt alkemi och ockultism. Han försöker genom kemiska experiment framställa guld, och han ägnar sig åt magi. Samtidigt är han övertygad om att en dunkelt anad försyn leder honom, men att också någon form av onda krafter plågar honom, måhända i form av avundsjuka människor, måhända och i synnerhet betonat senare i boken i form av demoniska krafter.

Strindberg ser tecken i allting. Upphittade papperslappar ger honom budskap. Ljud från grannarna övertygar honom om att de är ute för att plåga honom. Återkommande skildrar han övertygelsen om att elektricitetsmaskiner används genom väggarna för att skapa lidande hos honom. Han lider av sömnlöshet och högt upptrissad oro.

Vad gäller den egna åskådningen talar han mycket om lidande och om makter. Han skriver:

"O crux ave spes unica"
["O kors, var hälsat mitt enda hopp"]

Samma text återfinns på Strindbergs gravvård. Men Strindberg uttrycker i denna latinska mening i Inferno inte något kristet hopp. Istället är det fråga om en bekännelse till lidandet, och att lidandet skall föra honom till "Visheten" med stort V.

Boken igenom blir de antydda makter som styr, beskyddar och prövar Strindberg otydliga. I stor utsträckning är det inte fråga om en traditionell kristen föreställningsvärld, även om vi känner igen kristna begrepp. Men det är fråga om något annat.

I Strindbergs tankar inträder fenomen som återfödelse, buddhism, ockultism, andar. Men från teosofin tar han bestämt avstånd.

* * *

Nåväl, in i själen förföljd av sina egna kval tar Strindberg till sist sin tillflykt till Österrike, där hans lilla finns dotter. Där upptäcker han också mystikern Swedenborgs texter och via Swedenborg och under inflytande av sin dotters mostrar förs han närmare katolska kyrkan. Inferno avslutas genom att Strindberg inväntar svar från ett belgiskt kloster, om han där kan få finna en tillflykt.

Strindberg skriver med avseende på de dunkla makterna, medveten om sin egen åsiktsutveckling:

"I min ungdom var jag en uppriktigt troende, och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att inom tio år skolen I vederlägga religionen."

Ja, liksom Strindberg reser från trakt till trakt i Inferno, är han också helt medveten om den inre resa han gjort.

* * *

Om Inferno verkligen är av självbiografisk art mer än till ythändelserna, är det ett rörande porträtt av en själ stadd i skälvning, ett medvetande på högvarv som i allt söker bekräftelse för att krafter utom honom själv både vill störta respektive skydda honom. Strindberg själv är medveten om hur det verkar: han skyr att tas in på mentalsjukhus.

Det torde ha krävts ett visst mod att utge en bok av det slag som Inferno är, ett verk som är så djupt personligt och blottande. Men vad jag förstår rönte verket emellertid inget större uppseende när det kom ut; världen var trött på ockultism.

Kvar står för oss likväl en volym som är omistlig vad gäller förståelsen av personen August Strindberg under en period som till stor del för honom var ett helvete på jorden.
– – –
Inferno, August Strindberg. Albert Bonniers förlag 2013. E-bok. ISBN: 978-91-0-013298-9.

Bokrecension: Sparta | Paul Cartledge

Sparta: En odödlig historia (eng. The Spartans: An Epic History) är skriven av historikern och Spartaexperten Paul Cartledge (f. 1947).

Boken utgavs i svensk översättning av Per Nyqvist på Santérus förlag 2012.

* * *

Sparta är den kronologiskt framställda berättelsen om den mytomspunna grekiska stadsstaten med samma namn. Cartledge tar avstamp i den dimmiga förhistorien och följer platsens historia genom dess uppgång och storhetstid, vidare över dess förfall och liv i kultur och legend.

Sparta var onekligen, förstår vi av Cartledges bok, något särskilt, något som skilde sig från andra grekiska stadsstater. Främst tänker man väl då på dess omfattande, i stort sett totalomfattande, militarisering.

Spartiaterna förväntades gå i statlig uppfostringsskola från gosseåren och bo i förläggning med de andra männen intill trettioårsåldern, sysslande med bland annat vapen- och stridsträning. Staten underhölls av slavfolket heloterna, som skötte grödor och även ordnade med hushållsbestyren i de spartiatiska hemmen.

I allmänhet slogs spartiaterna i form av täta formationer av hopliter: spjut- sköld- och svärdförsedda krigare till lands. Kulturen i Sparta formade dessa soldater till ett formidabelt krigsfolk. Men det kan noteras att Sparta tidvis även höll sig med en flotta. De blev så illa tvungna.

Det är i synnerhet hopliternas krigsäventyr som Cartledges fokus ligger på: strid på strid, krig på krig och fälttåg på fälttåg följer på varandra, kryddat med en mängd namn. I detta avseende är Sparta mycket faktaintensiv.

* * *

Mig hade emellertid boken tilltalat ännu mer, om ett större fokus legat på Spartas direkt kulturella egenheter, även om också sådant tas upp, inte minst kvinnornas situation på platsen. Dessa ansågs av övriga greker vara särskilt frigjorda, förstår vi av Cartledge. Ja, det ansågs till och med att i de i själva verket styrde över männen.

Vad vi vet är hursomhelst att kvinnorna i Sparta kunde ärva i egen rätt, och att inga förbud fanns för sex utanför äktenskapet. Att kvinnorna genom att heloterna skötte om hushållet frigjordes från sådana göromål lät dem också få tid att själva ägna sig åt idrottsliga övningar och annat.

Cartledge beskriver också hur spartiaterna var synnerligen religiösa. De kunde offra före ett slag, eller rentav under ett slag, för att utröna gudarnas vilja. Och om tecknen var dåliga kunde de emellanåt rentav helt enkelt låta bli att gå i fälttåg.

Ett icke föraktligt utrymme ges också åt beskrivningar av hur Sparta organiserades, såsom dess system med dubbla kungar, rådsförsamlingen, utbildning.

* * *

För att få en uppfattning om konturerna av det spartiatiska samhället och framförallt om dess yttre äventyr är Sparta en god bok att studera. Vi möter dessutom en legendomsusad gestalt som Leoinidas, vilken stupade vid Thermopyle som en av de trehundra som försökte stoppa perserna. Men också många andra spartiater stiftar vi bekantskap med i de små biografier som då och då infogats som särskilda avsnitt i texten.

Men takten i berättelsen är rasande, och namn, årtal och platser regnar över läsaren, som måhända får svårt att reda sig, där hon klänger sig fast vid kartan som återfinns i inledningen av boken, för att ha åtminstone något fast att hålla sig i. Själva översättningen torde dessutom mått väl av en ytterligare korrekturläsning.

* * *

Sparta blev en legend redan under antiken. När dess storhetstid var förbi blev orten besökt av sådana gestalter som kejsar Augustus och dessförinnan av en ung Cicero. Man kom att leva på minnet av fornstora dagar. Och sedan dess har legenden om Sparta fortlevt. Genom Sparta: En odödlig historia lär vi något känna det verkliga Sparta, och kan i någon mån se vad myten bygger på, vad som fanns där som kom att ge den genommilitariserade stadsstaten just – en odödlig historia.
– – –
Sparta: En odödlig historia, Paul Cartledge. Övers. Per Nyqvist. Santérus förlag 2012. ISBN: 978-91-7359-053-2. 325 sid.

Bokrecension: Antiken by night | Dimitrios Iordanoglou

Antiken by night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen är skriven av grecisten Dimitrios Iordanoglou (f. 1972) och utgiven i Logos-serien på Glänta produktion 2009.

* * *

Antiken by night består av tre varandra närstående essäer, vardera med ett tema ur bokens undertitel. Således handlar den första essän om sex, den andra om droger och den tredje om dildos – allt med avstamp i antika skrifter.

Vad gäller sexessän består den i stor utsträckning av en analys av ett antikt, grekiskt epigram av det mer frispråkiga slaget från omkring 300-talet f.v.t.. Dess fyra rader handlar om att man bör lägga hustrun på mage och ta henne bakifrån, som vore hon en gosse.

Det kan nämnas att pederastin var ett vanligt motiv i antikens Grekland, även sedan fenomenet försvunnit som den institution det varit. Temat användes dock även därefter som litterärt motiv, som anknytning till äldre, högklassisk litteratur, som Iordanoglou förklarar.

Nåväl, Iordanoglou vrider och vänder frimodigt på textstycket, söker dess sammanhang och intertextualitet — alltså dess relation till andra texter och genrer. Det går då inte längre att avfärda texten som enbart ett stycke obscen flåskomik.

Dikten säger, visar Iordanoglou, till exempel på hur man såg på sexualitet mellan äkta makar, och den bryter av mot det då förväntade: den överträder "antik grekisk äktenskaplig normativitet", som han skriver.

Den blir måhända lustig får dåtidens läsare dels genom sin anknytning till äldre teman, pederastin, dels genom att den inför tanken på njutningsbetonat sex mellan makar hos läsaren. Hos en grek under den tiden kunde det, om jag läser Iordanoglou rätt, förefalla som en absurd och effektfull helhet.

Men hur man än analyserar och låter vår förståelse för intertextualitet och kontext öka, blir ändå Iordanoglous råd att man må handskas fritt med texten, något som är en röd tråd i Antiken by night:

"Vad gör man av en sån här dikt, allvarligt talat? Vadhelst som faller oss in, förstås. Läsarens frihet är ju inte på något sätt med begränsad än poetens ..."

Därmed öppnar Iordanoglou portarna för en så vid reception av denna – och andra texter – som bara är möjligt; texterna blir vad läsaren gör dem till.

