Bokrecension: Killer Clown | Terry Sullivan, Peter T. Maiken

Killer Clown: The John Wayne Gacy Murders är skriven av Terry Sullivan (f. 1943), jurist, i samarbete med författaren Peter T. Maiken (1934-2006).

Boken utgavs första gången 1982, och återutgavs i uppdaterad version 2013.

* * *

Natten mellan den nionde och tionde maj 1994 avrättades John Wayne Gacy, 52, genom giftinjektion på Stateville Correctional Center i utkanten av Chicago. Avrättningen gick inte utan problem: det tog honom arton minuter att dö på grund av stopp i en slang. Hans sista ord:

”Kiss my ass.”

Gacy var då känd som en av de värsta seriemördarna i USA:s historia. Han hade dömts 1980 för mord på 33 pojkar och ynglingar mellan åren 1972 och 1978. Av de som identifierades var den yngste av dem fjorton år gammal. De äldsta var tjugoett.

Terry Sullivan var en av statsåklagarna i fallet och deltog i utredningen. Det är från hans perspektiv som vi får följa utvecklingen av fallet, som börjar nystas upp efter att Gacy setts tillsammans med en kille som senare försvann.

* * *

Genomgången är mycket detaljerad; det är en ögonvittnesskildring av en brottsutredning, som förhåller sig saklig, och Sullivan undviker inte att notera sådant som kunde gjorts bättre, eller när han inte varit nöjd med sina medarbetare. Vi får alltså i denna Gacy-biografi se seriemördaren såsom han växer fram inför åklagarens egna ögon under pågående utredning och senare rättegång.

Läsaren får följa med in i Gacys hus och lära sig om hans metoder: hur han vanligen ströp eller kvävde sina offer efter att han försett dem med handbojor. Ett offer som mirakulöst nog blev släppt fri av Gacy har beskrivit hur denne sadistiskt förgrep sig på honom.

Av de 33 personer som Gacy dömdes för att han mördat hittades 29 begravda under eller vid hans hus. De fyra återstående döda återfanns i den närbelägna Des Plaines River. Däribland, och sist, den pojke vars försvinnande inledde uppnystandet av fallet.

* * *

Man kan säga att boken har två huvuddelar.

Den ena delen handlar om utredningen: om bevakningen av Gacy efter att han blivit misstänkt ha något med den försvunne pojken att göra, om pusslandet med bitar av Gacys historia, om de två husrannsakningarna, om grävandet i krypgrunden, i garaget, i trädgården.

Den andra delen beskriver rättegången. Försvarets huvudlinje var att få Gacy dömd oskyldig på grund av psykisk sjukdom: att han inte var herre över sina egna handlingar och därför inte kunde bära ansvar för dem.

Åklagargruppen går in för att plocka sönder försvarets linje, genom att visa att Gacy i högsta grad var medveten om sina handlingar, att han handlade vid sina sinnens fulla bruk, att han visserligen var psykologiskt abnormal, men inte så sjuk att han går ansvarslös för morden han begått.

* * *

John Wayne Gacy får i Killer Clown sitt porträtt målat genom utredningens resultat kombinerat med tillbakablickar.

Gacy växte upp med en sträng far, var själv gift två gånger och hade två egna barn. Han fungerade väl i sociala sammanhang, var mycket arbetsam och engagerade sig bland annat i det demokratiska partiet. Han framträdde också som Pogo the Clown på barnkalas och i andra sammanhang. Poliser som var inblandade i bevakningen av Gacy berättar om att han kunde vara charmig.

Men samtidigt verkar han ha varit en relativt bufflig person med en förmåga att manipulera sin omgivning, han ville också gärna framhäva sin egen betydelse. Han drack, men var inte alkoholist. Han tog droger ibland, men var inte narkoman. Ett intelligenstest före rättegången visade att Gacy tillhörde den tio procent mest intelligenta delen av befolkningen.

Gacy var själv medveten om sin bisexualitet, men föraktade samtidigt homosexuella, som ofta blev mål för hans jakt. Han kunde försvara sig genom att mena att han genom sina mord gjorde samhället en tjänst. Han lade skulden för morden på offren, oaktat huruvida dessa var homosexuella eller inte.

Gacy var inte ett monster hela tiden. Han kunde rentav passera som social och trevlig. Det lär oss något viktigt om människans förmåga till komplexitet. Du kan uppenbarligen ha tjugonio personer begravda under ditt hus, och samtidigt inte visa några tecken på det utåt. Du kan fungera normalt.

* * *

Fortfarande är inte alla de 33 personer som Gacy dömdes för att ha mördat identifierade; senast 2011 identifierades en yngling vars kropp återfanns under Gacys hus med hjälp av DNA-teknik, 35 år efter att han försvann. Sju döda väntar fortfarande på att få sina namn tillbaka.

* * *

Sullivan berättar om fallet Gacy på ett mycket nyktert vis. Men han blir aldrig särskilt sentimental. Prosan är rak, beskrivningarna är aldrig sensationalistiska, men väjer inte heller för det obehagliga.

Sullivan har ibland valt att fingera namn på offer och andra i boken förekommande personer. Man får komma ihåg att när boken 1982 första gången utgavs, var fallet fortfarande mycket färskt. Gacy hade nyss dömts. Att Sullivan därför ville skydda en rad olika personer från offentligheten förefaller hänsynsfullt.

Fallets betydelse för honom personligen går han igenom i tillägget från 2013. Han menar att erfarenheten gjort honom mer medveten om att man ska ta vara på den tid man har, för man vet aldrig när den tar slut.

* * *

Killer Clown ger en utmärkt inblick i hur det polisiära och juridiska arbetet fungerande när en seriemördare fångades in under slutet av 70-talet.

Man slås av hur manuellt arbetet var före den datorisering skett som nu är självklar: man fick rent fysiskt söka upp akter och transportera dem. Det juridiska finliret är också särskilt intressant: Sullivan visar hur man ansträngde sig för att undvika juridiska misstag, som att man såg till att ständigt ha folk vid Gacys hus så att den andra husrannsakan inte blev ogiltig.

Killer Clown visar på hur det normala kan sammanleva med det outsägligt grymma. Hur en mans charmiga ögon inte långt tidigare tittat in i de ögon som är på väg att brista genom hans händers verk.
– – –
Killer Clown: The John Wayne Gacy Murders, Terry Sullivan, Peter T. Maiken. Pinnacle Books 2013. ISBN: 0-7860-3254-5. 419 sidor.

