Bokrecension: Fallet | Albert Camus

Fallet (fr. La Chute) är en roman av Albert Camus (1913-1960). Boken publicerades första gången på franska 1956. Jag har läst den i svensk översättning av Eva Alexanderson i en upplaga från 1966.

* * *

Det blev inga fler romaner från Albert Camus efter att Fallet kommit ut 1956. Året efteråt belönades han med nobelpriset i litteratur och några år senare dog han i en bilolycka.

Camus sista publicerade roman är ingen enkel bok att förhålla sig till. Jodå, den är lättläst och kort, men vad den vill säga är mindre klart: den öppnar upp sig för långtgående tolkningar utifrån begreppet "skuld", som jag anser vara helt centralt i texten.

* * *

Hela boken är utformad som en monolog. Det är vi som är den tysta samtalspartnern, när Jean-Baptiste Clamence berättar sitt livs historia under några dagar i Amsterdam. Han har varit advokat, en mycket skicklig sådan enligt sig själv.

Berättaren går från att beskriva sin grandiosa självbild, sin stolthet, sina utsvävningar över till sin särskilda insikt att han bär på skuld. Därifrån är steget inte långt till övertygelsen att alla bär på skuld, alla är skyldiga.

Clamence blir domaren-botgöraren, som han kallar sig själv. Han tar som sitt uppdrag att förse andra människor med insikt i sin skuld. Men någon religiös lösning har han inte: lösningen ligger möjligtvis i att även alla andra också bär på skuld.

Exakt vad som utgör grund för bedömningen av skuld förblir oklart. Det förefaller främst vara känslan av att ha handlat på annat sätt än man borde. Ett exempel ur boken är en enskild episod, som bara helt kort omnämns.

Clamence passerar en gång på en bro en kvinna. Efteråt hör han hur hon hoppat i vattnet, i avsikt att ta sitt liv. Hon skriker. Han låter bli att agera. Ingen annan vet om det, bara han och kanske kvinnan. Men han vet: han lät bli.

* * *

Fallet är inte – åtminstone inte i min läsning – en kristen bok, även om en sådan tolkning kanske inte är alldeles avlägsen, åtminstone begreppsligt.

Nej, jag menar att boken snarare ger uttryck för känslan av skuld just i en värld där ingen återlösning finns, men där människan måste skapa sig en herre som skänker henne skulden, kan "ersätta himlens lagar".

En nihilistisk lösning är inte aktuell för Clamence. En sådan kunde ha lytt: det finns ingen skuld, eftersom det inte finns något gott eller ont. Men Clamence säger själv att han är "anhängare av varje teori som vägrar att tillerkänna människan oskuld ..."

Clamences svar på problematiken blir istället att eftersom alla människor utan undantag har skuld, så nivelleras hela saken: genom sin skuld blir människan och är människan en del av mänskligheten. Clamence säger:

"När vi allihop är skyldiga, då har vi fått den verkliga demokratin."

Och Clamence lever som libertin. Han är till naturen om inte till övertygelsen ändå nihilist: han utnyttjar människor, särskilt kvinnor, leker med dem, som om de inte spelade någon roll utöver att skänka honom njutning, glädje och förströelse. Andra människor ser han som underlägsna, avlägsna:

"I varje fall är det så att jag aldrig i grunden har kunnat tro att människornas angelägenheter är något att ta på allvar."

Och samtidigt dömer han sig. Han dömer sig ständigt. Han är domaren inte bara av andra, utan också av sig själv. Genom insikten i sin egen skuld erfar han frimodigheten att få också andra att inse sin skuld. Han är botgöraren. Och han är domaren.

* * *

Fallet torde vara alldeles särskilt väl lämpad som underlag för diskussion. Det är en bok som är kort, och därför nog också med fördel kan läsas flera gånger, och därigenom utvinnas fler aspekter, impulser till möjliga tolkningar.

Jag tilltalas inte alls av Clamences filosofi: jag föredrar långt hellre än att gräva ner sig i kristet färgad skuld (syndens följd!), att förklara mänskligheten fri och bortom skuld (och synd!), eftersom begreppen ont och gott till sist ändå är tolkningar av fenomenen (för att tala med Nietzsche), inte något inneboende i dem.

Vi behöver ingen Frälsare från synden eftersom det inte finns någon synd. Och där det inte finns någon synd, där finns ingen skuld — åtminstone inte i den nästan metafysiska mening som den får hos domaren-botgöraren Clamence.
– – –
Fallet (fr. La Chute), Albert Camus. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1966. 102 sidor.