Bokrecension: Den narraktige boksamlaren | Lukianos

Den narraktige boksamlaren är skriven av Lukianos (c. 120 - c. 180). Den svenska översättning jag läst, som utgavs 1948, är gjord av Emil Zilliacus (1878-1961). Den lilla boken är försedd med förord av Ejnar Munksgaard (1890-1948) och teckningar av Jan Thomæus (1918-1991).

Den narraktige boksamlaren lär ursprungligen vara skriven omkring år 169.

* * *

Det går inte att beteckna Den narraktige boksamlaren som något annat än en grov smädesskrift, vindlande, spretig och brysk. Den elegans vi kan bekanta oss med av Lukianos penna i Valda skrifter är definitivt inte framträdande i detta verk.

I skriften attackerar Lukianos en man — med verklig förlaga eller ej — som samlar böcker för syns skull. Lukianos framställer samlaren som en riktig filister: han äger inga kunskaper om böckerna han läser utöver deras titel, fastän han bär omkring på dem, och inte heller synes han äga förmåga att tillgodogöra sig innehållet.

I sitt karaktärsmord av samlaren påpekar Lukianos att denne mer bryr sig om böckernas yttre skönhet, än om de tankar böckerna är bärare av.

Högfärdig är karln också, där han går med huvudet tillbakadraget, och tror sig likna en bildad konung, med det fåfänga hoppet att just en konung ska ta honom till sig på grund av ryktet om hans lärdom, vilken alltså inte består i mera än att han äger böcker, snarare än tar deras innehåll till sig.

Tji får samlaren, menar Lukianos, för nog har kungen reda på vad samlaren är för en typ: nämligen en liderlig typ med två passioner: samlandet och "kraftiga ynglingar som kommit över gosseåldern".

Och så smädar Lukianos gärna även fortsättningsvis samlaren för hans nattliga äventyr, och uttrycker en förhoppning att han ägnar sig åt slavar och inte åt fria män för dessa sina lustars tillfredsställande.

Efter att ha kritiserat samlarens och hans vänner vanor, bland annat att de sminkar sig, hur de rör sig och hur de talar, förklarar Lukianos att vad han är för en kan inte döljas:

"Kort sagt, för att tala med ordspråket: det är lättare att gömma fem elefanter under armen än en enda pervers person."

* * *

Nåväl, Lukianos anser att samlaren inte förmår ur böckerna hämta det som man bör hämta.

"Två ting kan man lära av de gamles skrifter, konsten att uttrycka sig och att handla rätt genom att eftersträva det bästa och sky det dåliga."

Och eftersom samlaren inte förmår detta, är hans bokmani endast till nytta för mössen som bland dem får leka, och till föga gagn för slavarna som riskerar prygel om de inte tar rätt hand om böckerna.

Samlaren gör alltså bäst i att låta böckerna vara, han lär ändå inte ha tid med dem, icke på dagen, för då har ändå ingen sett honom läsa, inte på natten, för då har han fullt upp med annat.

* * *

Det saknas strikt stringens i denna Lukianos lilla skrift. Han flänger än åt ena hållet, än åt andra, för att klämma åt målet för tadlet.

Summan är ändå den, att den som inte förmår läsa böcker och förstå dess innehåll, utan istället skaffar dem för att ge sig ett sken av vishet, den är en – tarvlig person. Och i just denne samlarens fall läggs skada till skada, ty han föredrar ju dessutom ynglingar som sängkamrater.

Man får nog förstå detta senare som ytterligare ett argument för Lukianos att samlaren inte förmått ta till sig av litteraturen och låta sitt liv formas av densamma: till "det bästa", bort från "det dåliga". Där ser vi ett tydligt moralistiskt drag av smädaren och satirikern: litteraturen ska inte bara skänka kunskap, den ska också, rätt läst, omforma personen handlingsmässigt.

* * *

Nog är Den narraktige boksamlaren lättläst. Ett antal fina kulturhistoriska inblickar skänker den dessutom genom de flerfaldiga historiska paralleller som Lukianos använder för att illustrera samlarens fåfänga samlande.

Kompositionsmässigt ligger dock dialogerna i Valda skrifter framom denna råa smädesskrift. Och söker man romersk råhet med en lite mer prosaisk syn på tingen kan man måhända vända sig till den förträfflige Martialis istället.

Men skall man dra en mycket nedkokad slutsats av Den narraktige boksamlarens budskap till oss sentida boksamlare och bokläsare får det nog vara, att böcker inte må vara blott en inredningsdetalj i rummet, utan en erfarenhet förstådd och upplevd i det inre.
– – –
Den narraktige boksamlaren, Lukianos. Övers. Emil Zilliacus, med förord av Ejnar Munksgaard och teckningar av Jan Thomæus. Wahlström & Widstrand 1948. 50 sidor.