Bokrecension: Sekulär humanism | Patrik Lindenfors, Christer Sturmark

Sekulär humanism – förnuft, omtanke, ansvar är skriven av Patrik Lindenfors (f. 1964), docent i zoologisk biologi och Christer Sturmark (f. 1964), ordförande i Förbundet Humanisterna.

Boken utkom år 2015.

* * *

Sekulär humanism fungerar som en presentation av humanismen som livsåskådning. Dess målgrupp är lärare som ska undervisa i religion- och livsåskådningskunskap och väl deras elever, Men även en intresserad allmänhet har mycket att hämta i boken.

Sekulär humanism är en utmärkt presentation. Den är ledigt och lättillgängligt skriven, välformulerad och föredömligt koncis.

Ämnet presenteras ur olika, varandra kompletterande, perspektiv.

Efter en introduktion om vad humanismen mer övergripande innebär, fortsätter författarna med en historisk exposé över det fritänkeri varav humanismen är en avkomma. Därefter följer en epistemologisk genomgång av humanismens kunskapssyn, sedan frågan om etik ur en humanistisk synvinkel.

Därpå kommer en avdelning med typiska livsåskådningsfrågor och humanismens svar. Avslutningsvis, efter en sammanfattning, följer några ideologiska dokument, såsom Humanisternas idéprogram.

* * *

Det underliggande försanthållandet inom den humanistiska ideologin är att världen är naturlig. Det vill säga, att det inte finns någon anledning att anta att det finns några övernaturliga inslag i tillvaron. Av detta följer en rad konsekvenser, såsom att man avfärdar förekomsten av gudar och spöken.

Metoden för att nå detta försanthållande är den vetenskapliga. Det vetenskapliga förhållningssättet leder också till att humanisterna är avfärdande eller kritiska till sådant som pseudovetenskap, alternativmedicin, vidskepelse och annat dylikt.

Till denna vetenskaplighet fogas ett knippe värderingar, i syfte att skapa en ansvarstagande människogemenskap som gynnar livet tillsammans. Etiken är inte baserad på övernaturliga förmodanden, utan på vad som fungerar bäst för människorna; etiken är därmed inte heller skriven i sten, utan något som måste underkastas ständig revidering allteftersom människor lär sig mer om den värld de bor i.

* * *

Jag är inte medlem i humanisterna och kallar mig inte sekulärhumanist. Detta trots att jag delar stora delar, ja, nästan allt, som humanisterna står för vad beträffar vikten av ett sekulärt samhälle, kritik mot antaganden om gudar som vill det ena eller det andra, att världen i grunden är naturlig och att vetenskaplig metod är den överlägset bästa metoden för att nå kunskap om tillvaron omkring och inom oss.

Det som gör att jag inte är helhjärtat ansluten till förbundet, är att jag menar att det går ett steg längre än vad som är nödvändigt.

I stället för att enbart konstatera världens naturlighet, alltså materialism i filosofisk mening, fogar man till konstaterandet en ideologi med vidhängande etik som går utöver materialismen och blir på så sätt en livsåskådningsorganisation, liksom de religiösa organisationerna är.

Man blir, menar jag, en livsåskådning bland andra; särskilt förstärks detta genom en utbredd verksamhet för livsceremonier och en, såvitt jag kan bedöma, något nedtonad religionskritik, även om den förvisso är klart representerad i Sekulär humanism.

För att jag skulle tilltalas mer av humanismen skulle krävas att den än mer aktivt agerade som kritiker mot allehanda religiösa föreställningar, och mindre aktivt försökte bygga upp en parallell eller egen livsåskådning av affirmativa värden: för trots att Sekulär humanism mer än en gång bekräftar att humanismen är odogmatisk, är det likväl självklart att ett antal värderingar förutsätts för att man ska vara humanist; det rör sig om klassiska, filantropiska sådana: demokrati, mänskliga rättigheter, ansvar för framtiden och så vidare, till exempel: ”att alla människor bör ha lika rättigheter och ges lika värde.”

Det finns alldeles uppenbart en humanistisk lära, alltså en dogmatik, som egentligen är onödig för att uppnå det kritiska syftet som jag ser som det viktigaste i verksamheten: att strida mot oförnuftet.

Själv föredrar jag att förhålla mig skeptisk till varje livsåskådningslära, inte minst om den ska fungera som ”ett alternativ till dogmatisk religion”, som det står i den humanistiska Amsterdamdeklarationen. Jag föredrar att stanna kvar vid religions- och oförnuftskritiken. Materialist, nihilist, ateist – men inte humanist.

* * *

Med detta sagt som principiella invändningar mot humanismen kan vi återgå till boken Sekulär humanism igen.

Den är nämligen bra, och mina invändningar mot humanismen som ideologi må inte träffa allt dess förträffliga innehåll, för sånt är den full av, och detta fungerar lika bra som inspiration för materialister som för de materialister som även är humanister. Som den här goda formuleringen ger exempel på:

”En sekulär humanist tror att världen är naturlig och inte övernaturlig; att världen består av materia och energi som styrs av naturlagar, inte av övernaturliga krafter, spöken, andar eller gudar.” 

Det kan även en materialist skriva under på.

* * *

Sekulärhumanismen är i mycket en god ideologi. Om världen vore mer humanistisk, hade den varit mer människovänlig. Kan eller vill man hålla sig till en sammanhängande ideologi, då kan humanismen vara en bra sådan. Det är välkommet att det finns en bok på den svenska marknaden som förhoppningsvis också når ut i skolorna, och som på ett brett men samtidigt ingående sätt visar upp humanistiska idéer på dess egna villkor.

Förhoppningsvis kan Sekulär humanism också medverka till att bryta ner eventuella fördomar om humanister och för den delen även ateister. För detta talar bland annat att boken också nämner de andliga värden som fortfarande i allra högsta grad är viktiga för humanisten: upplevelser av konst, användande av fantasi, och så vidare.
– – –
Sekulär humanism – förnuft, omtanke, ansvar, Patrik Lindenfors & Christer Sturmark. Förbundet Humanisterna 2015. Formgivning omslag: Uno von Corswant. ISBN: 978-91-637-8790-4. 187 sidor.

Bokrecension: Riddarna; Lysistrate | Aristofanes

Riddarna; Lysistrate är två komedier av Aristofanes (445 fvt – 385 fvt).

Jag har läst komedierna i översättning av Tord Bæckström (1908-1991), som även försett volymen med inledning, slutnoter och namnförklaringar.

