* * *
I sina romaner lämnar Gyllensten gärna utrymme för läsarens egen tolkning av de bilder han skänker. I de tjugosju texter som utgör Så var det sagt är han tydligare: här driver han teser, beskriver och argumenterar. Hans ämnen är ohöljda. Och det rör sådana saker som författare, religion och inte minst miljöfrågan.
Så är också boken uppdelad i tre block: "Om böcker, diktning och diktares frihet", "Om kristendom som språk och bild" samt "Om utbildning, vetenskap och politik", vari dessa tre nämnda ofta återkommande ämnen finner sina naturliga hem.
* * *
Mig intresserar särskilt Gyllenstens texter om kristendom.
Gyllenstens grundinställning är positiv, för att inte säga mycket positiv. Men han är inte en anhängare, inte en lärjunge: "Jag är inte kristen och inte på väg att bli det." Men det är uppenbart hur mycket han uppskattar den kristna kulturen, det kristna språket, de kristna bilderna; kulturen som färgats och påverkats av kristendomen.
Men han anser också att kristendomen kan fungera som livsåskådning, åtminstone en reformerad kristendom.
För Gyllensten är inte kristendomen – eller bör inte kristendomen vara – en samling försanthållanden, såvitt jag kan förstå. Därför menar han också att Hedenius och andras liknande kritik av kristendomen inte kan åstadkomma religionens försvinnande.
Istället ser Gyllensten kristendomens värde dels i de modeller den erbjuder för reflekterande kring existentiella bryderier, och dels i dess potential till radikala kärleksgärningar. Det är enligt honom djupt beklagligt att kyrkan hängt upp sig på lärostrider såsom den om kvinnliga präster: för honom förskjuter det fokus från det egentliga i kristendomen och drar kristendomen i vanrykte.
Det blir mycket gärningslära över Gyllenstens kristendom: mycket fokus på kristet färgad handlingskraft. Han skriver:
"Kanske är det rentav viktigare att handla än att försöka bygga upp en lära, en teologi."Tron som ett anammande av en lära verkar honom främmande, därför kan han inte heller se att en sådan sak som en lärostrid i själva verket kan vara ett uttryck för en religiös innerlighet: viljan att följa Gud och hans vilja, även dit där det är inopportunt att stå.
Säga vad man vill – men det krävs ett visst mod att vara kvinnoprästmotståndare av religiösa skäl; och det krävs en viss intellektuell redlighet hos utomstående för att inse att en sådan hållning inte nödvändigtvis är född ur misogyni.
* * *
Största skulden till kristendomens tillbakagång finner Gyllensten inte i en yttre sekularisering, utan i kyrkan själv. Hon har förlorat genom att bli inaktuell och genom att hänge sig åt lärostrider.
Vad Gyllensten efterfrågar är en radikalt reformerad kristendom. En kristendom för vår tid, som inte hänger sig åt en tro på de "primitiva underverk" som en gång dög som övertygelsemedel. De underverk som Jesus sägs ha utfört kan, menar han, varit vad just den tiden behövde, men inte nödvändigtvis vad vår tid behöver; nu gör de på oss "intryck av orimligheter och primitiviteter".
Den gamla tidens "tankeformer och sederegler" är urvuxna, skriver han. Kyrkan behöver, får vi förstå det som, omforma sig för att bli relevant för nutiden.
Samtidigt menar han att det är en skada för Svenska kyrkan att hon så kapat rötterna med katolska och ortodoxa kyrkan och dess kulturella rikedom. Oaktat – tydligen – dessa kyrkors mycket rigida läror i trosfrågor. Men det är väl det kulturella Gyllensten vill åt: till exempel den katolskt färgade litteraturen, och så vidare.
Vidare har kristendomen fördärvats av sina allianser med makten: "Kyrkans seger har alltför ofta köpts till priset av en besegrad Kristus." Gyllensten vill inte ha tillbaka en maktkyrka. Han skriver med aforistisk skärpa: "När Kristus får makt blir han Anti-Krist."
Gyllensten ställer också kristendomen framom det han kallar "religionssurrogat", med vilket vi får förstå nyandliga rörelser, vilka han ställer i relation till ordinarie religioner som charlatanvetenskap till ordinarie vetenskap.
Vad som utgör kristendomens företräde framför dessa andra tankesystem är något oklart, utöver att kristendomen naturligtvis besitter ett mycket rikare kulturellt arv i form av texter, berättelser, myter, konst och så vidare. I grund och till väsen måste väl kristendomen likväl fattas som lika rimlig eller orimlig som månget nyandligt fenomen.
Jag kan inte låta bli att tänka, att det som blir kvar av Gyllenstens kristendom, om man extraherar den kulturella rikedomen, är en humanism med kristna förtecken. Men jag kan hursomhelst instämma i hans värdering av att kunna det religiösa språket: alltså, att vara bekant med den berättelsevärld och det sätt att uttrycka sig som kristendomen fört med sig.
* * *
I sina artiklar har Gyllensten i allmänhet ett ganska vindlande sätt att skriva, resonerande eller kanske snarare samtalande. Det är inte koncist. Kanske hade en del texter rentav vunnit på att hårdkokas en aning.
Det är givet att det är en intellektuell man som skriver, men också en idealist. Det blir tydligt i de många artiklarna som tar upp miljöfrågan. Han skriver på tal om sådant:
"Västvärldens demokratier står inför en exceptionell utmaning – att bryta den på sikt dödsdömda färden mot ekologisk katastrof – eller mot ett globalt gulag-helvete, ett internationellt apartheidsystem, som ingen hygglig människa skulle vilja leva under och ingen människa kan leva i utan att fördärvas till livet eller moralen."Gyllenstens lösning är politiskt inopportuna omfördelningsplaner, ett minskande av bilismen, kamp mot kärnkraft – ja, något som går utöver dagssländepolitik.
* * *
Det är tankeväckande att läsa Lars Gyllensten.
Själv fascineras jag av hans idéer om modeller: att vi inte lever i verkligheten, utan i bilder av verkligheten. Alltså, att vår förståelse för verkligheten, vår tolkning av den, står mellan oss och tillvaron i sig själv. Själv talar Gyllensten också om ikoner i sammanhanget: de representerar något, men är inte i sig själva det de representerar. De är bilder av något, men är inte detta något i sig själva.
Det är inte alltid jag håller med Gyllensten. Jag kan inte värdera den kristna idétraditionen lika högt som han, i hur stor utsträckning den än befruktat kulturen. Hans syn på miljöfrågorna – ja, de framstår som en aning apokalyptiska.
Emellertid ändrar det intet av det faktum att det är stimulerande att läsa Gyllensten.
– – –
Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg, Lars Gyllensten. Albert Bonniers Förlag 1992. ISBN: 91-0-055458-8. 265 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar