Bokrecension: Det gångna är inte en dröm | Theodor Kallifatides

Det gångna är inte en dröm är en självbiografisk roman av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom år 2010.

* * *

Vad är en självbiografisk roman? Efter att ha läst Theodor Kallifatides Det gångna är inte en dröm, uppfattar jag - åtminstone i detta fall - benämningen som ett sätt att säga att stoffet i boken är självupplevt, men skildrat med författarens oinskränkbara frihet, och med en skönlitterär känsla för stil. Boken kunde varit en dikt, men är det inte.

Det gångna är inte en dröm handlar om författaren och Grekland, landet där han föddes, formades och som han omsider lämnade. Ett land som för honom rymmer en oöverblickbar mängd av minnen, som slår emot honom ur det förflutna.

Vi får följa den unge Kallifatides som hand i hand med morfar vandrar från hembyn Molai till Athen, för att där återförenas med föräldrarna. Det är ett Grekland statt i inbördeskrig, efter att nazisterna lidit nederlag och lämnat landet. Det är ett land med djupa sår och djupa splittringar, inte minst mellan röda och nationalister.

Kallifatides far var lärare och röd, och som sådan har han en gång angivits i hembyn och suttit fängslad av nazisterna. Och än följer arvet efter detta den unge Kallifatides. Själv skulle han senare bli tagen av den hemliga polisen i samband med en demonstration, och därför hamna i rullorna.

* * *

Trots svårigheterna och såren från Grekland, skildrar Kallifatides sitt gamla hemland med ömhet. Där finns barndomsminnena, kamraterna och de första kärlekarna. Där finns de gamla kaféerna där gubbarna sitter och pratar bort tiden och dricker gott. Där finns skolgången. Där börjar han skriva.

Det slår mig vilken machokultur det verkar ha varit att växa upp i den miljön. Kännbart också för Kallifatides till exempel genom sitt i somligas ögon misstänkta förfarande att studera på en teaterskola i ungdomsåren.

Det vanligaste och värsta man kan anklagas för, verkar ha varit att som man föredra andra män. Det uttrycks bland annat i Kallifatides storebrors vana att då och då utsätta honom för den så kallade accelerationen: han sätter ett finger i baken på lillebror för att erfara om denne finner det njutningsfullt eller fasansfullt.

Men Kallifatides är inte homosexuell. Och ger i boken inte uttryck för någon aversion gentemot homosexuella. Han förefaller tämligen svag för kvinnor, från det att han med ständigt kåta kamrater åser hur någon kvinna i grannskapet i avslöjande klänning hänger tvätt, intill dess att han inleder hängivna kärleksrelationer med olika flickor under årens gång.

* * *

Det gångna är inte en dröm är uppdelad i tre block. De två första handlar om tiden i Grekland, det sista handlar på sitt sätt också om Grekland, men från utvandrarens och tidvisa återvändarens perspektiv.

Det sista kapitlet knyter ihop säcken, inte minst genom Kallifatides närmast triumfatoriska besök i hembyn under ett evenemang då han hyllas av en lokal litteraturförening. Runt åttahundra personer möter upp.

Då är hans föräldrar döda, men den by där hans far angavs för nazisterna och där han själv var den röde lärarens son, har nu öppnat sin famn för honom, och ger till och med en gata namn efter honom.

* * *

Kallifatides skriver mycket bra. Det finns många guldkorn i boken som är väl värda att notera som citat att särskilt återvända till. Bland annat:

"Litteraturens uppgift är att rädda livet från glömskan. Döden kan man inte göra något åt, men glömskan."

Men hela framställningskonsten är beundransvärd. Den får här göra tjänst som skildrare av en komplicerad relation till ett land med en komplicerad historia. Därtill som skildrare av mer självklara relationer: till föräldrarna, till vänner.

Texten i sig är inte komplicerad. Den är klar, klingar rent. Som kyrkklockor, för att använda en av Kallifatides egna metaforer. Eller som det egeiska havets vatten, men utan att skuggas av de många fånglägren som en gång fanns på öarna, där de som misshagade regimen kunde spärras in.

Något som jag personligen uppskattar är att den antika grekiska mytologin ofta närvarar i texten. Inte som huvudmotiv, utan som självklara referenser och hållpunkter.

* * *

Kallifatides skriver också:

"Jag har aldrig förstått behovet att lägga ut inälvorna till allmän beskådan. Själen är inte en dagstidning."

Det kan synas självmotsägande i en självbiografisk text, men det är i sådant fall endast skenbart. För Kallifatides, trots berättelsens öppenhet – inte minst i sexuella ting – fläker inte ut sig, skvallrar inte. Han skapar helgjuten litteratur av sina minnen. Man känner sig inte som en fluktare när man läser Det gångna är inte en dröm, utan man erfar att man tar del av ett konstverk.

* * *

Jag är tacksam för att Theodor Kallifatides tar med mig som läsare till sina minnen och till det Grekland han växte upp i. Han ger dessa minnen – både de vackra och de svåra – ett värdigt monument i denna självbiografiska roman. Han har därigenom onekligen räddat denna del av livet från glömskan.
– – –
Det gångna är inte en dröm, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2010. Omslagsfoto: Solveig Edlund. Formgivning: Marina Mattsson. ISBN: 978-91-0-012481-6. 231 sidor.