* * *

Essä nummer två behandlar frågan om droger i antiken, där Iordanoglou kontrasterar dagens drogkultur med antikens drogkultur. Han söker upp och analyserar förekomster av olika dels möjligen antydda och dels i klartext uttryckta textpassager om droger i antika källor, funderar på vad lotusätarna i Odysséen sysslade med och reflekterar kring kejsar Marcus Aurelius läkemedelsintag.

Den sista essän är väl möjligen den mest obskyra. Den handlar om dildos. Japp, penisattrapper för kvinnor i den antika litteraturen. Föga förvånande – ty mycket som vi tror är nytt var nytt för längesen... – var sådana alls ingenting okänt på den tiden. Iordanoglou belyser ämnet både utifrån detaljstudier av enskilda grekiska ord och utifrån genusperspektiv.

* * *

Att en forskare som Iordanoglou lyfter fram så – i förhållande till den traditionella populär- och facklitteraturen om antiken – aparta ämnen och ägnar dem ett seriöst studium är naturligtvis ingen slump.

För textstudierna och analyserna av både dem, deras kontext och vår reception av dem väcker mycket intressanta frågor kring hur forskningen i allmänhet har valt att fokusera, och vad man helt enkelt låter blir att fördjupa sig i. Alltså: vilka frågor man ställer till det material som har bevarats.

Och därtill ställs man oundvikligen inför problemet som är olösligt: vilka texter har man genom århundradena inte ansett värda att bevara – och låtit förgängelsen och glömskan censurera?

Till saken hör, att i sitt efterord, som till formen påminner om en pamflett, går Iordanoglou till storms mot en i traditionerna bunden och allmänt navelskådande filologi. Antiken by night får väl som helhet ses som ett inlägg i det angreppet: att det går att skriva om annorlunda saker och att det går att skriva om dem på ett annorlunda sätt.

För det är nämligen inte bara ämnesvalen som är annorlunda än vad vi är vana vid. Hela framställningen med sina många referenser till populärkulturen är något särskilt. Fragment från låttexter, dialoger ur filmer och annat finner en naturlig plats i Iordanoglous samtal med och om de antika texterna. Han skriver:

"Att förstå nuet genom att ständigt utmana den historia som vi skapar och återskapar åt oss själva måste förstås vara antikvetenskapens målsättning."

Personligen är jag för positivistiskt lagd – och för lite postmodern – för att helt skriva under på den formuleringen. Jag kan inte se det på annat sätt än att förståelsen av nuet kan vara en målsättning för antikvetenskapen.

Men liksom konst är konst i sin egen rätt, är också antikvetenskapens funktion oavhängig dess nytta för nuet; jag tror nämligen att historievetenskapen kan och förmår säga något om det förflutna, men kanske inte oberoende av nuet och de tankar vi tänker och hur vi förstår i dag, fastän det är nog så viktigt att sikta mot: ett ständigt frigörande från sin egen tid för att försöka förstå en helt annan tid: dess radikala annorlundaskap likväl som dess nära släktskap med den värld vi lever i nu.

Det jag främst tar med mig från läsningen av Antiken by night är just reflexionerna som Iodanoglou manar fram kring hur man väljer att skriva historia, och om vad, samt hur historieforskningen står i relation till nuet, till forskarens egen tid.

– För den sakens skull klagar jag emellertid inte över att jag fått lära mig mer om sex, droger och dildos i den antika världen...!
– – –
Antiken by night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen, Dimitrios Iordanoglou. Grafisk form Jens Andersson. Logos, Pathos nr 12, Glänta produktion 2009. ISBN: 978-91-86133-03-0. 119 sidor.

Bokrecension: Amerikas blixt | Charles Baudelaire

Amerikas blixt: Om Edgar Allan Poe är en samling texter av Charles Baudelaire (1821-1867).

Amerikas blixt innehåller fem texter varigenom Baudelaire snarast introducerar Edgar Allan Poe (1809-1849) för en fransk publik.

Texterna har översatts samt försetts med förord och kommentarer av Lars Nyberg och utgavs på Ellerströms förlag 2006.

* * *

Amerikas blixt innehåller ett antal olika texter som Baudelaire författat på ämnet Edgar Allan Poe. Det rör sig om ett brev till modern till Poes avlidna hustru, av biografiska essäer, av förord till de franska upplagorna av Poes verk.

Åter och återigen utmålar Baudelaire Poe som en slags idealgestalt: han skapar och formar honom till den ideale litteräre konstnären, och det utan att förneka en sådan sak som Poes benägenhet till dryckenskap. Ett sådant inslag i biografierna bättrar nog snarare bara på bilden av Poe i Baudelaires ögon, han som själv verkade i en dekadensens litteratur, i romantikens atmosfär.

De två träffades aldrig, men hade onekligen beröringspunkter.

Båda var författare, poeter, litteraturkritiker. Båda rörde sig i sitt berättande i utkanten av eller bortom konvenansen. Och man kan nog säga att Baudelaire i sina texter och sin lansering av Poe använder sig av den amerikanske kollegan för att framföra sin egen litterära konstuppfattning: Poe ger honom ammunition. Också vad gäller att utdela kritik mot Baudelaires samtida.

Båda reagerar de också mot den del av litteraturen som fungerar som didaktiskt medel, som sedelärande; båda ser konsten som ett värde i sig — ja, konst för konstens skull är nog, och nödvändigt. Ett uppfostrande syfte i litteraturen förfular den som konst, besudlar den. Konstens syfte ska vara den effekt den väcker: den ska inte skriva den som njuter konsten på näsan hur han eller hon bör handla.

* * *

Trots de utförliga biografiska essäerna som ryms i Amerikas blixt bör man inte vända sig till dem för att lära sig om Poe i första hand. Baudelaire förlitar sig på texter om Poe som är nyskrivna och delvis formade av Poes legend om sig själv.

I dag har forskningen om Poe kommit mycket längre, och man har förmått skilja legendartat material från historiska fakta.

De mycket utförliga kommentarerna av Nyberg kommer därför väl till pass för att korrigera Baudelaire, när forskningen senare ändrat uppfattningar. Det kan till exempel röra sådant som Poes påstådda resa till Grekland, som för hans del i själva verket slutade redan i Boston, men av Baudelaire utmålas som verklig händelse.

Kommentarerna är dessutom ovärderliga med sin information om de personer som mer eller mindre i förbifarten refereras till av Baudelaire: kommentarerna knyter alltså ihop Baudelaires texter med sin samtid och gör den samtiden mer begriplig för en läsare i dag, över hundrafemtio år senare.

* * *

Främst bör man kanske läsa Amerikas blixt för att lära känna Baudelaire själv: hur han såg på den litterära konsten – hans konstteori – och vad han värderade i densamma. Till det kommer givetvis texternas vittnesbörd om Poe-receptionen i Frankrike strax efter att han börjat översättas.

Slutligen vittnar också texterna om Baudelaires syn på Amerika. Den är inte till Förenta Staternas fördel, vars befolkning han ser som synnerligen materialistisk med dess penningjakt och dess samhälles industrialisering. I det läget får Poe verka som brytande motkraft: han drar iväg mot mystiken, ja, han tar något naturligt och låter läsaren långsamt dras allt längre in i det övernaturliga.

Poe får fungera som ett alternativ till vad Baudelaire uppfattar som en kall tillvaro, där man glömt inbillningsförmågans vikt.

* * *

Poe dog på ett sjukhus 1849, efter att några dagar tidigare ha hittats medvetslös på en gata i andra kläder än sina egna. Baudelaire slutade sina dagar 1867. Han hade då levt i ett förlamningsliknande tillstånd efter ett slaganfall året innan. Baudelaire hade då länge levt ett hårt liv i fattigdom, under opiumrökning och alkoholmissbruk.

Båda dessa genialiska, litterära jättegestalter avslutade sina liv på sätt som i sin tragik ändå tycks rimma med de verk de skapade i skräckromantikens tid, i dekadensens tid: de levde och dog som hade de varit figurer i någon av sina egna berättelser eller dikter.

Och för att smaka på lite av den tiden kan man gott ägna Amerikas blixt sin tid och sitt studium; däri hör man både Poes och Baudelaires röster.
– – –
Amerikas blixt: Om Edgar Allan Poe, Charles Baudelaire. Övers., förord, kommentarer av Lars Nyberg. Omslagsbild av Aubrey Beardsley. Grafisk form av Clara Svensson. Ellerströms förlag 2006. ISBN: 91-7247-113-1. 239 sidor.

Bokrecension: Apokalypsen enligt Cioran | Gabriel Liiceanu

Apokalypsen enligt Cioran (rum. Itinerariile unei vieti: E.M. Cioran; Apocalipsa dupa Cioran) är skriven av den rumänske filosofen Gabriel Liiceanu (f. 1942).

Volymen innehåller dels Liiceanus biografiska skiss över E. M. Ciorans (1911-1995) liv, kallad "Beskrivning av ett liv: E.M. Cioran", och dels hans 1990 hållna tredagars intervju med tänkaren, kallad "Apokalypsen enligt Cioran".

Boken utgavs ursprungligen på rumänska 1995. På svenska kom den ut på Dualis förlag 1997, i översättning av Dan Shafran (f. 1948) och Åke Nylinder (f. 1932).

* * *

Jag har mött tre riktigt omvälvande författarskap. Det första är Nietzsches, som botade min religiösa feber. Det andra är Kafkas, som vidgade mina horisonter för vad skönlitterär prosa förmår. Det tredje är Ciorans, som på överlägset sätt formulerade så mycket av hur jag själv ser på världen..

