Bokrecension: Klipp i 70-talet | Lars Gyllensten

Klipp i 70-talet är en samling artiklar av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1979.

* * *

Det är inte nödvändigtvis lätt att läsa Lars Gyllensten. Men det är mycket stimulerande. Hans tankar ger impulser till att utveckla sina egna tankar kring de ämnen han tar upp.

I Klipp i 70-talet tar Gyllensten upp olika fenomen; det rör sådana saker som kultur, massmedia, politik, religion, språk. Men inte på ett ytligt, pamflettartat vis, utan övervägt, resonerande och abstrakt: så abstrakt att jag ibland önskat större konkretion, fler konkreta exempel på vad han åsyftar i sina resonemang.

Jag ska försöka tolka några övergripande tankar ur artiklarna kring kultur och litteratur, om livsfilosofi och religion. Det rent politiska engagerar mig mindre.

* * *

Jag upplever det som att Gyllensten på ett ordentligt sätt bearbetar de ämnen som han skriver om. Han beskriver de inte utifrån någon viss ideologi — förutom den framskymtande allmänna socialliberalismen — och bekänner sig inte heller till någon ideologi, inte till någon skola.

Han gör inte anspråk på att vara en sanningssägare.

Själva skrivandet beskriver han som "ett slags klargörande och utmanande livsexperiment". Texterna är följaktligen resultatet av ett experimenterande. Gyllensten uttalar sig alls inte som en guru. Och jag misstänker att han skulle uppskatta att ses som inspiratör till eget skapande snarare än att som en ansamlare av lärjungar kring hans eget bygge.

* * *

En grundläggande tanke hos Gyllensten är att vi människor använder oss av modeller, symboler. Verkligheten i sig låter sig enbart fångas på det viset.

Det är då inte fråga om någon postmodernistisk grundton. Gyllensten själv, läkare under många år och medicinsk forskare, är empiriker. Utan det handlar om en medvetenhet om att modellerna för förståelsen av verkligheten är just modeller, inte verkligheten i sig själv. För att fånga in eller förhålla sig till verkligheten i all sin bredd och i allt sitt djup kan dessutom flera olika modeller vara nödvändiga parallellt.

Man kan skapa modeller över hur molekyler reagerar med andra molekyler i människohjärnan, men en sådan modell säger kanske föga om hur man kan tala om sådana saker som att finna meningsfullhet i livet. Till det senare kan andra modeller behövas: figurer, mytologier, berättelser. Litteratur. En litteratur som inte består av klichéer, utan som förutom att tilltala läsaren även utmanar henne: ger henne något att arbeta med, gör henne till en medskapande.

"Den värdefulla litteraturen är förledande, förförisk, skänker just-så-upplevelse — men är inte konciliant utan verkar också utmanande, innehåller något kontroversiellt, provokativt och är försedd med inre stridigheter."

Det räcker inte med ett kulturellt brus, ett slött betraktande. Människan måste, för att kulturengagemanget skall ha en djupare effekt, själv in i själva kulturen och kulturen måste in i henne: berättelserna, myterna, filosofin, reflexionerna.

Och vidare:

"Den värdefulla litteraturen är mångdimensionell och ger därför rättvisa åt den mångdimensionella människan – vädjar till hennes medskapande i flera existentiella dimensioner."

Denna "personlighetsdanande" (Gyllenstens term) litteratur och dito tänkande kan köra ner sina rötter och finna näring på många håll. Gyllensten själv använder sig gärna av äldre teologiska resonemang. Utan att för den sakens skull varken vara kristen eller religiös.

Men han menar att mycket skarpsinne ändå kan hittas i det tänkande som skett inom kristendomens hägn och kan användas som just modeller för tänkande också nu, kan skänka något fortfarande, även för en sekulariserad värld. Det är då inte fråga om dogmatisk läsning av teologi, utan om teologin som impulsgivare till reflexioner.

"Vi kan inte avhända oss religiöst-teologiska idé- och tankebyggnader utan att avhända oss högst innebördsrika och dugliga verktyg för vårt tänkande och handlande, var vi än står i vetenskapligt eller filosofiskt eller konfessionellt eller ideologiskt avseende."

För Gyllensten är Gud "[l]ika litet och lika mycket" verklig som Odysseus eller Hamlet. Men att han förnekar Guds fysiska existens, betyder inte att modellen eller symbolen – ikonen! — Gud är meningslös, lika lite som Odysseus eller Hamlet är meningslösa skapelser. Tvärtom, modellerna är nödvändiga för att kunna fungera i tillvaron som tänkande varelser.

"Vi kan inte leva på annat sätt än i och genom bilder, begreppssystem, symboler, arketyper eller modeller, som naturforskaren säger."

Alltså: i de religiösa likväl som i de antika berättelserna hittar Gyllensten värdefulla tankar och begrepp, som kan användas även av den som inte är religiös – eller som inte lever under antiken, och så vidare. Han skriver att han där, i de gamla berättelserna och lärorna "möter [...] stor erfarenhet, klokhet och skarpsinne ..."

Det rör sig inte om att hänge sig åt falska ideologier, åt "förljugen tro". Men det detta till trots behövs bilderna, modellerna: de kan hjälpa. Inte som trosbekännelser med dogmatiska sanningsanspråk, men som verktyg att använda, förstår jag det som, för att förhålla sig till tillvaron och till livet som människa.

Vad beträffar religionernas sanningsanspråk ändras då frågan från vad som är sant beträffande deras hävdanden, till att bli "en fråga om symbolers mening och liknelsers värde." Gyllensten skriver:

"Är Dantes eller Shakespears diktning sann? Frågan är besynnerlig. Deras diktning är meningsfull, avslöjande, verksam i människors värld."

 * * *

Det var några reflexioner utifrån läsningen av Klipp i 70-talet.

Boken är i viss mån märkt av sin tid, och avser väl också att vara en samling dokument från en viss tid, som titeln anger. Avståndstagandet från USA är mycket skarpt. Kärnkraftsfrågan återkommer gång på gång i miljövännen Gyllenstens texter. Och marxismen behandlas då och då, inte som en lämplig ideologi att vara anhängare till, men som en rörelse i tiden.

Jag väljer att inte uppehålla mig vid det strikt tidsbundna i detta tidsdokument, utan låter mig istället påverkas av det som går över tiden: de existentiella tankar, livsfilosofin, en vilja att reflektera kring våra modeller för tänkande, ett försök att genomskåda de förståelsekulisser vi bygger upp för att få en begriplig tillvaro.

Gyllestens relativt öppna resonerande öppnar också upp för eget resonerande. Det är det som är så givande med att ta del av hans texter. Oavsett om man håller med honom eller inte i enskildheterna, så börjar man gärna själv börja fundera kring det han skriver om, och kanske fogar man rentav därigenom några byggstenar till sitt eget meningsskapande i sitt eget liv.
– – –
Klipp i 70-talet, Lars Gyllensten. Bokförlaget ALBA 1979. ISBN: 91-7458-240-2. 188 sidor.