Bokrecension: De döda återvänder | Ebbe Schön

En vandrare man mötte 
i mörkret kunde vara 
en gengångare.

De döda återvänder: Folktro om tillvarons gränsland är skriven av etnografen och litteraturvetaren Ebbe Schön (f. 1929). Boken utgavs första gången år 2000.

* * *

Få personer är mer lämpade att skriva om ämnet svensk folktro än Ebbe Schön. Mannen i det välkända vita skägget var under två decennier chef för Nordiska museets folkminnessamling.

Det är också, skriver han, i stor utsträckning från det arkivet han hämtat stoffet till denna bok, som handlar om folkliga föreställningar om ting som har med döden att göra under företrädesvis 1800- och första hälften av 1900-talet.

Nog kan det vara så att de historier och föreställningar som presenteras i De döda återvänder kan ha långt äldre historia än när de i allmänhet nedtecknades och fördes till folkminnessamlingen, och i vissa fall kan de spåras åtskilliga sekler bakåt i tiden.

Men Schön är påpekar vikten av källkritik. Det var ju först i relativt sen tid som man fick intresse av att skriva ner de muntligt traderade historier som i överväldigande mängd återfanns i folkdjupet. Därför, på grund av det sena fästandet på papperet, kan man ju inte med säkerhet härleda deras historia.

I De döda återvänder möter vi naturligt nog en del som Schön-läsaren tidigare mött i författarens böcker, men denna volym är alltså i sin helhet vigd just åt föreställningar som hör döden till. Det handlar givetvis om gengångare och gastar, men också om begravningsseder, varsel, spökskepp, trolldom och annat.

* * *

Folktron ser olika ut på olika ställen, även om gemensamma teman är vanliga, förstår vi av Schöns framställning. Han presenterar referat och citat av nedteckningar från alla möjliga landsändar, och historier som i sin kärna är desamma färgas av den miljö vari de framförs. Seder kan också se olika ut på olika håll.

Men låt oss se lite närmare på föreställningar från folktron knutna till tiden mellan död och begravning.

Det var viktigt, förstår vi, att göra vad man kunde för att försäkra sig om att den döde inte blev en gengångare och kom tillbaka.

För att åstadkomma detta fanns allehanda knep och regler. Kistan skulle till exempel vara av lagom storlek. Kopparpengar i kistan kunde förmå den döde att bli kvar i graven. Och om den döde i livet bett att få med sig något särskilt eller hade några andra önskemål om vad som skulle göras efter hans eller hennes död, var det viktigt att uppfylla dessa.

Det förekom också att fötterna på den döde fästes ihop: allt för att försvåra för den tydligen ganska fysiska möjligheten av gengängeri.

När kistan med den avlidne, som i regel fick vara hemma till begravningsdagen som sällan dröjde särskilt länge, skulle tas ur huset kunde marken som kistan skulle bäras över beströs med granris. Riset skulle helst peka utåt, också detta i ett slags symboliskt försök att förmå den döde att inte återvända: piggarna var alltså emot den som försökte träda tillbaka.

Kistan skulle för övrigt bäras med fötterna först, för att den döde inte skulle se vägen tillbaka. Ville man vara riktigt försiktig borde man göra ett hål i väggen, varigenom kistan togs ut, för föreställningen fanns att den döde endast kunde återkomma samma väg som den kommit ut, och en vägg som återigen satts igen torde vara svårare att ta sig igenom än en dörr.

Man kunde på vägen till kyrkan dessutom sprida ut linfrön. Tanken med detta var att man kunde befalla en eventuell gengångare att räkna alla frön. Eftersom den döde måste återvända till kyrkogården före soluppgången, hann denne i regel inte räkna färdigt i tid, och hann därför inte heller tillbaka till hemmet.

Det fanns alltså gott om ting att göra för att förhindra att de döda återvände hem som spöken. I allmänhet förefaller det vara något man ville undvika; spöken synes rent generellt i dessa tider vara något som kunde innebära fara. Vi är långt ifrån dagens spöken i teveprogram om medium, där många gengångare tydligen mest vill se till de levande.

Bäst var att inte ha med gengångare att göra. Råkade man ut för en död när man till exempel var ute och gick en natt var det till exempel fara värt att man råkade illa ut: man kunde få rent fysiska skador, och av Schöns bok förstår vi att det var en allmän uppfattning, att man ofta blev sjuk om man råkade ut för en spöksyn ute i markerna.

* * *

Schöns bok är proppfull med fascinerande föreställningar som nog ägde starkt liv bland allmogen för inte särskilt längesen. Den är tematiskt uppbyggd och därigenom mycket pedagogisk.

Vi får veta skillnaden mellan gengångare och gastar – de förra var igenkännbara enskilda döda, de senare mer opersonliga dödsväsen, vi får följa med när Schön hittar paralleller till folktromotiv så långt tillbaka i historien som när de isländska sagorna skrevs ner, och inte minst får vi lära oss en mycket stor mängd säkerhetsåtgärder för att undvika att bli utsatt för spökerier.

Mot slutet av boken för Schön ett tänkvärt resonemang om folktro i vår egen tid. Han beskriver hur de äldre folktromotiven i regel äger större poetisk och psykologisk kraft genom sin långa, formande traderingstid än mer moderna motsvarigheter, men ser samtidigt hur sådant som föreställningarna om bortförande av utomjordingar kan ses som paralleller till dåtidens föreställningar om bergtagningar.

Schön skriver:

"... om vi närmare granskar den moderna trosvärlden med alla dess rymdbesök finner vi överraskande ofta att motiven i stort sett är desamma som för hundra år sedan eller mer, bara hjälpligt försedda med en utstyrsel av senare mode."

Och inte minst är spöktron, av media att döma, synnerligen livaktig, även om spökenas karaktär som sagt synes ha förändrats något.

Schön återkommer också ibland till spänningen mellan den officiella tron som kyrkan stod för, och den folktro som dväljdes i folkdjupet.

Jag får intrycket att de två föreställningsvärldarna levde parallellt, fastän folktron är avgjort mer hednisk än den officiella tron. Folktron måste suttit mycket djupt rotad: folk ville ha sin näcken, sitt skogsrå och så vidare. Och vad gäller spökena kan man ju rentav hitta sådana i Bibeln, som ytterligare förstärkning till uppfattningen om deras existens.

* * *

De döda återvänder är personligt hållen bok. Schön fäller gärna in episoder från sin barndom för att illustrera vad han berättar om. Det gör författaren särskilt närvarande i texten. Dessutom är hans språkhantering lika frodigt mustig som den alltid brukar vara. Det är helt enkelt roligt att läsa Schön, utöver att ämnet är intressant i sin egen rätt.
– – –
De döda återvänder: Folktro om tillvarons gränsland, Ebbe Schön. Prisma 2000. ISBN: 91-518-3258-5. 239 sidor.