I Apokalypsen enligt Cioran kommer man den mycket skygge författaren nära. Åtminstone upplever man det så. Cioran talar om sitt liv, sin historia, om människor han mött och om människor som påverkat honom. Och man får veta en del om hur han i åttioårsåldern såg på sitt eget författarskap.

I den snarast lyriskt utformade biografin som föregår intervjun ger Liiceanu sin bild av Ciorans levnadslopp – inte minst intressant är den vad gäller skildringen av dennes uppväxt och tidiga år i Rumänien.

* * *

Cioran levde den evige studentens liv. Han värderade sin frihet över allt annat, berättar han. Det ledde till att han fick finna sig tillrätta med knappa ekonomiska resurser, tidvis mycket knappa. Hans enda vanliga jobb bestod i att under ett år på trettiotalet arbeta som filosofilärare på ett gymnasium.

Eljest levde han på sina böcker, stipendier och senare en blygsam konstnärslön. Han intog sin lunch på en studentkantin ända till fyrtioårsåldern.

Sin tid nyttjade han i stor utsträckning åt läsning. Företrädesvis på bibliotek. Liccenau kallar honom i intervjun till och med "en av århundradets mest inbitna läsare." Och Cioran ägnar sig åt att skriva. Ungefär vart fjärde år kom han omsider att ge ut en bok i vilka han förtalade universum, som han själv uttrycker det.

Samtidigt skydde han berömmelse. Han gav uteslutande intervjuer till utländska medier. Priser avböjde han konsekvent, med undantag för det första han erbjöds.

* * *

Skrivandet för Cioran var inte ett led i att producera en världsåskådning eller ett filosofiskt system. Han säger i intervjun:

"Det viktiga var skrivakten som terapi. [...] Allt som formuleras blir också uthärdligt."

Livet igenom är det dödens problem och tillvaron i en på det stora hela fientlig värld som är Ciorans fokus. Han säger sig själv varit förföljd av döden sedan ynglingaåren.

Han skriver och skriver och omformulerar sig och regurgiterar samma ämnen: målet är inte originalitet, utan att utveckla ett sätt att förhålla sig till världen och den egna existensen. Han säger att han inte gör "några anspråk på någon originalitet när det gäller uppfattningen av existensen", istället är det fråga om att formulera det banala på nya sätt, att formulera den intensiva erfarenhet av till exempel döden som problem såsom han upplever den.

Och Cioran försöker nalkas tillvaron genom att utveckla en hänsynslös klarsyn:

"Hela mitt liv har jag haft den oerhörda pretentionen att vara den mest klarsynta människa jag vet."

Inför Cioran faller därmed alla illusioner, nödvändiga såväl som skadliga. Han kan inte bli religiös i traditionell mening, förutom utflykten på högerkanten i unga år kan han inte ansluta sig till någon ideologi, än mindre en filosofisk lära, även om inverkan från Schopenhauer, Nietzsche och andra finns där – dock inte kritiklöst svald, utan omarbetad, omformulerad.

Själv menar han att hans tidigt utvecklade sömnlöshet hjälpt honom till klarsyn, en klarsyn som samtidigt verkar ha varit en förbannelse. Han blir oförmögen att glömma, oförmögen att "vidmakthålla illusionen" att livet "förnyas varje morgon".

Så med sina kärnfrågor ständigt inför ögonen fortsätter han sin brottningsmatch med döden – som han kallar "själva grundproblemet" – självmordet, sömnlösheten. Han brottas genom att skriva, att ständigt återvända till detsamma, att skriva igen.

Och, som han säger, kan "enbart tanken på självmord [...] hjälpa oss att uthärda livet", ja, tanken på självmordet kan göra livet uthärdligt. För, får vi förmoda, att formulera tankarna ger dem konturer, gör dem hanterbara.

Allt detta gör han i ett tillstånd av maximerad frihet, där han inta har "några förpliktelser, något ansvar". Friheten, säger han också, är hans enda religion, en förutsättning för att han ska kunna leva sitt skrivande, tänkande, brottande liv.

* * *

Cioran är en tänkare och levnadskonstnär – ett begrepp som Tobias Dahlkvist utvecklar i Eremiten i Paris – som undflyr definitioner; man kan på sin höjd peka i den allmänna riktning där han hör hemma: den europeiska filosofiska pessimismen.

Han inte bara lever ett fattigt liv i maximerad frihet, han tillägnar sig denna frihet i själva sättet han formulerar sig: i sylvassa aforismer eller aforistiskt pregnanta essäer – som knappast går att huka sig för.

Han ger i dessa uttryck för den tonårsangst som väl de flesta är bekanta med, men med tyngden av åttio års sökande och arbetande med frågorna, och med skärpan hos en till perfektion driven stil. Därför träffar tankarna som blyklot i själen: de måste hanteras för var och en som tar dem på allvar, och inte bara duckar för dem. Även om att ducka för dem klart vore det behagligaste sättet på vilket man kunde förhålla sig till dem.

Att läsa Apokalypsen enligt Cioran är att komma mannen bakom aforismerna lite närmare, att höra honom interagera med snarare än att förkunna för en insatt läsare, nämligen Liiceanu själv. För honom berättar Cioran både kända anekdoter ur sitt liv, som hur han plötsligt säger sig ha bestämt sig för att börja skriva på franska, och om hur han tidigt i sitt skriftställarskap rent praktiskt höll sig vid liv i Paris med mycket låga inkomster. Inte heller undviks frågor om Ciorans tid som fascist, liksom hur han hanterat det arvet.

Apokalypsen enligt Cioran är nödvändig läsning för var och en som vill ge sin bild av Cioran fler dimensioner.

– – –

Apokalypsen enligt Cioran, Gabriel Liiceanu. Övers. Dan Shafran, Åke Nylinder. Omslagsteckning Bérénice Cleeve. Dualis förlag 1997. ISBN: 91-87852-27-6. 111 sidor.

Bokrecension: Eremiten i Paris | Tobias Dahlkvist

Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst är skriven av Tobias Dahlkvist (f. 1977), docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Eremiten i Paris är en slags tankebiografi om den rumänsk-franske filosofen Emil Cioran (1911-1995), vari Dahlkvist analyserar bärande teman i Ciorans författarskap och levnadssätt.

* * *

Cioran är  föddes i Rumänien (ja, i Transylvanien, så klart), men flyttar till Frankrike, där han för en skygg tillvaro. Länge håller han till på enkla hotell, men med tiden får han tag i en liten taklägenhet där han bor tillsammans med sin sambo Simone Boué.

Sitt rumänska medborgarskap har han förlorat efter kriget och något franskt skaffar han sig inte: han lever största delen av sitt liv som statslös. Cioran avlider 1995 efter att några år tidigare ha insjuknat i Alzheimers sjukdom.

Cioran engagerade sig då han fortfarande bodde i Rumänien en tid för den nationalistiska fascismen. Det är när han fortfarande tror på något, men fascismen överger han senare för en svartsynt, nihilistisk skepticism. Själv vill han inte kalla sig pessimist i filosofisk bemärkelse, men det är utan tvekan i den traditionen han bör placeras, om han måste etiketteras.

Tobias Dahlkvist har skrivit en välbehövlig analys av Ciorans tankevärld och levnadskonst. Det finns inte mycket skrivet om Cioran på svenska, hans samtliga verk väntar till exempel fortfarande på att överföras till vårt tungomål, även om en handfull titlar översatts, varav några i princip är omöjliga att komma över till och med på antikvariat. Så Dahlkvists bok fyller ett mycket stort behov för dem som är intresserade av personen den berättar om.

* * *

Det är svårt att sammanfatta Ciorans filosofi, om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan. För Cioran är i första hand inte filosof, som Dahlkvist visar. Han framför inga nya originella rön, och framförallt skapar han inget nytt system.

Vad Cioran istället gör är att använda sig av filosofin för att leva, att konstruera en levnadskonst. Han är ointresserad av filosofiska motiveringar eller att leda i bevis: han njuter frukterna av det som tidigare tänkare kommit fram till: stoikerna, epikuréerna, Schopenhauer, Nietzsche, men känner sig inte på något sätt bunden av dem, utan kritiserar dem vid behov, inte minst Nietzsche, fastän det hänt att Cioran förvisso felaktigt karaktäriserats som nietzschean.

Dahlkvist beskriver hur det för Cioran är långt viktigare att lära sig av filosofernas liv snarare än deras filosofiska system: deras liv blir förebildliga, deras tankars resultat i deras sätt att förhålla sig till livet är det relevanta. Inte minst gäller det Ciorans stora aktning för filosofkejsaren Marcus Aurelius.

Cioran smälter och omvandlar filosofin till ett sätt att förhålla sig till livet.

Man lockas onekligen att kalla detta för ett slags terapeutiskt användande av filosofin, och så kan man kanske se hans skrivande också. Dahlkvist menar att Cioran inte skriver för att producera text, utan för skrivandet i sig. För med överlägsen stilkänsla formar Cioran om teser och insikter med aforistisk pregnans och extrem skarphet för att skrivandet tjänar honom, inte för att skrivandet skall leda andra människor till insikt och accepterande.

* * *

Ett antal ämnen återkommer gång på gång i författarskapet, och dessa ämnen ägnar Dahlkvist ingående analys både utifrån vad Cioran skrev själv i sina verk och i sina anteckningar, och utifrån hur andra filosofer tänkt kring ämnena.

Ämnena är sådana som döden, självmordet, sömnlösheten. Cioran ägnar sig åt en livslång brottning med dessa ämnen, han skriver om dem om och om igen, formulerar sig om dem, använder antikens gestalter för att nalkas dem, förhåller sig till dem — för att kunna leva med dem.

