* * *
Okänd soldat är inte en roman om generaler eller om marskalk Mannerheim. Den handlar inte om strategiska överväganden och pilar på en karta vid något högkvarter. I ytterst liten måtta handlar den om politik.
Vad den istället beskriver är livet för enskilda finska soldater på fältet under fortsättningskriget 1941-1944. Det är landsbygdspojkar och stadsynglingar som sammanförts på exercisheden och sedan kallats ut för att med vapen i hand gå ryssen till mötes.
* * *
Okänd soldat är en osminkad berättelse, mycket långt från Fänrik Ståls nationalromantiska värld. Boken är full av hunger, mörker, oländiga skogar, befallningar om anfall och befallningar om att hålla en viss bit mark.
Men framförallt är det en berättelse om människor: först många, främst ur en viss kulsprutepluton, sedan färre, allteftersom deras antal tunnas ut när de såras eller dödas. Men nya rekryter fyller på allteftersom det är möjligt.
Vi har den tyste, barske fänrik Koskela, som äger mannarnas respekt genom sitt okonstlade sätt och personliga mod. Någon respekt liknande den för Koskela lyckas soldaterna inte få för dennes överordnade Lammio, som håller på formen och disciplinen på ett annat vis.
Vi har socialisten Lahtinen som gärna brister ut i små politiska betraktelser och gärna pikas för att ryssarna minsann inte verkar ha det särdeles bra. Vi har den tväre och livsfarlige Lehto. Den muntre och bullrande Hietanen. Och så fänrik Kariluoto, som övervinner sin egen rädsla och blir allt mer stridis. Soldaten Vanhala är sammanhangets skojare, med särskild fallenhet för att recitera radioutsändningarnas högstämda utgjutelser.
Och många, många fler.
* * *
Det hela börjar karskt nog. Med tyskarnas offensiv längre söderut tycks man ha medvind. Mot senare delen av boken bryts optimismen och byts om inte i defaitism så i full medvetenhet om att kriget förloras. Det är också dessa två delar som får störst utrymme i boken: den offensiva rörelsen och den defensiva rörelsen. Ställningskriget som utspelade sig i mitten går Linna hastigare förbi.
Men soldaterna knarrar, lider och dör oavsett världsläget.
Många härdas, någon annan har svårare att få hantera värvets grymhet och farlighet. Granatskärvor sliter sönder kött och kulor genomborrar huvuden. Linna är inte rädd för att låta läsaren vara med om att personer som man lärt känna plötsligt skjuts till döds. Men mannarna lyder, om än under protest, när någon kulle skall intas eller någon skyttegrav tömmas. Ofta hungriga. Ofta utan riktig vila. Ofta under beskjutning.
* * *
Väinö Linna deltog själv i fortsättningskriget. Det han skriver om känner han väl till. Det ökar nog än mer på realismen i Okänd soldat. För det är en mycket realistisk berättelse vi får ta del av. Någon glorifiering förekommer inte. Romanen är ständigt markbunden.
På ett sätt måste Okänd soldat betraktas som en proletärroman, men här är proletärerna soldater, och klassamhället den militära hierarkin.
Personskildringarna är mångbottnade; ingen enda soldat eller officer framstår som kartongartad. Man tror helt enkelt på att Koskela, Hietanen och Lahtinen finns som verkliga människor. Och kanske gjorde de också det: kanske har de lånat sina drag och egenheter från människor författaren själv träffat i skogarna under de åren.
En god del av dialogen är skriven på rejäl dialekt. Översättaren skriver i förordet att han tagit hjälp för att få dem realistiska, och att han även utverkat tillstånd av Linna att få byta hemort för någon soldat, för att det lämpar sig bättre för dialektens överförande till svenska. Det blir knepigt att läsa ibland, men man vänjer sig.
* * *
Okänd soldat är och förblir en stor krigsroman. Den pågår, tar sin tid att läsa och släpper inte greppet om läsaren förrän sista sidan. Det är inte en bok om generalerna och de högre officerarna, utan om soldaterna, underofficerarna, plutoncheferna. Och kanske just därför blir den en bok också för just generalerna.
Och framförallt är det en bok för alla oss som vill förstå något om hur kriget var utmed marken, bakom kulsprutan eller k-pisten, i ofarbara skogar, i hunger och i ständig närhet till döden.
– – –
Okänd soldat (fi. Tuntematon sotilas), Väinö Linna. Övers. N.-B. Strömbom. Bonniers folkbibliotek, Albert Bonniers förlag 1957. 393 sidor.
Inlägg
2 kommentarer:
Ja, det är en stor roman. I år är det 100 år sedan finska inbördeskriget. Det kommer att pratas mycket om det men ingen har skildrat det som Linna i den s.k. Torpartrilogin: Här under polstjärnan/Upp trälar/Söner av ett folk. Bland de bästa böcker jag någonsin läst. Med sina fyra romaner skrev Linna om den finska historien. Hur många författare kan skryta med det?
PS: Om krigets meningslöshet och den enskilde soldatens helvete kan man också se på den fantastiska dokumentären The Vietnam war, på SvT.
Ah, trilogin har jag tipsats om förut. Tillsammans med dina varma ord om de böckerna ovan åstadkommer det väl nästan att jag får ta och införskaffa och läsa dem. Tack för din kommentar!
Skicka en kommentar