Bokrecension: Insikter och smädelser II | Martialis

Insikter och smädelser II är ett urval epigram av Marcus Valerius Martialis (ca. 40 e.v.t - ca. 104 e.v.t.). Som namnet beskriver är det volym två av Symposion utgåva, i Per Erik Wahlunds (1923-2009) tolkning. Han har liksom i volym ett även försett denna bok med inledning och kommentarer.

Recension av första volymen finns här.

* * *

Det värdefullaste med Martialis epigram är de ögonblicksbilder författaren ger av livet i Rom, dess människor och dess konflikter, ofta mycket igenkännbara från vår egen värld. De små texterna med sina elakheter, gliringar och kärleksförklaringar slår en bro över nästan tjugo sekler och vi får liksom skymta det folk på ryggen som en gång vandrade på de romerska gatorna, deras skuggor fladdrar till i raderna och de mycket döda andas en stund.

Kommentarerna som Wahlund försett texten med är också av avgörande värde.

Kulturskillnader har trots allt gjort oss blinda för referenser och antydningar som var givna för en romare; världen har förändrats, även om människor i allt väsentligt förblivit människor – som de var, så är de. Det är alltså inte alltid man får en omedelbar förståelse av vad Martialis vill ha sagt; man går då med fördel till kommentaren och blir förhoppningsvis upplyst.

I sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka en praktikalitet. På grund av det ivriga bläddrande som krävs för att hänga med i texterna hade det nog inte varit till skada om kommentarerna fått lov att följa texten i fotnotsform istället för att komma in som slutnoter. Så hade fingrarna bevarats från åtminstone en viss mån av bläddrande fram och tillbaka, som avbryter läsandet mer än nödvändigt.

* * *

Martialis är en betraktare och kommentator. Han fäller sina småelaka eller rentav obscena omdömen om dem som han möter och som han har omkring sig. Ibland prisar han någons skönhet, oftare tadlar han någon annan för deras vandel, småaktighet, girighet. Detta utan att särskilt ofta bli egentlig höghästsmoralist: liksom konstnären avbildar han snarare än dömer — avbildar ibland fördelaktigt, ibland icke.

De ärenden som brukar återkomma är penningbrist eller penningbekymmer, sexualitet, förkonstling och då och då ett prisande av kejsaren. Det är människorna som är i fokus; mytologin får kanske referenser, men det är individerna som står i förgrunden. Martialis skriver:

"...mina sidor har endast av mänsklighet smak."

Därtill skildras åtskilliga gånger vänskap, gåvogivande och gästskap; Martialis levde ju i det patron-klientsystem som rådde i Rom, där fattigare sällar uppsökte rikare för att av dem åtnjuta beskydd och få gåvor; i gengäld förväntades klienterna skänka patronerna sin tillgivenhet, rösta på dem vid val och vara beredda att göra dem tjänster.

Martialis skildrar också i ett vackert epigram (X:47) något av ett livsideal, nämligen bland annat att ha ärvda pengar, åkrar som är lätta att odla på, hälsa och rejäla vänner, god sömn, och att

"... varken önska sig eller frukta slutet."

Det är alltså snarast fråga om goda epikuréiska tankegångar.

* * *

Några fler specifika situationer som Martialis beskriver med sin penna kan anföras.

Han gisslar en själ som gärna vill ha hans böcker, men inte för att läsa dem, utan för att sälja dem. Han berättar om en man som får mängder av gåvor — för att givarna hoppas komma med i hans testamente. En läkare har blivit gladiator: som förr, menar Martialis, ägnar han sig alltså att ha ihjäl folk.

Han berättar om en vän som ständigt renoverar, för att därför ha en ursäkt till avvisa dem som ber honom om lån. Och så har vi läkaren som blir påkommen med att ha stulit ett vinkrus, endast för att som ertappad ifrågasätta varför den bestulne super. Och sen har vi mannen som är impotent men klagar på hustrun för att hon inte blir gravid.

Och så skriver han den lustiga lilla texten om Hermogenes, som stjäl servetter. Fara värt, att han inte snor med sig överdrag till schäslonger, soltälten från teatern eller seglen från båtarna...

På ett annat ställe skriver han om Callistratus och Afer, två män, som firar bröllop med varandra.

På åter ett annat ställe har han en lång utläggning om Ligeia, som ansar sitt könshår, vilket är fåfängt, menar författaren; det passar en ungmö, men inte henne: hennes kön är ingen intresserad av längre, hon bör inte "rycka skäggstråna av ett livlöst lejon".

Så blandas högt och lågt, vänligt med elakt, obscent med romantiskt.

* * *

På sin ålderdom drog sig Martialis tillbaka till sin barndoms Hispania, nutidens Spanien, varifrån han en gång kommit. Där förefaller han ha fått en lantgård till skänks. Och Martialis hade nog, med skäl, glädje i att hans böcker fått vingar och spreds över imperiet. Tackom, lovom att de också fick vingar att färdas genom seklerna, så att en bris av romersk atmosfär kan liva oss, långt senare tiders människor.
– – –
Insikter och smädelser II, Martialis. Övers., inledning och kommentarer av Per Erik Wahlund. Symposion. ISBN: 91-7139-540-7. 85 sidor.