Så vänjer han sig till exempel vid det honom ständigt lockande självmordet genom att tänka mycket på det, skriva mycket om det, och därigenom frälser han sig själv från det. Han tar udden av självmordslängtan genom att försjunka i självmordet som ämne. Han besvärjer sina demoner genom att umgås med dem.

Dessutom, visar Dahlkvist, formar Cioran själv sitt liv i linje med en slags levnadskonst: han skapar en persona med hjälp av ett antal stilistiskt utformade anekdoter, som han återkommer till i skrifter och intervjuer.

* * *

Cioran skriver i stor utsträckning aforistiskt och i fragment. Däri kan man också se en flykt från läror och system. Och genom aforistiken får han möjlighet att förhålla sig fritt i största möjliga mån till tillvaron: han låser inte in sig i en terminologi på det sätt som han ser att andra filosofer gjort, som skapat en hel begreppsapparat, där man kan filosofera om vad som helst för filosoferandets egen skull. Sartre får av Cioran gliringar för att han gjort just det.

Men det är ingen överdrift att säga att Ciorans livssyn står i den pessimistiska traditionen: livet ger honom samma avsmak som döden. Tillvaron är stadd i sönderfall. Han ifrågasätter inte de pessimistiska filosofernas slutsatser: livet innehåller mer lidande än njutning.

Men Dahlkvist beskriver hur Cioran i denna svartsynthet försöker skapa sig ett sätt att leva, och till hjälp tar han alla dem som han kan använda som förebilder, både ur antikens värld och bland senare tiders tänkare.

Därför är det också uppfriskande att läsa Cioran. Hur svartsynt han än är, hur mycket han än smädar livet i ansiktet, så bekämpar han inte livet, utan lär sig att leva med det, inte minst genom andliga övningar som han lär av dem som brottats med livet före honom, till exempel att föreställa sig sin egen död, att skriva sig igenom livet, att reflektera över mänsklighetens futtighet i alltet.

* * *

Dahlkvist skriver en ledig och tillgänglig prosa, som inte minst är en fördel när det handlar om ett ämne som detta – en filosofisk grundsyn och en livskonst uttryckt i fragment och aforismer och anekdoter under ett långt levnadslopp.

Författaren är uppenbarligen mycket väl inläst på sitt ämne, och då inte litteratur om Cioran eller enbart de böcker som publicerades av honom under hans levnad, utan också hans anteckningar i det som Dahlkvist kallar dagböckerna.

Framställningen är vidare mycket pedagogisk, emellanåt sunt repetitiv för att få fram viktiga poänger och Dahlkvist använder en arsenal av filosofer för att belysa just Ciorans sätt att förhålla sig till tillvaron. Inte minst kommer den franske filosofihistorikern Pierre Hadot till nytta, med sin tes om filosofin som levnadskonst – utifrån vilken Dahlkvist läser Cioran just som en livskonstnär.

Dessutom är boken försedd med en massiv notapparat för den som vill studera en del anförda citat på franska, tyska eller engelska  eller få en del utvecklingar av i brödtexten framförda uppfattningar.

Man bör läsa Cioran om man vill lära sig att handskas med livet. Men man bör också läsa Dahlkvists Eremiten i Paris för att lära sig att handskas med Cioran.
– – –
Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst, Tobias Dahlkvist. Ellerströms förlag 2013. ISBN: 978-91-7247-324-9. 321 sidor.

Bokrecension: Julianus Affällingen | Julius Centerwall

Julianus

Julianus Affällingen: En bild från den döende antiken är en biografi skriven av Julius Centerwall (1844-1923), filolog och liberal politiker. Boken utkom 1884.

* * *

Det finns inte många biografier om Flavius Claudius Julianus (331/332- 363) på svenska. En snabb sökning ger vid handen en enda, nämligen Centerwalls från slutet av 1800-talet, samma bok som jag haft nöjet att ta del av. Förhoppningsvis kan någon hågad historiker ta sig an denna så sällan besökta plats i det förflutna och återigen kartlägga dess topografi.

Med det sagt, vill jag likväl hävda att Centerwalls biografi stått sig oväntat väl, såvitt jag kan bedöma. Författaren är mycket noggrann, hänvisar ideligen i fotnotsform till de antika källor han referar till eller citerar. Visst förutsätter Centerwall en slags kristen supremati, men det minskar inte den hovsamhet han nalkas sitt ämne med: han är uppenbarligen imponerad och fascinerad av den siste hedniska kejsaren.

* * *

Julianus Avfällingen — tillnamnet under vilket han blivit känd är de kristnas uppfinning — är en fängslande individ. En slags tragisk hjälte, en sista snedvuxen grön gren på det hedniska, hellenistiska trädet.

Centerwall beskriver hur Julianus växte upp som kristen, men fick se sina släktingar – däribland sin far och sin bror – dödade av kusinen på tronen, Konstantius II. Själv hade han föga håg efter makten, utan ville mest studera, vilket han också fick. Han hänfördes av den gamla hellenska kulturen och fördjupade sig i den.

Konstantius utsåg emellertid sin boksynte kusin till Caesar, vilket vid denna tid innebar ett slags underordnad medregent. Som sådan skickades Julianus till Gallien för att där motarbeta germanska infall i romerska imperiet. Möjligen i avsikt att på det viset bli av med honom, liksom tidigare med Julianus broder, som också utsetts till Caesar.

Men Julianus lyckades över förväntan som fältherre. Och när Konstantius begärde att de galliska, mestadels inhemska, legionärerna skulle, mot givet löfte, korsa alperna och bistå honom i kriget mot perserna, utropade dessa Julianus till kejsare.

Till synes motvilligt accepterar Julianus utnämningen, berättar Centerwall, och man tågar iväg mot den kejserliga armén. långt borta i österlandet. Innan Julianus hinner möta Konstantius i strid dör dock den senare en naturlig död och utnämner dock sin fiende men likväl släkting till efterträdare.

Julianus blir därmed obestridd härskare i det romerska imperiet. Han är då i trettioårsålden. Men bara halvtannat år senare faller han för en fiendepil under ett fälttåg mot perserna. På den ögonblickskorta tid Julianus regerade sätter han dock igång omfattande reformer.

* * *

Centerwall fokuserar i sin biografi särskilt på det idéhistoriska landskap som Julianus odlade liksom det landskap som omgav honom.

Julianus avföll ju till sist öppet från kristendomen och förrättade offer till de gamla gudarna. Men den religionsform som han presenterade var en reformerad och sofistikerad hedendom, stödd på nyplatonismen. Kanhända kändes den främmande för den hedniska allmogen utanför de bildades sfär.

Centerwall utvecklar noggrant Julianus religiositets idémässiga innehåll, men låt det här vara nog med att påpeka att det alltså var en slags energiinjicerad och finjusterad olympisk religion som kejsaren försökte göra folklig och utbredd, ja, till en motpol mot den växande kristendomen.

Av de kristna blev Julianus hatad och avskydd.

Det kan synas särskilt märkligt, med tanke på att han på det stora hela var en relativt välvillig och tolerant regent, fastän han tyckte illa om kristendomen. Han föredrog att bekämpa den nya religionen med argument, inte med svärd eller andra fysiska förföljelser. Ja, den bildade kejsaren tillät sig till och med att personligen polemisera mot galileerna, som han kallade de kristna.

De direkta aktioner som föranstaltades mot de kristna, som Centerwall beskriver, bestod i att de på egen bekostnad fick återuppbygga hedniska tempel som raserats, och, vad som i de kristnas ögon torde varit värst, att de utestängdes från lärartjänster. Detta på så vis, att Julianus byggde upp ett centraliserat utbildningsväsende, där han personligen förbehöll sig rätten att godkänna vilka som fick undervisa.

De kristna, menade han, fick hålla sig i kyrkorna om de ville undervisa om evangelierna. Medan man i den statliga utbildningen liksom alltid använde sig mycket av de hellenistiska klassikerna.

Ordningen med statligt godkända lärare fanns kvar långt efter Julianus, men användes då föga förvånande av de kristna mot hedningarna.

* * *

Julianus har smädats av kristna, främst av den senare helgonförklarade kyrkofadern Gregorios av Nazianzos, som Centerwall går strängt till rätta med för hans lögner om kejsaren och hans osmakligheter, till exempel att Julianus skulle offrat människor, ja, små barn till sina gudar. Det är betecknande att de kristna, som vid den här tiden – enligt ett citat som tillskrivs Julianus – slogs som "vilddjur" mot varandra, ändå i stor utsträckning kunde enas i sin avsky för kejsaren.

Men ser man till de historiska fakta som vi faktiskt äger om Julianus såsom de presenteras av Centerwall, så framträder en helt annan bild av honom än vad kristna velat utmåla honom som.

Vi ser en filosofiskt lagd, studieälskande hedna-romantiker, som uppfylld av pietet för det gamla önskar skänka Hellas sina forna skatter åter vad gäller religiositet och livsåskådning. Han uppskattade inte de kristna, det är sant. Han hade sett sin familj mördas av sin kristne kusin. Det är också sant. Men han avstod från att gå till fysisk förföljelse, han bemötte sina fiender med ord och restriktioner, inte med stenar. Han var en from religionsfilosof på tronen.

* * *

Vi vet naturligtvis inte vad som hade hänt om Flavius Claudius Julianus fått mer än ett och ett halvt år som kejsare.

Han fick redan i sin livstid märka av hur luften liksom gått ur den gamla religionen och hur den nya religionen vann fäste omkring honom i sina olika versioner. Kanske hade han efter ett hypotetiskt lyckligt avslutat fälttåg mot perserna intensifierat sitt arbete med att få de hedniska troende och praktiserande att idka välgörenhet, att ägna sig åt offer, att strama åt sin moral.