* * *

Det som omedelbart blir klart när man läser Riddarna och Lysistrate, och framförallt då Riddarna, är vilken oerhörd frihet en athensk komediförfattare kunde ha vad gäller att gissla, håna och driva med stadsstatens ledare, i det här fallet Kleon.

Kleon tillhörde den demokratiska falangen och ivrade för fortsatt krig mot Sparta. Aristofanes tillhörde den aristokratiska falangen och önskade fred.

I Riddarna framställs Athens öde i närmast allegorisk form. Hos den ganska knarrige gubben Demos (”folket”) finns en förvaltare som kallas Paflagoniern, som föreställer Kleon. Mot honom uppträder ingen mindre än Korvgubben, som alltså säljer korv. Påhejad av Demos slavar tar denne upp kampen med Paflagoniern genom ett envig i förolämpningar, som Paflagoniern själv inte är sen att gå in på. Korvgubbens poäng är att Paflagoniern ständigt lurat Demos och berikat sig på dennes bekostnad.

Det hela slutar med att Paflagoniern fördrivs, Demos genomgår ett föryngringsbad och Korvgubben, som nu fått namnet Agorakritos, upphöjs.

Riddarna uppfördes på den athenska teatern första gången år 424 fvt, under Athens pågående krig med Sparta.

* * *

Lysistrate är tillkommen senare än Riddarna. Den uppfördes första gången år 411 fvt, och vid det laget var Aristofanes fiende Kleon död. Man hade hunnit ingå fred med spartanerna, en fred som emellertid åter övergått i krig.

Och Aristofanes vill fortfarande fred: längtan efter fred är ett underliggande tema i Lysistrate.

Lysistrate själv är en athensk kvinna som kommer på en plan för att få ett slut på kriget. Hon samlar mängder av kvinnor från både Sparta, Athen och omkringliggande stadsstater på Akropolis och inför helt enkelt en sexstrejk. Texten osar av åtskilliga sexuella anspelningar, när framställningarna inte är helt explicita.

Lysistrate kläcker ur sig sin plan för de andra kvinnorna:

”Nåväl. Det som vi måste avstå från är – kuken!”

Syftet är att genom att förvägra karlarna sex så ska de tvingas att sluta fred. Efter ett hiskeligt bråk lyckas kvinnorna också till sist nå sitt mål, då karlarna går omkring ständigt upphetsade och inte klarar av att vara utan sina hustrur.

Lysistrate är ett sällsynt grovt skådespel. Tidigare översättare har valt att mildra grovheterna. Bæckström har valt att låta fler av dem skina igenom i svensk språkdräkt.

* * *

Lysistrate är förvisso en komedi, avsedd att vara rolig; för oss framstår alltsammans mest som en modern fars. Men under det som syntes lustigt i att kvinnorna tog till det vapen som låg närmast till hands: att dra sina egna kroppar från männen, ligger också någon form av emancipation. Det blir uppenbart att kvinnorna har planeringsförmåga, att de har makt, att de som både föder de nya soldaterna och mister dem i kriget, också har förmåga att avsluta krig.

På så sätt blir Lysistrate ett hävdande av kvinnlig kraft och initiativförmåga. Männen framställs främst som kåtbockar som med omsider ständiga erektioner inte förmår vara sex förutan, även om också kvinnorna lider svårt av begär.

* * *

Av Riddarna och Lysistrate kan vi lära oss inte minst två saker: dels hur frispråkig en komedi av Aristofanes kunde vara inför publik vad gäller att tadla stadens främste ledare. Men också hur frispråkig i sexuella spörsmål en komedi kunde vara vid denna tid, utan ett spår av prydhet; kanske var syftet att chockera — det hindrar emellertid inte att Aristofanes kunde låta framföra sin komedi vad det verkar utan problem.

Bæckströms översättning är idiomatisk. Den försöker överföra ursprungstextens verkan och känsla; detta åstadkommer han bland annat genom att låta folket från Spartas dialekt i svensk översättning förvandlas till — finländsk brytning! Det förekommer också åtskilliga uttryck på engelska, vilket skänker en viss talspråklighet i det ändå ofta strikta versbundna replikerna.

Och att Bæckström lyckats rimma ihop verserna på så elegant vis, där rim ansetts vara nödvändiga, torde vara en stor bedrift i sig.

Riddarna och Lysistrate vittnar om den athenska kulturmiljön under några år mot slutet av 400-talet fvt. Trots brinnande krig fick teatern fungera både som underhållningscenter och som center för propaganda. Det skådespelarna talar och sjunger om reflekterar den tid då komedierna skrevs, och texterna blir på så vis viktiga vittnesbörd om den klassiska antikens värld.
– – –
Riddarna; Lysistrate, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1968. 162 sidor.

Bokrecension: Från Alexander till Augustus | Sture Linnér

Från Alexander till Augustus: En glanstid i antikens kultur är skriven av Sture Linnér (1917-2010), professor i det grekiska språket och litteraturen. Boken utkom 2007.

* * *

Sture Linnérs levnadsbana är extraordinär. Han var akademiker, omsider professor i grekiska språket och litteraturen, men var också länge verksam inom FN, bland annat som nära medarbetare till Dag Hammarskjöld. Han har också arbetat inom det privata näringslivet.

Men i dag är han kanske mest känd som greklandskännare.

I Från Alexander till Augustus undersöker Linnér ur olika kulturella perspektiv den period i grekisk historia som brukar kallas hellenismen, alltså tiden som kom efter den klassiska eran, men föregick det romerska riket. Det är en tid när den gamla stadsstaten som organisationsform ersattes av de riken som utkristalliserade sig efter Alexander den stores död.

Måhända har hellenismen som tidsperiod setts lite styvmoderligt, eftersom den kommer efter den glänsande klassiska perioden. Vad Linnér gör i denna sin bok är att visa hur den kulturella nivån utvecklades även i den nya tiden.

De områden som Linnér gör nedslag inom är vetenskapen, konsten — rörande både skulptur, måleri och arkitektur — och litteraturen. Författaren avser inte vara heltäckande, men jag må få lov att säga att han gör en utomordentligt initierad sammanställning av viktiga inslag under de ungefär trehundra år som boken handlar om.

* * *

Men något måste också sägas om boken som sådan.

Den är vacker, full av lämpliga illustrationer. Papperet som innehåller prosan är tjockt och känns lyxigt. Och typografin är sällsynt välplanerad: marginalerna är mycket breda, och ger utrymme åt ytterligare illustrationer, källhänvisningar och egna marginalanteckningar.

Boken tilltalar helt enkelt ögat.

* * *

Vad hände då under hellenismen ur kulturell synvinkel? Jo, Linnér ger många svar på den frågan. Politiskt var perioden mycket komplicerad. Alexanders supermakt hade splittrats i tre imperier: Det gamla Makedonien, Seleukiderriket österut och Ptolemeerriket i Egypten.

Genom dessa företrädesvis grekiska imperier spreds det grekiska språket och den grekiska kulturen långt utöver sina gamla hemorter. Och nya, orientaliska och egyptiska intryck kunde också gå i andra riktningen, ett exempel på det är de populära mysteriekulterna.

På det vetenskapliga området nådde man höjder som inte skulle komma att överträffas på ett och ett halvt årtusende, skriver Linnér. Man uppfann diverse tekniska hjälpmedel, till exempel vattenpumpen och olika former av vapen. Man började få pejl på att jorden låg i centrum av solsystemet och kunde dessutom räkna ut förbluffande exakt ur långt det är runt jorden.

Inom konsten inträdde en ny form av realism och rörelse. Och man uppförde arkitektoniskt välavvägda, väldiga tempel och offentliga byggnader, av proportioner som trotsar nästan det begripliga.

Stort utrymme ägnar Linnér åt att beskriva den litterära utvecklingen under hellenismen. Det var, förstår jag det som, inne att genom sin litterära produktion, som företrädesvis författades för andra människor inom bildningseliten, uppvisa sina kunskaper: man kunde skapa intertextualitet, till exempel, lät det egna verket syfta hän på andra litterära verk.

I allmänhet får jag intryck av att det som beskrivs i litteraturen, t.ex. i bevarade komeditexter och i mimer och epigram, porträtterar ett mer vardagligt liv än vad som tidigare varit vanligt. Det är mindre av kungaborg och mer av gatuliv.

Linnér låter också åtskilliga poeter porträtteras; en del av deras verk underkastar han ingående litterära analyser eller förklaringar. Bland dem finns Kallimakos, Apollonios från Rodos, Teokritos, Herodas.

* * *

Från Alexander till Augustus är en vacker, lättläst och lärd bok. Och trots att Sture Linnér torde ha varit en av vårt lands främsta experter på ämnet Grekland, håller han en påfallande ödmjuk ton framställningen igenom. Det märks att arbetet med boken måste ha varit honom ett nöje. Han skriver själv i efterordet att "[f]rån första sidan till den sista har det varit roligt att skriva denna bok!".

Jag uppskattar också att författaren tillåter sig rejäla exkursioner, antagligen när något är honom särskilt intressant; det blir också intressant för läsaren, till exempel den ingående genomgången av Apollonios från Rodos Argonautika.

Från Alexander till Augustus inspirerar och väcker nyfikenhet på att lära sig mer!
– – –
Från Alexander till Augustus: En glanstid i antikens kultur, Sture Linnér. Norstedts 2007. ISBN: 978-91-1-301660-3. 309 sidor.

Invigningen av Tranemo kyrka 1889: Samtida beskrivning ur Borås Tidning

Äldre bild av Tranemo kyrka. Rättvänd. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Söndagen den 18 augusti 1889, tredje söndagen efter trefaldighet, invigdes Tranemo nya kyrka. Det var en kyrka av ovanligt slag som ersatt den gamla 1600-talskyrkan i trä som tjänat ut. Till formen var den nämligen sexkantig.

Vid invigningen hade den nya kyrkan stått på sin plats i flera år: den uppfördes åren 1881-1882.

Hur det gick till invigningsdagen finns bevarat i en text som infördes i Borås Tidning påföljande lördag. Här följer den, med vissa styckebrytningar införda.

* * *

— Kyrkoinvigning och visitation. Till red. skrifves: I söndags morgse syntes på alla de till Tranemo kyrka ledade vägarne stora skaror af menniskor strömma fram emot det vackra nybygda templet, som med sina klockor kallade menigheten tillsamman. [/] 

Enligt ett från stiftets biskop utfärdadat påbud, skulle kyrkan denna dag invigas och såväl nyfikenheten att se det ovanliga enligt det s. k. centralsystemet uppförda rymliga templet som ock önskan att lära känna stiftets nye biskop, d:r Rohde, hade från krinljggande [sic] nejder ditlockat en stor menniskomassa. [/] 

Kl. 12, då invigningsakten börjades, trädde biskopen iklädd sin biskopliga skrud för altaret, assisterad af prostarne Ström i Svenljunga, Sörman i Sexdrega, Medin i Dalstorp, kyrkoherdarne Algren i Länghem, Tomeus i Hällstad [sic] och Hallbäck i Mjöbeck, Östberg från Burserud (i Vexiö stift), Frigell från Stengårdshult (Skara stift), konsistoriinotarien Magni från Göteborg samt komministrarne Torbiörnsson från Svenljunga, Svedberg från Sexdrega och Sandström från Våthult (Vexiö stift), de fleste af dessa i messkrud. [/] 

Biskopens invigningstal, som anslöt sig till Davids 84 psalm, utvecklade betydelsen af ett Herrans tempel, och såväl detta föredrag, som de allvarliga ord, som biskopen med anledning af den samma dag anstälda visitationen riktade till församlingen, häfdade till fullo det rykte, som föregått biskopen att vara en af vårt lands kärnfullaste talare. Också gjorde hans kraftiga men tillika kärleksfulla ord ett djupt intryck och månget öga syntes fyllas af tårar vid hans allvarliga påminnelser och förmaningar, isynnerhet då han lade föräldrarne på hjertat vigten af att vaka öfver barnens och ungdomens utveckling. 

Högtidligheten förhöjdes i sin mån af Svenljunga sångförening, som utförde 2:ne hymner, Davids 24 ps. af Vennerberg och Rolles bekanta "Frälsta verld", hvarvid solopartiet sjöngs af fru Bruzewitz på Limmared, ackompagnerad af docenten Nylander. 

I den efter invigningen förrättade högmässogudstjensten utfördes liturgiens för sång afsedda del af kyrkoherde Östberg, och responsorierna af den ofvannämda kören; hvarpå församlingens grånade kyrkoherde Elgqvist, som oaktadt sina 68 år ensam skött tjensten, predikade öfver dagens text, med anledning hvaraf han talte om ett rätt användande af de jordiska tingen.  

Vid 5-tiden afslutades visitationen och de samlade skarorna åtskildes, helt visst tacksamma för de goda intryck och minnen, som dagens högtidlighet efterlemnat. 

Borås Tidning, lördagen den 24 augusti 1889.

