Bokrecension: Den gamla goda tiden | Sven Ulric Palme

Den gamla goda tiden är skriven av historikern Sven Ulric Palme (1912-1977).

Boken utkom i en första upplaga 1956 och i en andra, omarbetad upplaga 1970. Jag har läst versionen från 1970.

* * *

Den gamla goda tiden kan sägas innehålla tre huvuddelar med artiklar och tryckta radioföreläsningar.

Titeln hänför sig till den första delen, som i populär form undersöker om det egentligen var bättre förr. Den andra delen fokuserar på olika aspekter av livet i staden, främst Stockholm, i samband med industrialiseringen och främst ur ett arbetarperspektiv. Den tredje delen består av artiklar i blandade ämnen.

* * *

Låt oss gå direkt på boktiteln, som Palme gör till sin första problemställning. Det korta svaret på problemet är att det absolut inte var bättre förr. Han ger åtskilliga exempel på varför det förhåller sig så, och reflekterar över varför folk emellanåt har den uppfattningen.

Framförallt kontrasterar han svenska förhållanden vid mitten av 1900-talet, då dessa texter kom till, med 1800-talets Sverige.

Han poängterar det ständiga hotet av svält förr, och hur dödstalen frampå våren, då vinterförråden började sina, kunde vara femtio procent högre än under resten av året. Han skriver om trångboddheten i städerna och den allmänt höga barnadödligheten. Han berättar om det utbredda superiet, som gjorde vardagen uthärdlig för hårt arbetande folk.

Han attackerar också föreställningen att människor var mindre ensamma förr. Nu finns föreningar och möjligheter till samvaro. Då mötte man sällan personer utanför den egna socknen eller ens byn, ensligt belägna gårdar med knappt eller inte alls farbara vägar kunde långa tider bli helt isolerade.

Därtill var man i stor utsträckning utanför dagens nyhetsflöden: radio fanns så klart inte, och de tidningar som fanns nådde endast i mycket begränsad utsträckning utanför städerna.

Palme skriver:

"Många socknar var stora, med väldiga skogar mellan bebyggelsen, med svårfarbara vatten långa tider av året, och väglösa."

Och på ett annat ställe:

"Människornas ensamhet, deras isolering i små enheter, på gården, i byn, i bygden, är något av det mest karaktäristiska för forna tiders vardagliga liv."

Inte minst hade kvinnorna det svårt i förgången tid. Utan preventivmedel var varje graviditet ett hot mot livet, och även då födseln blev lyckad, dog ohyggligt många barn tills framåt 1850-talet, då förbättrade livsomständigheter istället resulterade i att befolkningsökningen tog fart.

* * *

Med allt detta sagt må ett annat citat från Den gamla goda tiden anföras:

"I verkligheten skall varje tid bedömas efter sina förutsättningar, varje samhälle efter sin tids, liksom varje människa."

Det borde vara en gyllene regel vid all historieforskning.

Vi kan inte mäta 1800-talets Sverige efter samma måttstockar som 1950-talets eller 2000-talets. Torparkvinnan som ligger i sin sjunde barnsäng året 1850 kunde inte veta av och jämföra sin situation med hur livet skulle te sig för 2000-talets människor.

Hon kunde rimligen inte tänka sig ett samhälle där överheten har sådan omsorg om individernas välmående som nu är fallet, eller ett samhälle med de hjälpmedel vi nu tar för givna: varmvatten i kranen, inomhustoalett, mediciner, kylskåp. Och möjlighet att duscha eller bada varje dag, om man så önskar.

Förmodligen har Palme en poäng när han kommer in på att lycka inte var för vanligt folk, och inte heller att de räknade med det. Lycka var för dem som hade pengar till det, och inte ens dessa, de rikaste bland de rikaste, torde haft en aning om att genomsnittsarbetaren 1950 skulle ha bekvämligheter i sin lägenhet som samhällets toppar saknade 1750. Palme skriver

"Vår stora 1600-talsdrottning Kristina bodde långt sämre än den svenske arbetaren i dag i hans moderna tvårummare eller trerummare med w.c., varmvatten och bad, särskilt om man tänker på hygienen."

Jämförelsen får således stå för oss: vi kan jämföra hur vi har det i dag med hur våra förfäder hade det för tvåhundra år sedan. Vi kan inte jämföra vår situation med hur detta släktes barnbarns barnbarn kommer att ha det, endast spana bakåt.

Och då måste det generella svaret bli, att vi i allmänhet har tillgång till ett liv långt mycket bekvämare och hälsosammare än vad de som kommit före oss haft.

Det kan möjligen anföras att Palme målar upp det förflutna i väl tunga, svarta färger: han tillåter knappt några ljusglimtar. Men kontrastverkan är tydlig, och hans poäng är klar: det finns ingen anledning att drömma sig tillbaka till förflutenhetens samhälle.

* * *

Stilarna i Den gamla goda tidens texter är av olika slag. De inledande är av populär art, de mittersta, om industrialismen och dess påverkan på Sverige, är av stramare slag. De avslutande åter av mer friare, historiskt essäartad typ.

Av dessa sista fängslar mig särskilt "Dagligt liv på 1100-talet", som är en genomgång av Alexander Neckhams skildring av sin resa till Paris, dit han reste för att studera på universitetet år 1178.

I övrigt är också studien om 1800-talets kvinnliga prostitution i Stockholm särskilt intressant.

Det visar sig där, att de prostituerade var förvånansvärt många i staden, och att de oftast kom från medelklassen. De ägnade sig ofta några år åt detta värv, synes ofta ha kunnat göra vissa förtjänster, särskilt som unga, och sedan har de inte ovanligtvis återgått till den syssla de hade före tiden som prostituerad, alternativt försvinner de ur det bevarade källmaterialet, kanske ibland för att de bytt namn.

Kunderna synes företrädesvis ha kommit från den borgerliga sfären. Vad beträffar de prostituerade flickorna och kvinnorna från medelklassmiljö kan yrket ha varit ett sätt att skaffa en ekonomi som gör att de undviker att glida ur sin klass.

* * *

Den gamla goda tiden är en intressant volym, koncis och med åtskilliga inblickar i inte minst svensk socialhistoria. Vare det nu mig främmand att idyllisera det förflutna landsbygdslivet, men min fascination för detsamma har växt.
– – –
Den gamla goda tiden, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1970. 151 sidor.