Förmodligen hade aldrig den kristna rörelsen gått att stoppa, men kanske hade den åtminstone hindrats och dämpats en aning med en klok icke-kristen kejsare på tronen under en längre tid än halvtannat år.

Nu blev det inte så. Julianus roll blev den tragiske hjältens roll: efter en kort tid på scenen förs han ut, död, och han blev den siste hedningen i det  romerska imperiets kejsarpurpur, som genom århundradena höljt så många hedningar före honom.

* * *

Centerwall ger en god, resonerande översikt av Julianus Avfällingens liv och tankesätt. Vad jag särskilt vid läsningen slås av, är det som jag inledningsvis berörde: bristen på material om kejsaren på svenska. Hans bevarade brev och texter finns inte översatta. Någon biografi efter 1884 känner jag inte till. Här finns ett behöv att möta, eller åtminstone ett behov att skapa genom att väcka nyfikenhet för den komplexa personlighet som Julianus var.

Men i väntan på ytterligare verk rekommenderas Centerwalls biografi, om man nu bara har tålamod med de galileiska företräden han låter slinka fram emellanåt.
– – –
Julianus Affällingen: En bild från den döende antiken, Julius Centerwall. C. E. Fritze's K. Hofbokhandel 1884. 234 sidor.

Bokrecension: Moraliska småskrifter | Giacomo Leopardi

Giacomo Leopardi

Moraliska småskrifter är skriven av den italienske filosofen och poeten Giacomo Leopardi (1798-1837). Boken består av olika typer av texter, till exempel dialoger och fiktiva biografier. Den definitiva utgåvan gavs ut första gången postumt 1845, men hade föregåtts av tidigare versioner.

Den svenska upplagan utkom 2015 på Celanders förlag i översättning och med efterord av Gustav Sjöberg.

* * *

Det har hänt att Leopardis pessimism kallats patologisk. Det finns, åtminstone inte baserat på Moraliska småskrifter, inte skäl att ha den åsikten.

Vad man spårar i den italienske filosofens tankevärld är ett lyckat försök att skåda verkligheten i synen, utan skymmande illusioner. Och hans resultat blir pessimistiskt, det är sant, men inte som ett resultat av ett förvirrat sinne, utan som ett resultat av ett särdeles klart dito. Det må medges, vare sig man nu håller med honom eller inte.

* * *

Så ja, Leopardi var pessimist. Men inte misantrop. För honom fanns inget inneboende ont i människans natur, ej heller hade något syndafall inträffat: sådant hade varit illusioner för honom. I stället observerar han att livet består i lidande och leda. De njutningar som vederfars människan menar han vara av tillfälligt slag, och aldrig tillräckligt mättande.

Det är naturen, alltså själva tillvaron, som är fienden, den som orsakar lidandet i en värld där människan definitivt inte är verklighetens centrum, utan ett väsen bland många; och alla väsen lider och drabbas av olycka. Världen finns inte för människans skull, men människan finns i världen.

Dessa hans fundamentaluppfattningar illustreras på olika sätt och ur olika perspektiv i den breda samling texter som Moraliska småskrifter utgör. Han använder till exempel antika gestalter som språkrör, och får genom dialogens form möjlighet att anföra argument både för och mot de åsikter som framförs i ofta lätt samtalston, kryddad med ironi.

* * *

Pessimismen uttrycks bland annat i en dialog mellan Plotinos och dennes lärjunge Porfyrios. Denna dialog kan få tjänstgöra som exempel på hur Leopardi argumenterar.

Ämnet är självmordet — huruvida det är berättigat eller inte. Porfyrios har nämligen kommit till den slutsatsen att han vill ta livet av sig. Vännen och läraren Plotinos argumenterar emot honom.

De hinner beröra många infallsvinklar på döden och livet under sin pratstund.

Porfyrios attackerar bland annat mycket vältaligt uppfattningen om ett liv efter döden; han påpekar hur skadlig denna idé är för människorna, både vad gäller helvetes- och himmelföreställningar.

Bovar skräms förvisso inte av tanken på stundande straff, men däremot kan de som försökt föra ett hederligt leverne på sin dödsbädd likväl påminna sig sina många tillkortakommanden och känna rädsla inför döden – rädsla för den hamn som räddar dem för livets storm. Föreställningarna om liv efter döden berövar människan frid i hennes sista stund.

Och tanken på en salig tillvaro efter döden torde enbart väcka leda på grund av dess enahanda karaktär.

Döden är inte något hemskt. Det är Leopardi tydlig med att låta dialogen framföra. Döden är naturens "botemedel mot våra plågor", döden är "människans största goda." Och hon gör rätt i att dö såsom djuren dör: "utan fruktan".

Självmordet, vidare, är en skön tanke, menar Porfyrios. Den skänker den tröstande tanken, att man alltid och när som helst kan lämna det liv som endast åstadkommer lidande.

På Plotinos invändning, att självmord skulle var mot naturen, genmäler Porfyrios genom att ifrågasätta varför det skulle vara mot naturen att fly till det som utan "någon som helst tvekan vore mitt bästa", när "livet [...] är på väg att bli skadligt och dåligt för mig". Ja, döden är "det enda verksamma botemedlet mot våra plågor", och det är rimligt att låta "förnuftet styra över döden, då det råder över livet".

Plotinos håller försiktigt med om att Porfyrios har rätt i mycket av det han säger. De invändningar han kommer med är består i att självmordet skulle vara mot naturen, vilket ju Porfyrios sätter ifråga, samt att det drabbar de kvarlevande, vilket till syvende og sidst verkar vara det kraftfullaste argumentet mot självmordet som handling.

* * *

Leopardis Moraliska småskrifter undandrar sig enkel klassificering och likaså hans sätt att formulera sina tankar. Han blir svårfångad, där han rör sig i spänningsfältet mellan poesi, filosofi, skriftställeri.

På grund av sin mångskiftande natur är texterna också särskilt givande som material att reflektera kring, om man inte låter sig luras av den ibland lättsamma tonen, som likväl bär upp bråddjupa frågeställningar om de mest centrala problemen i mänsklig tillvaro: livet, döden, lyckan, lidande, njutningar.

Den pessimism som kännetecknar mycket av det Leopardi skriver är inte av svärmiskt Weltschmertz-slag; den är inte en posé. Nej, den är en filosofi, ett tankesystem för dem som överger tankesystemens legitimitet. Kanhända tjänar samlingens relativa mångfacetterade ytor sitt syfte särskilt bra, just genom att Leopardi därigenom undviker att framställa ett lärosystem: istället kretsar tankevärlden han uttrycker kring några centrala nav: de ovan nämnda, och främst lidandet som problem.

* * *

Att läsa Leopardi är emellertid inte alldeles enkelt. Det kräver sin tid, och dessutom en tillvänjning till hans speciella stil, som tar särskilt bruk av semikolon för att avdela satser. Översättaren har valt att låta Leopardis säregna sätt att skriva stråla igenom tolkningen även i detta avseende för att man också på svenska ska kunna komma så nära författarens språk som möjligt.

Men om man nu tar sig tid att läsa möter man en människa som på allvar brottas med det mänskliga livets villkor i en värld som inte skapats för människornas skull, där lidandet triumferar i varje varelse.

Den pessimism som blir resultatet av brottningen är emellertid inte nedbrytande, utan snarare upplyftande; den är uppfriskande som en kall vind en het dag som blåser undan damm och gör sikten klar. Och kanske skänker läsningen också nya insikter i vad det innebär att vara människa, en lidande människa, utan illusioner.
– – –
Moraliska småskrifter, Giacomo Leopardi. Övers. och efterord: Gustav Sjöberg. Celanders förlag 2015. ISBN: 978-91-87393-23-5. 255 sidor.

Bokrecension: Grekiska epigram | Emil Zilliacus (övers.)

Begravningsmotiv. Efter fragment av antik grekisk vas.

Grekiska epigram rymmer hundra antika, grekiska epigram i tolkning av Emil Zilliacus (1878-1961).

* * *

Precis som Zilliacus skriver om i förordet är det något särskilt tilltalande med epigrammet som poetisk uttrycksform. Ett epigram är, åtminstone ursprungligen, en kort, begränsad, dikt, särskilt lämpad för till exempel gravskrifter eller inskrifter på votivgåvor. Så är även ordets betydelse också just "inskrift". Snart förväntas epigrammet också stanna inom ett strikt versmått.

Kortheten och stramheten skänker en koncentration och kärnfullhet som är svår att värja sig mot. Utfyllnad ryms inte, blott det relevanta: varje ord måste finnas med, inget ord kan vara överflödigt.

I Grekiska epigram har Zilliacus valt ut hundra av dessa poetiska texter ur den översvallande mängd som bevarats från antiken. Han har valt att kategorisera dem i följande grupper: "Votivepigram och äreskrifter", "Gravepigram", "Erotiska epigram" samt "Varia".

Epigramdiktande, berättar Zilliacus, utvecklades med tiden till en egen konstform, och överflyttades från att företrädesvis nyttjas i praktiskt syfte till att fungera som en egen form av dikter, för diktandets egen skull.

Huruvida dikterna i samlingen därför alltid återberättar om verkliga människor eller om uppdiktade sådana är inte alltid lätt att avgöra, även läsaren ibland får besked därom genom översättarens kommentarer.

* * *

Epigramförfattarna är sedan länge döda, men nog har de genom sina skrifter lyckats hålla en del av antikens flamma brinnande, och vittnar om dess åskådningssätt, dess syn på döden, kärleken, livet, gudarna.

I ett epigram av Tymnes (100-talet f.v.t) berättas om en död, Philainis, som väl rätteligen borde fått vila vid Nilen, men genom ödets föranstaltande kom att begravas på Kreta. Epigramförfattaren uppmanar dock Philainis att inte sörja för mycket för detta, för varifrån vi än kommer

"... blott en är den väg, vilken till Hades oss för."

Ett homoerotiskt epigram av Meleagros (andra till första århundradet f.v.t.) finns med. Där skriver författaren om hur han förtöjt sin båt vid en viss Myskïos, som han säger sig helt tillhöra. Ser denne ej soligt på honom, blir allt till vinter omkring honom, men

"... ljusnar ditt öga i fröjd, blommar den ljuvaste vår."

En skön skildring av kärlek hos åldrande människor finns i ett epigram av Paulus Silentiarius (500-talet e.v.t). Han skriver om hur han älskar Philinnas rynkor mer än "ungdomens blomstrande hy", och att han hellre tar hennes bröst i sin hand än jungfruliga dito. Hos henne är det ljuvare att vara, i hennes höst, "än våren hos andra."

* * *

Zilliacus svenska språkdräkt, som han klätt de grekiska verserna i , är superb. Den är inte arkaiserande, åtminstone inte mer än vad som kan ses som befogat. Och den gör att vi kan känna igen högst mänskliga känslor och tankar, fastän de kändes och tänktes för så länge sedan, under den långa antiken.

Grekiska epigram är en vacker antologi, inte bara till det textliga innehållet, utan också på grund av att varje epigram som vinjett har ett motiv från en antik vasmålning, som väl i allmänhet anknyter till ämnet i den aktuella dikten. Också det knyter läsningen närmare till den tid vari det skrivna ristades in eller skrevs ner.

Och genom böcker som denna hålls antikens flamma brinnande; måtte fler värmas av dess skönhet, klarhet och vida vyer.
– – –
Grekiska epigram, Emil Zilliacus, övers.. Holger Schildts förlag 1954. 151 sidor.

Bokrecension: Odysséen | Homeros

Odysseus, antik romersk staty

Odysséen är ett antikt diktepos traditionellt tillskrivet Homeros, vilken även ska ha stått bakom Iliaden.

Texten, fördelad på tjugofyra sånger, sammanställdes möjligen under slutet av 700-talet f.v.t., men utspelar sig omkring 1100-talet f.v.t., och berättar om vad som hände Itakas konung Odysseus efter kriget om Troja.

Jag har läst Odysséen i Erland Lagerlöfs (1854-1913) klassiska översättning, reviderad och moderniserad av Gerhard Bendz (1908-1985) i en upplaga från Bra böcker i serien Bra klassiker, tryckt 1982.

* * *

Odysséen är hänförande. Som läsare sugs man genom de drygt 11 000 raderna av hexametriska verser in i en förlorad värld av stora hjältar, gudaväsen, mytologiska varelser och sagofigurer.

Vi befinner oss i Grekland, och Odysseus, konung på ön Itaka, har överlevt kriget om Troja. Till hans stora olycka har han illa skadat havsguden Poseidons son, cyklopen Polyfemos, när denne försökt ta livet av Odysseus själv och hans mannar.

Resultatet blir att Odysseus hindras på sin hemfärd och under allehanda äventyr får irra omkring på Medelhavet innan han till sist, på det tjugonde året efter att han gav sig av, kan återvända till Itaka. Där är dock inte lugn och ro. Hans berömda hustru Penelope uppvaktas av friande aristokrater, som helt enkelt belägrat palatset och tar för sig av vad Odysseus tillhör, i tron att han gått förlorad.

Efter att inkognito för de flesta ordentligt ha rekognoserat på ön och i palatset dödar Odysseus med tillhjälp av sonen Telemachos och gudinnan Atena samt två honom fortfarande trogna personer ur staben alla friarna, och han kan återförenas med sin hustru Penelope.

* * *

Odysséen tillåter sig en betydande detaljskärpa som skapar liv åt berättelserna, ett liv som fortfarande pulserar så här lång tid efter att sångerna sjöngs för första gången. Gestalterna är inte enbart skissartade, utan får djup: man får en uppfattning om hur Odysseus är som person, och Telemachos, och Penelope och många av de andra personer som förekommer.

Trovärdigheten kombinerat med de äkta känslorna skapar en alldeles egen känsla som ligger över detta epos, en känsla av saga likväl som av historia och myt. Odysseus besöker och berättar om platser vi känner i dag, men också platser som hör sagan till. Gudarna griper handgripligt in i händelseförloppen och påverkar dem; särskilt Atena verkar för Odysseus bästa, medan Poseidon ideligen saboterar för honom.

Så Odysséen äger inte bara underhållningsvärde. Den uppbär också ett stort religionshistoriskt, historiskt, litterärt, psykologiskt, geografiskt och poetiskt värde. I de tjugofyra sångerna som utgör verket återspeglas den tid vari de skapades: hur man tänkte om gudarna, hur man såg på livet och döden, vad som var ett hedervärt liv, hur man bygger upp en historia, och så vidare.

Odysséen är helt enkelt ett konstverk i litterär form, som äger konstens suveränitet, men också vittnar om konstnärens värld och föreställningar.

* * *

Det förvånade mig hur relativt lättläst detta poetiska storverk ändå är, åtminstone i den läsvänliga version som jag tagit del av. Det är inte alls svårt att hänga med, det rika persongalleriet och antika referenserna till trots gör inte att man tappar tråden.

Kanhända borgar också detta för Odysséens odödliga popularitet och dess påverkan på konst och annan litteratur under årtusendenas lopp. Det är ändå helt klart, att boken är ett verk för alla tider, en nedärvd kulturell klenod av oskattbart värde. Och en spännande läsupplevelse.
– – –
Odysséen, Homeros. Övers. Erland Lagerlöf, bearb. Gerhard Bendz. Med förord av Harry Martinson. Bra böcker/Bokförlaget Trevi 1982. Serien Bra klassiker. ISBN: 91-7160-614-9. 363 sidor.

Bokrecension: Insikter och smädelser II | Martialis

Insikter och smädelser II är ett urval epigram av Marcus Valerius Martialis (ca. 40 e.v.t - ca. 104 e.v.t.). Som namnet beskriver är det volym två av Symposion utgåva, i Per Erik Wahlunds (1923-2009) tolkning. Han har liksom i volym ett även försett denna bok med inledning och kommentarer.

Recension av första volymen finns här.

* * *

Det värdefullaste med Martialis epigram är de ögonblicksbilder författaren ger av livet i Rom, dess människor och dess konflikter, ofta mycket igenkännbara från vår egen värld. De små texterna med sina elakheter, gliringar och kärleksförklaringar slår en bro över nästan tjugo sekler och vi får liksom skymta det folk på ryggen som en gång vandrade på de romerska gatorna, deras skuggor fladdrar till i raderna och de mycket döda andas en stund.

Kommentarerna som Wahlund försett texten med är också av avgörande värde.

Kulturskillnader har trots allt gjort oss blinda för referenser och antydningar som var givna för en romare; världen har förändrats, även om människor i allt väsentligt förblivit människor – som de var, så är de. Det är alltså inte alltid man får en omedelbar förståelse av vad Martialis vill ha sagt; man går då med fördel till kommentaren och blir förhoppningsvis upplyst.

I sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka en praktikalitet. På grund av det ivriga bläddrande som krävs för att hänga med i texterna hade det nog inte varit till skada om kommentarerna fått lov att följa texten i fotnotsform istället för att komma in som slutnoter. Så hade fingrarna bevarats från åtminstone en viss mån av bläddrande fram och tillbaka, som avbryter läsandet mer än nödvändigt.

* * *

Martialis är en betraktare och kommentator. Han fäller sina småelaka eller rentav obscena omdömen om dem som han möter och som han har omkring sig. Ibland prisar han någons skönhet, oftare tadlar han någon annan för deras vandel, småaktighet, girighet. Detta utan att särskilt ofta bli egentlig höghästsmoralist: liksom konstnären avbildar han snarare än dömer — avbildar ibland fördelaktigt, ibland icke.

De ärenden som brukar återkomma är penningbrist eller penningbekymmer, sexualitet, förkonstling och då och då ett prisande av kejsaren. Det är människorna som är i fokus; mytologin får kanske referenser, men det är individerna som står i förgrunden. Martialis skriver:

"...mina sidor har endast av mänsklighet smak."

Därtill skildras åtskilliga gånger vänskap, gåvogivande och gästskap; Martialis levde ju i det patron-klientsystem som rådde i Rom, där fattigare sällar uppsökte rikare för att av dem åtnjuta beskydd och få gåvor; i gengäld förväntades klienterna skänka patronerna sin tillgivenhet, rösta på dem vid val och vara beredda att göra dem tjänster.

Martialis skildrar också i ett vackert epigram (X:47) något av ett livsideal, nämligen bland annat att ha ärvda pengar, åkrar som är lätta att odla på, hälsa och rejäla vänner, god sömn, och att

"... varken önska sig eller frukta slutet."

Det är alltså snarast fråga om goda epikuréiska tankegångar.

* * *

Några fler specifika situationer som Martialis beskriver med sin penna kan anföras.

Han gisslar en själ som gärna vill ha hans böcker, men inte för att läsa dem, utan för att sälja dem. Han berättar om en man som får mängder av gåvor — för att givarna hoppas komma med i hans testamente. En läkare har blivit gladiator: som förr, menar Martialis, ägnar han sig alltså att ha ihjäl folk.

Han berättar om en vän som ständigt renoverar, för att därför ha en ursäkt till avvisa dem som ber honom om lån. Och så har vi läkaren som blir påkommen med att ha stulit ett vinkrus, endast för att som ertappad ifrågasätta varför den bestulne super. Och sen har vi mannen som är impotent men klagar på hustrun för att hon inte blir gravid.

Och så skriver han den lustiga lilla texten om Hermogenes, som stjäl servetter. Fara värt, att han inte snor med sig överdrag till schäslonger, soltälten från teatern eller seglen från båtarna...

På ett annat ställe skriver han om Callistratus och Afer, två män, som firar bröllop med varandra.

På åter ett annat ställe har han en lång utläggning om Ligeia, som ansar sitt könshår, vilket är fåfängt, menar författaren; det passar en ungmö, men inte henne: hennes kön är ingen intresserad av längre, hon bör inte "rycka skäggstråna av ett livlöst lejon".

Så blandas högt och lågt, vänligt med elakt, obscent med romantiskt.

* * *

På sin ålderdom drog sig Martialis tillbaka till sin barndoms Hispania, nutidens Spanien, varifrån han en gång kommit. Där förefaller han ha fått en lantgård till skänks. Och Martialis hade nog, med skäl, glädje i att hans böcker fått vingar och spreds över imperiet. Tackom, lovom att de också fick vingar att färdas genom seklerna, så att en bris av romersk atmosfär kan liva oss, långt senare tiders människor.
– – –
Insikter och smädelser II, Martialis. Övers., inledning och kommentarer av Per Erik Wahlund. Symposion. ISBN: 91-7139-540-7. 85 sidor.

Bokrecension: Den narraktige boksamlaren | Lukianos

Den narraktige boksamlaren är skriven av Lukianos (c. 120 - c. 180). Den svenska översättning jag läst, som utgavs 1948, är gjord av Emil Zilliacus (1878-1961). Den lilla boken är försedd med förord av Ejnar Munksgaard (1890-1948) och teckningar av Jan Thomæus (1918-1991).

Den narraktige boksamlaren lär ursprungligen vara skriven omkring år 169.

* * *

Det går inte att beteckna Den narraktige boksamlaren som något annat än en grov smädesskrift, vindlande, spretig och brysk. Den elegans vi kan bekanta oss med av Lukianos penna i Valda skrifter är definitivt inte framträdande i detta verk.

I skriften attackerar Lukianos en man — med verklig förlaga eller ej — som samlar böcker för syns skull. Lukianos framställer samlaren som en riktig filister: han äger inga kunskaper om böckerna han läser utöver deras titel, fastän han bär omkring på dem, och inte heller synes han äga förmåga att tillgodogöra sig innehållet.

I sitt karaktärsmord av samlaren påpekar Lukianos att denne mer bryr sig om böckernas yttre skönhet, än om de tankar böckerna är bärare av.

Högfärdig är karln också, där han går med huvudet tillbakadraget, och tror sig likna en bildad konung, med det fåfänga hoppet att just en konung ska ta honom till sig på grund av ryktet om hans lärdom, vilken alltså inte består i mera än att han äger böcker, snarare än tar deras innehåll till sig.

Tji får samlaren, menar Lukianos, för nog har kungen reda på vad samlaren är för en typ: nämligen en liderlig typ med två passioner: samlandet och "kraftiga ynglingar som kommit över gosseåldern".

Och så smädar Lukianos gärna även fortsättningsvis samlaren för hans nattliga äventyr, och uttrycker en förhoppning att han ägnar sig åt slavar och inte åt fria män för dessa sina lustars tillfredsställande.

Efter att ha kritiserat samlarens och hans vänner vanor, bland annat att de sminkar sig, hur de rör sig och hur de talar, förklarar Lukianos att vad han är för en kan inte döljas:

"Kort sagt, för att tala med ordspråket: det är lättare att gömma fem elefanter under armen än en enda pervers person."

* * *

Nåväl, Lukianos anser att samlaren inte förmår ur böckerna hämta det som man bör hämta.

"Två ting kan man lära av de gamles skrifter, konsten att uttrycka sig och att handla rätt genom att eftersträva det bästa och sky det dåliga."

Och eftersom samlaren inte förmår detta, är hans bokmani endast till nytta för mössen som bland dem får leka, och till föga gagn för slavarna som riskerar prygel om de inte tar rätt hand om böckerna.

Samlaren gör alltså bäst i att låta böckerna vara, han lär ändå inte ha tid med dem, icke på dagen, för då har ändå ingen sett honom läsa, inte på natten, för då har han fullt upp med annat.

* * *

Det saknas strikt stringens i denna Lukianos lilla skrift. Han flänger än åt ena hållet, än åt andra, för att klämma åt målet för tadlet.

Summan är ändå den, att den som inte förmår läsa böcker och förstå dess innehåll, utan istället skaffar dem för att ge sig ett sken av vishet, den är en – tarvlig person. Och i just denne samlarens fall läggs skada till skada, ty han föredrar ju dessutom ynglingar som sängkamrater.

Man får nog förstå detta senare som ytterligare ett argument för Lukianos att samlaren inte förmått ta till sig av litteraturen och låta sitt liv formas av densamma: till "det bästa", bort från "det dåliga". Där ser vi ett tydligt moralistiskt drag av smädaren och satirikern: litteraturen ska inte bara skänka kunskap, den ska också, rätt läst, omforma personen handlingsmässigt.

* * *

Nog är Den narraktige boksamlaren lättläst. Ett antal fina kulturhistoriska inblickar skänker den dessutom genom de flerfaldiga historiska paralleller som Lukianos använder för att illustrera samlarens fåfänga samlande.

Kompositionsmässigt ligger dock dialogerna i Valda skrifter framom denna råa smädesskrift. Och söker man romersk råhet med en lite mer prosaisk syn på tingen kan man måhända vända sig till den förträfflige Martialis istället.

Men skall man dra en mycket nedkokad slutsats av Den narraktige boksamlarens budskap till oss sentida boksamlare och bokläsare får det nog vara, att böcker inte må vara blott en inredningsdetalj i rummet, utan en erfarenhet förstådd och upplevd i det inre.
– – –
Den narraktige boksamlaren, Lukianos. Övers. Emil Zilliacus, med förord av Ejnar Munksgaard och teckningar av Jan Thomæus. Wahlström & Widstrand 1948. 50 sidor.

Bokrecension: Valda skrifter | Lukianos

Valda skrifter: Ny följd är en samling dialoger av Lukianos (c. 120 - c. 180). Texterna har tolkats till svenska av Hans Hult. Samlingen utgavs av P. A. Norstedt & Söners förlag 1917.

* * *

Lukianos kom från Samosata i dåvarande romerska provinsen Syrien. Numera heter platsen Samsat och ligger i Turkiet. Omsider hamnade Lukianos i Athen, där han ägnade sig åt författarskap. Han kom att avlida i Egypten, där han fått en befattning.

En hel del av Lukianos skrifter finns bevarade till vår tid. Främst är han känd för de många satiriska dialoger som han författade. I Valda skrifter har 85 stycken sådana dialoger återgivits tolkade till svenska.

* * *

Det är underhållande läsning, dialogerna. I den svenska språkdräkt som Hult skänkt dem är prosan lättflytande, elegant, klar och slagkraftig. Den tydligen något idiomatiska snarare än bokstavliga tolkningen hjälper väl oss att tillgodogöra oss texterna i dag.

De satiriska inslagen är sällan särskilt elaka, utan snarare godmodigt lustiga, när Lukianos driver stillsamt med gudarna och deras förehavanden och inbördes konflikter eller med pretentiösa filosofer.

Lukianos, som medborgare i det romerska imperiet men verksam i den gamla hellenistiska kulturen rör sig ledigt i den mytologiska världen och det är väl så, att läsaren får desto mer ut av sin läsning ju mer bekant man är med de olympiska gudarna och de grekiska heroerna och de gamla sagornas gestalter samt framstående personer ur den grekiska historien såsom Sokrates, Platon och Diogenes.

Att Lukianos tydligt ställer sig på kynikernas sida mot de förstnämnda idealisterna behöver kanske knappt nämnas.

Dialogerna är utspelar sig i fyra olika sammanhang. Det är i den olympiska världen, på havet, i dödsriket samt bland hetärer. Själv intas jag mest av de samtal som förs mellan dem som vistas i dödsriket: de är kanske mest existentialistiska och ställer frågor om döden och livet som alltjämt på ett särskilt sätt kan uppfattas som aktuella.

Dialogerna vittnar också om att man i den kultur där Lukianos var verksam hade nått så långt att man fritt kunde driva också med det heliga, med gudarna. Kristendomen hade ännu inte vuxit sig stark nog att vara en särskilt betydande kraft, och den gamla religionen kan med fog antas ha sekulariserats, åtminstone i viss utsträckning.

* * *

Låt oss ta ett exempel på hur satiren kan te sig. Jag väljer då dialog 30, "Minos och Sostratos" ur avdelnignen "Samtal bland de döda", som illustrerar fatalismen på ett elegant vis.

Sostratos kommer inför Minos. Den senare är satt att döma över de döda.

Minos inleder med att kasta ut en fördömelse över Sostratos. Sostratos har emellertid mål i mun. Han erkänner att han ägnat sig åt "skurkstreck och mordgärningar i massor", som Minos säger, men frågan om ansvarighet är en annan sak. Sostratos poäng är att ju alla människor styrs av "Moirans slända", ödesgudinnorna. Om nu människan inte kan handla emot det öde som bestämts av dessa gudinnor — hur skulle hon då kunna hållas ansvarig för det hon gjort?

Minos tvingas erkänna Sostratos argumentering i steg efter steg. Sostratos säger:

"Inser du då inte, hur orättvist det är af dig att straffa oss, som endast såsom Klotos tjänare verkställa hennes befallningar, men däremot hedra dessa för det goda de uträttat på andras vägnar? Ty det kan ju aldrig blifva tal om någon möjlighet att sätta sig upp emot nödvändighetens lag."