Källa: KB.

* * *

Tranemo kyrka, ursprunglig interiör. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Kommentarer

Några av de i texten förekommande personerna:

"d:r Rohde": Edvard Herman Rodhe (1845-1932). Fil.dr., teol.dr., biskop i Göteborgs stift 1888-1929.
"Ström i Svenljunga": Vincent Henrik Ström (1808-1898), kontraktsprost i Kinds kontrakt 1860.
"Sörman i Sexdrega": Johannes Söhrman (1839-1902), prost.
"Medin i Dalstorp": Gustaf Wilhelm Medin (1844-1921).
"Algren i Länghem": Carl August Ahlgren (1830-1913), kyrkoherde i Länghem 1876.
"Tomeus i Hällstad": Herman Ragnar Thomaeus (1842-1915), kyrkoherde i Gällstad och Finnekumla 1879.
"Hallbäck i Mjöbeck": Holger Ludvig Hallbäck (1846-1904).
"Östberg från Burserud": Hans David Österberg (1834-1894). Kyrkoherde i Burseryd 1875.
"Frigell från Stengårdshult": Gustaf Frigell (1836-1918).
"konsistoriinotarien Magni från Göteborg": August Birger Magni (1852-1929). Vice konsistorienotarie i Göteborg 1883, ordinarie 1884-1905.
"Torbiörnsson från Svenljunga": Johan Torbiörnsson (1828-?), komminister i Svenljunga 1860.
"Svedberg från Sexdrega": Ludvig Svedberg (1850-?), komminister i Sexdrega 1885, kyrkoherde från 1893. Kontraktsprost. Far till senare Tranemokyrkoherden och prosten Martin Svedberg.
"Sandström från Våthult": Josef August Sandström (1851-1924). Tillträdde som komminister i Våthult och Båraryd 1878.
"kyrkoherde Elgqvist": Anders Elgqvist (1814-1895). Kyrkoherde i Tranemo 1865. Tidigare Kinamissionär.

Bokrecension: Bruka galder och väcka gastar | Stefan Ottman (övers.)

Bruka galder och väcka gastar: Isländska sägner om trolldom innehåller sägner hämtade ur Jón Árnasons samling Íslenzkar þjóðsögur og ævintýri utgiven 1862.

Urval, översättning och kommentarer har här Stefan Ottman (f. 1952) stått för.

* * *

Det finns en sägenskatt efter att den fornnordiska tiden förlupit. En del av denna skatts juveler har Staffan Ottman valt att ta fram och presentera i svensk språkdräkt. Mycket handlar här om det övernaturliga, om trollformler och trolldomsböcker, om gengångare och personer med särskilda krafter.

Av kommentarerna sist i boken får vi veta att åtskilliga av de personer som flera av sägnerna handlar om är historiska, de är människor som levt ibland åtskilliga hundra år före det att Árnason en gång samlade in sägnerna.

Berättelserna har således med all sannolikhet traderats muntligt länge, och nått sitt särskilda sägenskimmer som både lockar och skrämmer. Trots allt var väl sägnernas syfte inte enbart att underhålla då de berättades, utan säkert också något motsvarande dagens rysares: att skrämma.

Att döma av det material som Bruka galder och väcka gastar innehåller, så finns viss likhet i motiv med svenska folksägner, men också något helt eget.

Det fokus som till exempel finns på trolldomsböcker och den makt de personer kan få som lär av dem synes mig veterligen inte vara lika vanligt i Sverige. Inte heller är jag bekant med svenska sägner som på samma sätt tar upp motivet att väcka upp de döda för att antingen lära sig av dem, eller för att skicka dem på fiender.

* * *

Två sägner ska jag kort referera. Den första har fått namnet "Bron av snö".

Några ryttare på väg till en marknad stannar en vinter vid ett vattendrag som de inte kan komma över.

Eiríkur präst (Eiríkur Magnússon, 1638-1716) kommer fram till dem och ber att få sig brännvin till livs. Enbart en av ryttarna erbjuder honom att dricka. Denne tar han senare med fram till ån, och väl där hade snön rest en bro över vattnet. Med prästen före följde ryttaren efter och kom så lyckligt över.

När kamraterna märkte detta på avstånd, följde de efter, men när de väl hunnit till ån, var bron borta. Eiríkur präst lät dem bli kvar, för att de av gnidenhet inte bjudit honom på brännvin.

— En oförarglig trolldomssägen som denna kan ju äga flera olika, samtida betydelser.

Vi ser dels hur Eiríkur präst förvisso har hemliga krafter. Vi ser att det lönar sig att hålla sig väl med medmänniskorna, och att det tvärtom kan ställa till bekymmer för en om man inte gör så. Ryktet om prästens trolldomsförmåga överlevde uppenbarligen i en sådär ett och ett halvt sekel från det att han dog intill dess att sägnerna – för de är flera – trycktes.

En längre sägen, ja, flera stycken sammansmälta, heter i boken "Galdra-Loftur". En episod ur denna följer här.

Galdra-Loftur (Loftur Þorsteinsson (1702 - c. 1722) var elev vid skolan i Hólar. Han blev med tiden alltmer kunnig i trolldom. Loftur bestämde sig för att med en kamrat som assistent väcka upp en mängd av Hólars döda biskopar, alla de som inte begravts med bibeln på bröstet. Detta i syfte att komma åt biskop Gottskálks trolldomsbok Rödskinn, som denne fått med sig i graven.

Den bestämda natten gick Loftur och kamraten till kyrkan, och där framsade Loftur sina besvärjelser från predikstolen. En efter en vaknar biskoparna till liv och kommer upp från golvet. Till sist lyckades Loftur även väcka biskop Gottskálks, som såg på honom och hånlog. Men icke ville biskopen lämna ifrån sig sin trolldomsbok.

När Loftur till sist sträcker sig efter boken, tror kamraten att han gör ett överenskommet tecken, och han börjar ringa i kyrkklockorna, som får alla de döda att med gnyn fara ner under golvet igen.

Efter detta blir Loftur säker på att han är fördömd. Och andra episoder följer.

– Innehållet i episoden här är betydligt mörkare än i den om broöverfarten. Här handlar det om att väcka upp döda, i syfte att förvärva än större förfarenhet i trolldomskunskap.

Detta lyckas ju också, åtminstone till hälften: de döda vaknar. Men de kyrkliga tingen verkar äga en makt även över de döda: biblar på bröstet förhindrar gengång, och klockklang för dem åter i graven. Och trolldomen har uppenbarligen med mörkret att göra: åtminstone blir Loftur övertygad om att han är fördömd.

