* * *
Kristendomen vann, hedendomen och den förkristna antika kulturen förlorade. Resultatet känner vi. Vad som börjat som en illa ansedd och obskyr sekt slutade som världsreligion. Det är välkänt.
Vad man kanske mer sällan reflekterar kring är baksidan av den historieskrivningen.
Jag syftar då på hur denna omvälvning uppfattades från den förlorande sidan. Det är en beskrivning av det slaget som The Darkening Age formulerar. I boken beskriver Catherine Nixey hur delar av den förkristna kulturen lades i aska och grus. Tempel raserades och dess stenar blev till byggnadsmaterial i kyrkor och vägbyggen. Statyer fick ansikten demolerade, och ibland ett grovt kors ristat i pannan. Den antika lärdomen ströps när nästan det enda som ansågs värt att bevara i skrift var kristna texter.
Vi får läsa om hur ett nytt sätt att se på världen såg dagens ljus. En värld full av demoner, en svartvit värld där de kristna inte bara ansåg sig kämpa mot sådana som hade andra uppfattningar, utan mot ondskan. En värld av askes där det tidigare funnits en värld av kroppslighet och sinnlighet och erotik.
The Darkening Age har blivit kontroversiell och kritiserad från olika håll. Av den anledningen kan det vara vist att läsa boken med öppna ögon och kritiskt sinne. Den har ett påtagligt antikristen vinkling och verkar ha beslagits med vissa illvilliga tolkningar. Men bokens övergripande ärende är viktigt och bör tas på allvar.
Naturligtvis är inte detta hela historien om kristendomens spridning. Men Nixey avser inte skriva en heltäckande kyrkohistoria; hon skriver om kristendomens mörkare sidor under dess tidiga år. Bilden må kompletteras av andra verk, och kanske boken i vissa sakfrågor bör justeras i kommande utgåvor.
* * *
Nixey visar hur företrädare för den kristna religionen kristna såg det som ett gudomligt uppdrag att förinta hedendomen. Hon citerar Augustinus, som skrev:
”That all superstition of pagans and heathens should be annihilated is what God wants, God commands, God proclaims!”Det är inte fråga om existens på lika villkor mellan den gamla religionen och den nya: det är dominans och monopol som är målet. Det målet nåddes på 500-talet, där man hade att välja mellan att låta sig döpas eller skickas i exil. Döpte man sig och blev påkommen med hedendom därefter väntade dödsstraffet.
För de kristna stod den gamla religionen inte för en alternativ möjlighet, utan som djävulsk ondska, templen som hemvister för demoner, och demoner var nu vad de gamla gudarna fick kallas. Därför kunde de kristna tänka sig att deras nedkämpande av den gamla religionen var ett uttryck för omsorg: de räddade själar från ondskan.
* * *
Särskilt intressant är förstörelsen av det antika litterära och intellektuella arvet. Det är sant att munkar kopierade och därmed bevarade en del. Men det absolut mesta ansågs ointressant att bevara och försvann därmed. Nixey skriver:
”Much classical literature was preserved by Christians. Far more was not.”Man har beräknat att omkring nittio procent av den antika litteraturen gått förlorad, och av den specifikt latinska litteraturen så mycket som nittionio procent, berättar Nixey. Somliga författares verk känner vi enbart till genom citat i andra skrifter. Särskilt förödande blev kulturskiftet för materialistiska filosofer som Demokritos, som vi numera inte har ett enda bevarat verk kvar av.
Vad som uppfattades som kristendomens låga intellektuella nivå i jämförelse med den antika filosofin och de hedniska författarna gick dock inte intellektuella kristna förbi. Somliga försökte göra bruk av de gamla intellektuella traditionerna inom kristendomen. Filosofiska termer adopterades in i teologin.
Ja, man förefaller varit medveten om att kristendomen behövde intellektualiseras, om det än innebar att man fick ta till lånta kläder från fienden. Själva den antika andan verkar man ha lämnat åsido.
Mycket av den antika litteraturen synes alltså ha försvunnit inte på grund av aktivt censurerande eller förintande, även om sådant förekom, utan för att den helt enkelt inte ansågs passande eller värd att bevara längre. Den klassiska litteraturen var ju full av de gamla gudarna, som nu ansågs vara demoner, och i kristna ögon felaktiga läror.
* * *
Catherine Nixey målar upp en skymningsvärld. Ur många aspekter var det en långsam skymning det var frågan om. Inte för att allt var idealiskt solsken i antikens Rom eller antikens Grekland: det kan inte ens vi som älskar antiken hävda.
Men med kristendomen kom något nytt. I Nixeys version av vad som hände drogs liksom en tät munkkåpa över en den antika världen. Nu kom nya ideal. Den absoluta monoteismen drog in med sina förkunnares absoluta krav och absoluta uppfattningar om gott och ont.
Motståndarnas röster har vi tillgång till endast i fragmentform eller inte alls. Men Catherine Nixey ger oss en aning av hur kristendomens triumf måste ha uppfattats från de besegrades sida.
* * *
The Darkening Age är populärvetenskapligt skriven, men rikligt försedd med fotnoter och en rejäl bibliografi för den som önskar fördjupa sig.
Emellanåt använder Nixey dramatiserande grepp för att ge texten större dynamik; det kan gränsa till det skönlitterära, vilket jag uppfattar som vanskligt i ett historiskt verk. Emellanåt är hon svepande. I vissa sakfrågor förefaller hon inte stå på fast grund.
Det går inte att ta miste på att Nixey är upprörd över vad som vederfors den klassiska kulturen av kristendomen. På det stora hela är The Darkening Age en matnyttig bok, som måhända kan krossa en och annan illusion om hur det gick till när kristendomen skaffade sig dominans. Boken är viktig, och skulle bli än mycket bättre, om den vederfors en rejäl kritisk genomläsning av historiker av facket. Som den nu är, är den problematisk att förhålla sig till.
– – –
The Darkening Age: The Christian Destruction of the Classical World, Catherine Nixey. Pan Books 2017. ISBN: 978-1-5098-1607-1. 305 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar