Bokrecension: Baklängesminnen | Lars Gyllensten

Baklängesminnen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1978.

* * *

I baksidetexten står det att Baklängesminnen är en av Gyllenstens "mest tillgängliga romaner". Nåväl, det kan hända att jag inte förstår det tillgängliga i romanen, men på mig gör den ett annat intryck.

Boken är bråddjup, ger utrymme till åtskilliga tankar, och är livsåskådningsfilosofisk i allra högsta grad. Även om romanen på ytan kanske inte är svår i betydelsen svår att förstå, rymmer ytan under sig stora rum som blott skönjes, och som kräver läsarens reflekterande insats för att anas.

Baklängesminnen är berättad i första person. Vi får emellertid inte veta vad berättaren heter. Boken börjar med att berättaren från fönstret ser sin egen kista bli utburen till begravningsbilen utanför huset. Men han minns föga. Bakåt är det nästan blankt. 

Berättaren tar in vad som händer, upplever det tydligen som helt naturligt att han inte bara kan se sin döda kropp lämna hemmet, utan därtill att följa med på begravningen och där hålla ett tal.

Huvudpersonen befinner sig i allmänhet i det direkta nuet och försöker utifrån nuet att sträcka sitt frånvarande minne bakåt för att få sammanhang. Men bara fragment kommer till honom. Vare sig det nu gäller vid tillfället för den egna begravningen eller vid sitt bröllop.

Det förflutna flyter samman med nuet och bildar en överlappande väv, där det inte alltid är lätt att se vad som faktiskt händer huvudpersonen och vad som har hänt honom.

* * *

Huvudtesen, såsom jag uppfattar den, som romanen får uttrycka, är att varje människa – om man förutsätter en fri vilja – äger en oräknelig mängd möjliga liv. Och att det liv som blir endast är ett ställföreträdande liv för alla dessa andra möjligheter. En möjlig inkarnation av ett jag som liksom befinner sig bakom skeendena.

Därför är det också lämpligt att berättaren ägnat sitt yrkesmässiga liv åt att tillverka en slags attrapper eller skenbilder.

Han har arbetat med att göra dockor, ansikten, gestalta kända människors drag på saker som korkskruvar, men också åt att göra skumgummidockor med verkliga drag till nöje åt dem som köper dem, vad än de nu må kunna nyttjas åt. Berättaren ser sitt liv i någon mån som en attrapp, en ställföreträdare för ett djupare liv, på samma sätt som de tingestar han skapar har liknelse med verkliga människor.

Det verkar egentligen inte som att berättaren får ett särskilt lyckligt liv. En djup melankoli vilar över honom och det han erfar. Han verkar ensam. Otillfredsställd. Kanske fylld av känslan att hans potential inte utvecklades till sin fulla bredd och höjd. Han levde ett liv, men kunde haft så många andra liv. Omständigheterna har styrt. Han säger:

"Jag är ansvarig utgivare av mitt liv - fast det mesta i det är skrivet av annat och av andra."

Berättaren levde sitt liv, verkar han tycka, utan att riktigt vara närvarande. Själva hans jag, det som djupast är han, var så föga närvarande i det liv som hans ytliga jag levde. Det blev en "gyckelbild" av det som egentligen var eller kunde vara han. Han upplever en distans mellan jaget som arbetade i ateljén, som hade relationer och som levde i ett sammanhang, och det jag han liksom anar strax bakom detta, som inte riktigt kan komma till uttryck.

Baklängesminnen avslutas givetvis vid berättarens födsel, som då på ett vis smälter samman med hans bortgång. Hans inträde i livet och hans trötta utträde ur livet skiljs åt bara av en tunn hinna. Det förflutna kollapsar i berättarens värld så att det första och det sista ligger alldeles bredvid varandra. Ofärdig var han som foster, ofärdig är han inför döden.

* * *

Baklängesminnen ställer frågor till läsaren.

Först och främst frågan om på vad sätt vi verkligen lever våra liv, vi som oavvänt nalkas begravningen, oavsett vägen dit. Lever vi på ett sådant sätt att vi verkligen är närvarande, eller lever vi som om vi tankspritt utförde en uppgift, väntande på att livet, det verkliga livet, nån gång skall börja på riktigt? Baklängesminnen sätter värjspetsen just på det: nu är ditt liv, är du närvarande?

* * *

Lars Gyllensten är inte en lätt författare att ta sig an, men desto mer givande. Vissa böcker man läser ger en omedelbar tillfredsställelse. Andra böcker ligger och verkar, glöder, och tar sig till sist till en intensiv låga. Baklängesminnen är en bok av det senare slaget.
– – –
Baklängesminnen, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 1978. ISBN: 91-0-041902-8. 178 sidor.