* * *

Något fascinerande med sägner är hur de ofta är så raka, grymma och obehagliga. Lägg till detta en tendens att de är avskalade till formen: endast det för berättelsen mest väsentliga finns kvar.

De vittnar i muntlig form om hur det finns saker bortom människornas horisonter och vardagliga liv: det fanns människor med väldiga krafter, säger de, och de och andra råkade ut för besynnerliga händelser. På så sätt vidgar sägnerna, inte minst i en tid före dagens väldiga informationsflöda, fantasin och föreställningsförmågan hos lyssnarna: de förs in i berättelsevärldar där trolldom är verkligt, där döda kan väckas till liv, där djävulen kan blanda sig i människors liv, och mycket annat.

Huruvida folk i allmänhet trodde på historierna eller om de redan då betraktades som fiktion kunde säkert variera. Men av kommentarerna i denna samling, kan vi åtminstone dra slutsatsen att åtskilliga av sägnerna går tillbaka på enskilda historiska personer, som alltså varit centrum kring vilket sägnerna har kunnat vävas.

* * *

Bruka galder och väcka gastar: Isländska sägner om trolldom är väl värd att läsa och försjunka i.

Genom boken kommer man i kontakt med en sägensfär som har en egen identitet, men som också visar beröringspunkter med den svenska. Särskilt intressant tycker jag det är att fornnordiska gudar och väsen finns kvar i både indirekta och direkta former i vissa av de isländska sägnerna.

Det ska också nämnas, att utöver sägensamlingen innehåller boken också en mängd skyddstecken, så kallade galdrastavar. Och en mycket fyllig litteraturlista.
– – –
Bruka galder och väcka gastar: Isländska sägner om trolldom, Stefan Ottman (översättning, urval och kommentarer). Lindskog förlag 2010. ISBN: 978-91-85311-26-2. 125 sidor.

Bokrecension: Kärlek och vänskap | Plutarchos

Plutarchos,
enligt 1800-talsillustratör.

Kärlek och vänskap: Moralia är en samling texter av Plutarchos (c. 46- c 120), översatta och valda av Sven-Tage Teodorsson (f. 1934), docent i grekiska, som även försett dem med inledningar och kommentarer.

Boken utgavs år 2014, och ingår i en serie av Plutarchosvolymer med Teodorsson som översättare.

* * *

Plutarchos är en av de antika författare som vi har störst mängd texter bevarade efter, hundrafemtio stycken, närmare bestämt. Mest känd är han för de parallellbiografier han skrev, där han ställer en bemärkt romare mot en bemärkt grek.

Men han skrev också en mängd essayer; dessa brukar kallas Moralia, och det är bland dessa Teodorsson valt ett antal texter för denna volym.

Plutarchos lyckades under sitt liv få högt uppsatta poster i det romerska riket. Han lär alltså ha varit tämligen välbärgad, men man får intrycket att hans håg stod till filosofin, historia och litteratur. Hans verk dryper av referenser ur både mytologi, historia och dramatik.

Rent filosofiskt stod han under inflytande av den idéflora som utgick från Platon, men även från stoicismen. Epikurismen tog han däremot avstånd från. Hållningar som behärskning och att bevara sinnets makt över köttet är genomgående.

* * *

Kärlek och vänskap innehåller sju essayer där Plutarchos lägger ut texten om skilda ämnen. Råden har en själavårdande och resonerande ton och de speglar den tid vari de gavs; man märker av både sånt som är giltigt än i våra dagar och sånt som är tidsbundet till författarens samtid.

De sju essayerna kallas:

• Dialog om kärleken
• Råd till ett brudpar
• Föräldrakärlek
• Broderskärlek
• Tröstebrev till min hustru
• Om att ha många vänner
• Hur man skiljer en smickrare från en vän

Man har gjort en poäng av att Plutarchos kvinnosyn är påfallande progressiv för den hellenistiska eran.

Det kommer bland annat till uttryck i det personliga brevet till hans hustru. som jag skriver mer om nedan, men också i Dialog om kärleken, där han uppvärderar kärleken till en kvinna som lika fin och upphöjd som kärleken till en yngling. Han menar vidare att, som jag förstår det, vurmen för ynglingar är mer ett utslag av åtrå än av kärlek, och att genuin homosexualitet, varaktig över tid, är ovanlig.

Texterna är skrivna för en manlig publik och ur ett manligt perspektiv, men Plutarchos betonar vikten av att kvinnan också får andlig, inre odling, och ej endast yttre utsmyckningar. Kvinnan är för honom inte staffage i en utpräglat manlig värld.

* * *

För att få en liten inblick i Plutarchos värld kan vi titta lite närmare på en av texterna i Kärlek och vänskap, nämligen den som bär namnet ”Tröstebrev till min hustru”.

Bakgrunden är att Plutarchos och hans hustru Timoxenas tvååriga dotter har avlidit. Plutarchos får veta om dödsfallet under en resa, och skriver ett brev till hustrun.

Han råder henne att hålla sorgen inom rimliga gränser. Han berömmer henne för att hon vid begravningen inte burit sorgdräkt och att begravningen i sig var enkel och utan prål. Liksom hon alltid alltid är opretentiös i sin klädsel och så gör gott intryck på gäster i hemmet. Plutarchos gläds över att grannskapets kvinnor inte tillåtits komma som gråterskor och ställa till med uppståndelse.

Dottern var fantastisk, men man bör inte låta minnet av detta skapa sorg, då de tidigare skänkt sådan glädje. Sorgen ska inte släppas in i huset eller tillåtas fördunkla sinnet, den ska inte tillåtas sätta sina märken på den fysiska kroppen genom att man inte sköter den, och så riskerar att låta kroppen dra ner själen.

Man kan istället vända blicken mot ”de goda minnena”, ”mot de glada och ljusa delarna av sitt liv”, och vända den bort från det tunga, mörka, från sorgen. Att kämpa mot och beklaga sig över att lyckan vänt är inte till någon nytta. Timoexena, dottern med samma namn som sin mor, var för övrigt ung: hon har levt kort tid och kan alltså sakna endast det hon hunnit uppleva, vilket inte är så mycket. Hennes själ har nu liksom en fågel ur en bur blivit fri, och hon har ännu inte hunnit vänja sig vid fångenskapen i buren, i världen.

Plutarchos ideal är alltså att inte låta sorgen dra ner den som mist någon i förtvivlan, att man istället framträder som vanligt, inte klädd i sorgekläder. Och att ingen överdrift märks. Det luktar så klart stoicism inför detta och inför accepterandet av ödet. Vad beträffar den döda själv, behärskas Plutarchos uppenbarligen av en odödlighetstro, där den dödas själ frigjorts genom döden och gått till något bättre.

* * *

Språket i Kärlek och vänskap är klart och tydligt, det rymmer tidvis storslagna bilder, och texterna är av Plutarchos försedda med otaliga exempel och citat ur den antika kulturskatten.

Därtill har Teodorsson försett volymen med åtskilliga kommentarer i slutnotsform. Texten är därför inte svår att förstå. Teodorsson har också försett varje enskild text med en inledning, som sätter in det skrivna i ett sammanhang.

Plutarchos skriver i en form som påminner om essayen; formatet är fritt, men håller sig till ett övergripande ämne. Jag kommer närmast att tänka på Frans G. Bengtssons litteratur i den genren, och Plutarchos lär vidare ha varit en betydande inspirationskälla för Montaigne när denne skrev sina geniala essayer i skilda ämnen under 1500-talet. Och Montaigne i sin tur torde ju ha påverkat Bengtssons skrivande.

* * *

Plutarchos bör man läsa för nöjet att bekanta sig med hellenistisk-romersk bildning under det första århundradet i vår tideräkning. Och för nöjet att känna igen att vad vi tänker i dag många gånger tänkts förut, för längesen. Och för nöjet i att upptäcka att människor kan tänka annorlunda också. Att inga tankar är huggna i sten.
– – –
Kärlek och vänskap: Moralia, Plutarchos. Övers., kommentarer, inledningar: Sven-Tage Teodorsson. Atlantis 2014. ISBN: 978-91-7353-674-5. 286 sidor.

Tidningsklipp: "Mord och sjelfmord" | Borås Tidning 1876

Den 8:e november 1876 har Borås Tidning inne en artikel som beskriver en så sällsynt tragisk händelse, att det är svårt att inte bli berörd, fastän 140 år hunnit gå sedan det beskrivna inträffade. 

Det rör en fader som dödar sina tre små barn och dessutom sig själv. 

I citatet nedan är vissa styckebrytningar införda och markerade för att underlätta läsningen.

* * *

"— Mord och sjelfmord. Under denna bedröfliga och uppskakande rubrik skrifwes till redaktionen från Kinds härad följande: 

Under sistliden söndag, den 5 november, tilldrog sig inom Örsås socken af Kinds härad, att förre nämndemannen och hemmansegaren, Hans Jönsson från Rörtorp, nu 65 år gammal och boende å lägenheten Eneberg wid Buaräng Enegården, medan hans hustru i ett senare gifte bewistade gudstjensten i Örsås kyrka, medelst hängning afdagatog först sina trenne minderåriga barn, sonen Johan 8 år samt döttrarne Johanna 5½ år och Maria 2½ år gamla, och sedan sig sjelf. [/] 

För 12 a 15 år sedan war mannen en wälbergad hemmansägare, åtnjutande mycket förtroende inom sin ort såsom auktions- och boutredningsman, men genom åtskilliga motgångar har han så småningom sett sina tillgångar förminskas, tilldeß han nu såg sig oförmögen att längre försörja sig och de små. 

Af hans efterlämnade anteckningar och bref såwäl till sin efterlefwande hustru som till ortens länsman, inhemtas att han redan för nära 2 år sedan börjat umgås med tanken att afdagataga såwäl sig sjelf som sina barn, för hwilka han hyst synnerlig kärlek och tillgifwenhet, uteslutande af den orsak att han derigenom skulle freda dem från ekonomiska bekymmer och från att komma fattigwården till last. [/] 

Dessa tankar och uppsåt har han dock så skickligt fördolt, att icke ens hans hustru kunnat fatta några mißtankar, oaktadt han ofta, likwäl alltid i mera allmänna ordalag, beklagat sig öfwer sin fattigdom. 

Det war en hisklig syn wid polisundersökningen, att se dessa fyra lik, först fadern närmast trappan till winden hängd med fötterna så nära golfwet att knappast ett tum skiljde dem derifrån, och sedan de tre små arma barnen, hängande i en rad å en öfwer bjelkarne på winden anbraft stång uti snaror försedda med ringar af jern hwaruti tågen löpte och som syntes med omsorg förut wara tillagade, och man kan tänka sig den arme mannens själskwal under den långa tid han rufwat på denna förfärliga gerning hwars fullbordan, att döma af hans antecknignar, slutligen öfwergått till en fix idé. [/]

Lyckligtwis äro dylika tilldragelser sällsynta inom wår ort med sin i allmänhet stilla och eftertänksamma befolkning." 

Borås Tidning, onsdagen den 8:e november 1876

Källa: KB.

Bokrecension: Kristendomens uppkomst | Ebbe Linde

Kristendomens uppkomst: En okonfessionell framställning är skriven av Ebbe Linde (1897-1991). Boken utgavs år 1967.

* * *

Ebbe Linde var något av ett unikum i svensk kulturhistoria.

Han föddes som prästson 1897 och kom med tiden att bli känd som radikal kulturskribent, författare, poet och inte minst översättare av så skilda skriftställare som Apollinaire, Catullus, Horatius, Machiavelli, Cicero, Xenofon och många fler.

Och under drygt två decennier undervisade han i elektrokemi på Chalmers i Göteborg. Han var således en sammansmältning av naturvetare och humanist.

* * *

Lite om bokens syfte kan utläsas av undertexten som återfinns på omslaget. Där står:

"En bok för den som vill veta något annat om den kristna läran än vad som vanligen lärs ut av kristendomslärare och konfirmandpräster."

Och "något annat" betyder här, vad man utifrån kända fakta kan dra för slutsatser eller ställa upp för hypoteser om kristendomens genesis om man inte räknar med att densamma är en gudainspirerad, utan helt enkelt en religiös rörelse som precis som många andra i samtiden vann anhängare och spreds.

Av Lindes framställning blir det tydligt att kristendomens ursprung, dess förutsättningar, dess första växt är en mänsklig, alltförmänsklig, utveckling.

Den nya rörelsen lånar motiv från sin omvärld, både i lära och symbolspråk.  Den faller inte ner till jorden som något nytt, utan som ett sidoskott på den judiska religionen, ett sidoskott som gott kunde ha förvissnat och fallit bort, men som faktiskt lyckades ta sig, och med tiden överskugga både den judiska religion den kom av och de synkretistiska hellenistiska religionsformer som fanns runtomkring den.

* * *

Linde sätter tydligt in Jesus i sitt historiska sammanhang, liksom även den rörelse som utgick från honom. Och det är inte lätt att säga något definitivt om Jesus. Linde skriver:

"För att göra oss en bild av Jesu verkliga livslopp är vi därför nödsakade att lita till osäkra rekonstruktioner ur osammanhängande och ofta motsägande skärvor av samtida eller senare uttalanden."

Linde nämner i förbigående möjligheten att Jesus inte alls funnits som historisk person, men ansluter sig inte till den.

Han menar dock att urkristendomen utgick från den judiska väckelserörelsen esséerna, vars ideal och praxis uppvisar stora och tydliga likheter med den tidiga kristendomen, till exempel i form av egendomsgemenskap, messiasförväntningar, kärleksmåltid, dop som inträdesceremoni, tro på djävulen och tro på att man levde i de yttersta tiderna.

Jesus gick sedan omkring och predikade ett väckelsebudskap.

Exakt vad som hände vid hans verksamhets slut är svårare att spåra, och Linde håller frågan någorlunda öppen. Jag läser hans text som att han nog tror att Jesus korsfästes, men att han inte dog därav, utan nedtogs i medvetslöst tillstånd, och återfördes till sans och relativ hälsa av läkekunniga esséer.

Att han därefter inte hade intresse av att visa sig alltför öppet är inte märkligt: det hade blivit romarnas plikt att avrätta honom på riktigt.

Linde menar vidare, att uppståndelsetron inte alls var så väsentlig i denna första tid som den senare blev.  Alternativa tolkningar än vad som sedan blev renlärig dogm har existerat parallellt i långliga tider.

Den kristna versionen av judendomen hade måhända nått sitt slut där, en tid efter att Jesus försvann från scenen, vart han nu än tog vägen.

Men till lycka för rörelsens anhängare kom Paulus till dess tjänst. Med en något avvikande lära från den kristendom som fanns i kristendomens ursprungsterritorier gav han sig ut i det romerska världsväldet och predikade en kristendom anpassad efter hedningar. Kristendomen blev en mysteriereligion bland andra, till exempel den ur vissa aspekter närbesläktade mithraskulten, dyrkandet av den persiske Mithrasgestalten, om vilken Linde skriver att han

"... föddes ute i marken, tllbedd av dess herdar och beteshjordar."

Nya religiösa rörelser var inget främmande för den romerska makten, som var påfallande tolerant mot de religionsformer som fanns inom imperiet, så länge medborgarna också böjde sig under just imperiets principat. Inte heller kan de olika kulterna varit främmande för de första kristna. Notabelt är till exempel hur en kvinna avbildades med ett barn i sin famn — inom den egyptiska kulten av Isis med Horus-barnet.

Vidare, som Linde påpekar, var tanken att Gud skulle få barn med en jordisk kvinna stötande. Icke så i den hellenska världen.

Herakles kände de väl, han var född av himlaguden Zeus och en jordisk kvinna, och hade dessutom under sina äventyr besökt dödsriket. En hellensk publik torde inte ha några besvär med tanken att en gud kunde avla en gudason med en människa.

Så kristendomen spreds som en blandning av judisk-orientalisk nyhet och hellenska välbekanta motiv. Och lyckades få fäste. Visst motarbetades den emellanåt, förföljelser förekom, men Linde påpekar att dessa förföljelser inte ska överdrivas: kyrkan har senare med större iver själv förföljt än vad än den blev förföljd i sin späda barndom.

* * *

Linde avvisar också med kraft att kristendomen skulle vara någon form av medvetet bedrägeri, en så kallad "prästlögn". Den kristna religionen finns på grund av att människor upplevt ett behov av den, inte för att deras ledare medvetet bedragit dem: prästerna tror nog liksom lekmännen på budskapet.

I den religiösa gemenskapen finner den religiöst lagde ett forum där de religiösa upplevelserna kan diskuteras och förstärkas, och ett stöd av andra med samma upplevelser och föreställningar.

Linde, som var mycket intresserad av psykoanalys, vill inte kalla religiositeten en "själslig abnormitet", men ser det ändå som fruktbart att diskutera den utifrån begreppet paranoia: den religiöse har en egen uppsättning erfarenheter som någon utanför kretsen måste stå frågande inför, den religiöse kan uppleva att hans tankar styrs av krafter utanför honom; men i den religiösa gemenskapen blir de individuella erfarenheterna förklarade och satta i ett system som stärker denna form av paranoia.

Linde tror inte att religionen är något som kan avskaffas.

"Religionssamfunden är en alltför bekväm utväg ur andlig nöd för alltför många människor."

Tankesystemet skänker uppenbarligen tröst; rationalismen biter sällan på det, alltså:

"... förnuftig är religionen inte, men den har sitt praktiska värde för många."

Men religionens beständighet förhindrar inte att den, som i fallet kristendom, genomgår påtagliga förändringar, en påtaglig utveckling.

* * *

Ebbe Linde var ateist; det är utifrån ett perspektiv som inte förutsätter övernaturligt inflytande som han skriver kristendomens antagliga historiska uppkomst ur sitt personliga perspektiv som visserligen icke religionsvetare per se, men väl så meriterad översättare och därigenom välbekant med antiken och väl inläst på sitt ämne.

Mycket av det han skriver är tänkvärt. Annat hade jag önskat längre resonemang kring eller tydligare förankring i källtexter, så att det framstått som mindre spekulativt. I eftertexterna går Linde lite mer in på djupet, men en fotnotsapparat hade jag verkligen velat ha, även om den formen inte var vad man ville ge boken.

Men uppdraget är hursomhelst inte att fastslå hur det verkligen var, eftersom vi ändå inte kan veta det, utan att visa på möjligheter hur det kan ha varit.

Och därtill är bokens publik inte tänkt som Jesusforskare eller religionsvetare eller kyrkohistoriker, utan som en ungdom med intresse för frågorna, och som kanhända vill ha en motbild till det som kyrkan förklarar om sin egen historia.

* * *

Kristendomens uppkomst är en nyttig bok att läsa för den som intresserar sig för kristendomens första historia, och vill veta mer om hur det kommer sig att den fick fäste.

Den som läser boken kommer att finna att det är föga mirakulöst över utvecklingen, att den snarare är fullt naturligt med de förutsättningar som fanns då den nya religionsformen började spira.
– – –
Kristendomens uppkomst: En okonfessionell framställning, Ebbe Linde. Natur och Kultur 1967. 137 sidor.