Minos säger till sist åt Hermes att släppa Sostratos och att han inte mer ska straffas. Han avslutar emellertid med en åthutning:

"Men, Sostratos, understå dig icke att lära de andra döda att komma med likadana frågor."

* * *

Förutom att vara nöjesam läsning i sin egen rätt, ger dialogerna också intressanta inblickar i den hellenistisk-romerska världen. Inte minst avsnittet om hetärerna skänker sådana, vad gäller det mer vardagliga livet, medan de andra skänker främst inblickar i de mytologiska föreställningarna.

Hetärerna var ett slags professionella sällskapsdamer som herrar kunde betala för att umgås med och ligga med. Hetärerna kunde av dialogerna att döma ha en relativt fri tillvaro, där de kunde välja vilka män de skulle ägna sin uppmärksamhet och där de kunde spela ut olika mäns svartsjuka mot varandra.

Det är klart att det både för hetärer och män kunde vara fråga om djupt känslomässiga band, inte bara affärsmässiga, även om penningar och gåvor var inblandade i bandens upprätthållande.

* * *

När man läser Lukianos kommer man kanske att tänka på en fornnordisk parallell, nämligen Lokesenna, som också är en drift med gudarna, de fornnordiska gudarna i det fallet.

Men parallellen är i stort giltig blott vad gäller att författaren tillåtit sig driva med de gudomliga; Lokesenna är nämligen betydligt råare och mer ursinnig än Lukianos fina drift. Båda texterna vittnar emellertid om en kultur där man faktiskt kan göra sig lustig på gudarnas bekostnad.

Lukianos stannar dock inte med att driva med gudarna. Han driver ju dessutom gärna med pompösa filosofer eller som i dialogen "Menippos och Teiresias" där siarna får sig en släng, när den kyniske filosofen Menippos skojar med siaren Teiresias, känd från Iliaden. Menippos avslutar dialogen med konstaterandet:

"Det är ju en specialitet för Eder, siare, att inte tala ett enda ord sant."

* * *

Jag gillar verkligen Lukianos dialoger: deras rapphet och snärtighet är tilltalande. Att sedan Lukianos inte ger mycket för metafysiska sofismer av platonskt snitt gör inte saken sämre. Lukianos står som fri ande, och lutar hän mot kynikernas flärdfria och avförtrollade betraktelsesätt på tillvaron. På så vis blir Lukianos en realist, i en tid som stod i begrepp att snart drabbas av en ny, stor korsmärkt förtrollning.
– – –
Valda skrifter: Ny följd, Lukianos. Övers. Hans Hult. P. A. Norstedt och Söners förlag 1917. 175 sidor.

Bokrecension: Dorian Grays porträtt | Oscar Wilde

Oscar Wilde

Dorian Grays porträtt (eng. The Picture of Dorian Gray) är skriven av Oscar Wilde (1854-1900).

Berättelsen utgavs första gången 1890 och året efteråt i en reviderad version, där det homoerotiska temat tydligen nedtonats. Första gången The Picture of Dorian Gray utgavs i komplett, ocensurerad version på engelska var 2011.

Jag har läst romanen i svensk utgåva från 1975 i översättning av Astrid Borger, som förefaller bygga på den reviderade versionen, men utan det av Wilde tillagda förordet, där han försvarar sin roman mot kritiken som riktats mot densamma. Där hittar man den klassiska Wilde-aforismen:

"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

* * *

Dorian Grays porträtt utspelar sig i England under senare delen av 1800-talet. Aristokraten Dorian Gray är en ung man som förhäxar omgivningen genom sin bedövande skönhet. Särskilt intryck gör han på konstnären Basil Hallward, som i Dorians estetiska perfektion finner en väldig drivkraft till sitt målande. Han målar ett fantastiskt porträtt föreställande Dorian Gray.

Intryck gör Dorian också på den unge Lord Henry Wotton, konstnärens vän. Lord Henry tar på sig ett slags ciceronroll och lär Dorian Gray sin djupt cyniska livshållning som går ut på skönhetsdyrkan och sinnenas bejakande.

Den oförstörde Dorian tar intryck av Lordens stillsamma undervisning: han börjar leva för njutningarna, följa sin nyfikenhet, fördjupa sig i allt skönt, omge sig med lyx. Då blir det besynnerliga snart uppenbart, nämligen att porträttet som konstnären Hallward skapat av honom förändras: ju mer Dorian ger sig hän åt laster, desto mer förvrids porträttet, men han själv förblir lika ung och vacker som någonsin.

När han insett porträttets förmåga, står det om honom:

"Evig ungdom, passion utan gräns, subtila och förborgade njutningar, vilda fröjder och ohämmade synder — allt detta skulle bli hans. Porträttet skulle bära tyngden av hans skam, det var allt."

Och vidare:

"Vad maskarna gjorde med den döda kroppen, det skulle hans synder åstadkomma med den målade avbilden på duken."

Åren går, och porträttet, som Dorian gömt undan i ett låst rum i sitt stora hus i London, blir alltmer medfaret, allt ohyggligare. Själv ser Dorian i fyrtioårsåldern fortfarande ut som en tjugoåring.

Förvirrad av sin egen blankocheck i livet drivs han allt djupare ner i jakten på njutbara erfarenheter, bakom honom ligger många av dem han mött, som vrak. Gamla vänner skyr honom. – Och historien når sitt klimax i ett grovt brott, ingivet i stunden.

Men vändningen kommer först när Dorian Gray märker att han är oförmögen att utföra en skonsam handling.

* * *

Dorian Grays porträtt är som berättelse hypnotiserande. Den bryter av mot den viktorianska tid i vilken den utgavs, där estetiken skulle tjäna ett uppfostrande syfte. Här är det fråga om konst för konstens eget skull, ett av berättelsens tema är att det är rätt att ägna sig åt det vackra för dess egen skull.

Det ligger en parallellism i detta: liksom Dorians livssyfte är att leva livet fullt ut, är Oscar Wildes romans syfte inte att uppfostra, utan att förtrolla.

Och förtrollar gör romanen. Detta var första gången jag läste den; en bekant meddelade att han läst den fem gånger. – Det förefaller mig på intet sätt märkligt, för sådan tjuskraft äger boken.

* * *

Även om Wilde tonat ner det homoerotiska temat i denna form av romanen, finns den förvisso ofta outtalad i berättelsen; männens totala hängivenhet till Dorian på grund av hans överväldigande skönhet borgar för detta, även om det inte handlar om ren sexualitet: det rör sig om dyrkandet av den varelse Dorian är på grund av sin skönhet.

Men vad Dorian Gray i ren praxis ägnar sig åt med andra människor får vi inte veta mycket om.

* * *

Mycket av historien berättas i form av dialoger. Lord Henry briljerar här som konversatör genom sina oräkneliga cyniska aforismartade uttalanden. Paradoxer kallas de i texten. Lord Henry ekar här av sin skapare, Wilde själv.

Det vore elakt att inte återge åtminstone ett urval av dessa kvickheter, så här följer några av dem. Måhända en och annan är känd sen förut. Allihop är genuint Wildeska.

"... om det finns något som är värre än att bli omtalad, så är det att inte bli omtalad." 

"Naturlighet är en pose och den mest irriterande pose jag vet ..." 

"Synden är den enda färgklicken i det moderna livet." 

"Fördelen med känslor är att de för oss vilse och fördelen med vetenskapen är att den är utan känslor." 

"Varje gång en man begår en komplett dumhet är det alltid av de ädlaste bevekelsegrunder." 

"Döden och vulgariteten är de enda företeelser i vårt århundrade som man inte kan förklara bort." 

"Alla brott är tarvliga, liksom all tarvlighet är brottslig." 

"Sådant som man känner sig absolut säker på är aldrig sant." 

"De böcker världen kallar omoraliska är böcker som visar världen dess egen skam."

* * *

Wildes egen form av esteticism svävar över hela berättelsen genom de detaljerade beskrivningarna av luxuösa föremål och av allt exotiskt och vackert. Till det kommer att boken helt enkelt är vackert skriven.

I dag hade kanske de detaljerade blombeskrivningarna och annat varit lite hämmande, men i sitt sammanhang, med läsarens medvetenhet om bokens plats i historien, är stilen perfekt.

– Men vad ska man då dra för lärdomar av Dorian Grays porträtt? Trots att den alltså väl inte har något uppfostringssyfte? — Att hedonism inte lönar sig, eftersom Dorian Gray till sist går under? Knappast.

Dorian Gray lever ett utsökt liv, ett livskonstnärligt liv – narcissistiskt och självuppfyllt, absolut, men för honom själv behagligt. Naturligtvis måste en roman med det budskapet i det puritanska England skava; den skaver nog mindre nu.

Och naturligtvis måste ett sådant budskap rispa den som vill bevara sin hud oskuldsfullt vit och utan all erfarenhet av livet: budskapet säger ju att livet är för att leva, inte för att blott hållas vid liv. — Så trots att Dorian Grays helt självbejakande liv leder till att tavlan av honom blir allt mer gräslig och bär den skam samhället menar att han borde känna, och trots att han lämnar skadade människor efter sig, kan man måhända ändå som försiktig, hycklande renlevnadsperson av i dag få sig en knuff i god riktning: i riktning mot att leva, inte blott hålla sig vid liv.

– – –
Dorian Grays porträtt, Oscar Wilde. Övers. Astrid Borger. Lindqvist 1975. ISBN: 91-7090-170-8. 206 sidor.