* * *
Alla känner till Raoul Wallenberg. Alla känner till Dag Hammarskjöld. Färre känner kanske till Folke Bernadotte. Faktum är, att det tidvis varit märkligt tyst om honom och om hans livsverk, ett livsverk som stundom hyllats, stundom ifrågasatts.
Hadenius biografi lyfter återigen fram Bernadotte och ger hans person ett välvilligt porträtt, delvis i mild polemik mot dem som önskat nedvärdera eller underminera hans insatser.
Mest känd är väl Folke Bernadotte för sin genom Röda korset organiserade och av Sveriges regering stödda uppdrag att rädda skandinaviska koncentrationslägerfångar i andra världskrigets slutskede. "Vita bussarna" brukar det kallas, på grund av att de många bussar som användes var just vitmålade och försedda med det röda korset.
Dessförinnan hade Bernadotte organiserat två större krigsfångeutbyten i Göteborg. Och hans sista sysselsättning blev den hart när omöjliga uppgiften att medla i Palestinakonflikten, en sysselsättning som också ledde till att han mördades i september 1948.
* * *
Hadenius försöker komma Folke Bernadotte in på livet. Som material använder han många tryckta källor, men också privata brev och texter i media. Fram träder en egentligen ganska vanlig man, om än försedd med grevetitel och nära släkt med kungahuset: Gustaf V var hans farbror, kronprins Gustaf Adolf hans kusin och gode vän. Hans farfar Oscar II.
Folke Bernadotte verkar inte ha varit någon djuping. Intellektuella intressen saknade han. Den tidigare kavalleriofficerens styrka låg istället, framhåller Hadenius, i hans stora organisationsförmåga, som kom väl till användning bland annat inom den av Folke Bernadotte älskade svenska scoutrörelsen, som när det begav sig var en synnerligen viktig ungdomsorganisation. Bernadotte var dess ledare under flera år.
Folke Bernadotte engagerades också för internationella uppdrag, något som väl underlättades av hans amerikanska kontakter: hans hustru Estelle var amerikanska, hans svärfar stormrik.
* * *
Kritiken mot Bernadotte har inte minst riktat in sig på hans påstådda antisemitism. Hadenius visar att en sådan beskyllning inte äger något påvisbart som talar för sig: i bevarade yttranden eller brev finns ingenting av antisemitiskt slag. Och bland de skandinaver han räddade i Vita Bussarna-aktionen fanns många judar.
Vidare, att Folke Bernadotte personligen förhandlade med Heinrich Himmler bör inte heller läggas honom till last. Folke Bernadotte var en pragmatiker och insåg att den bästa chansen han hade för att få någon form av tysk tillåtelse att evakuera de koncentrationslägerfångar han riktat in sig på, var att tala direkt med den nazistiska ledningen. Så blev till sist det farligaste under räddningsaktionens utförande inte nazisterna, utan engelskt bombflyg.
Det var vidare ett genomgående drag i Bernadottes organisatoriska strategi att söka direktkontakt med människor: han trodde verkligen på de enskilda mötenas förmåga att få saker uträttade. Och att få saker uträttade utan att de hamnar i utdragna diskussioner och förhandlingar, det var vad Bernadotte ville. Så var det under hans hjälparbete efter kriget. Och samma sak gällde när han sedan fick FN:s uppdrag att medla i Palestinakonflikten.
Kanske kan det också ha bidragit till helhetsbilden att Folke Bernadotte mördades av den sionistiska terroristorganisationen Stern-ligan, som reagerat starkt mot Bernadottes olika fredsförslag, vilka ansågs hota Israels autonoma existens. Och en betydande del av den nyfödda israeliska statens medborgare synes varit föga trakterade av Bernadottes kompromissförslag, som bland annat innebar att Jerusalem borde bli en internationell stad, satt under FN:s styrelse. Det kan ha påverkat den vid tiden Israelvänliga opinionen i Sverige.
Någon fred mellan kompromissovilliga araber och israeler lyckades den skicklige organisatören inte frammana. Hans slut kom i baksätet av en bil i Jerusalem, där han sköts till döds med sex skott. Och oron mellan araber och israeler kvarstår som bekant fortfarande.
* * *
Folke Bernadotte agerade inte på egen hand, vare sig i Röda korset eller FN-tjänsten.
Men han synes ha varit pådrivande motor genom sin vilja att nå snabba resultat och hans till synes helt genuina fredskärlek. Kanske är denna hans handlingskraft och vilja till aktivitet något att ta med sig som inspiration av hans liv.
Folke Bernadotte var, tycker jag mig utläsa ur Hadenius bok, en vanlig karl med ovanligt driv. Och det räckte långt och bidrog till att lindra tusentals nöd och kanske rentav tusentals liv.
– – –
Vem var Folke Bernadotte?, Stig Hadenius. Historiska Media 2007. ISBN: 978-91-85377-72-5. 255 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar