Bokrecension: Bödlar | Annika Sandén

Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal är skriven av historikern Annika Sandén (f. 1969). Boken utkom våren 2016.

* * *

Bödlar har alla förutsättningar att bli ett standardverk inom sitt ämnesområde. Dels finns inte mycket skrivet om svenska bödlar förut, och dels är verket så välskrivet och innehållsrikt att det med all rätt förtjänar ett sådant epitet.

Vad Sandén skriver om, är bödeln under 1600-talet, med utvikningar till seklet före och seklet efter. Det är uppenbarligen en dynamisk period vad gäller skarprättarämbetet.

* * *

Sandéns bok har framför allt ett mentalitets- och samhällshistoriskt perspektiv.

Författaren skildrar noga hur bödelsyrket under seklet utvecklades från att erbjudas dödsdömda som en frist från sin egen avrättning, till en situation när bödelsyrket ofta gick i arv inom vissa familjer.

Därutöver ligger fokus på hur det torde ha uppfattats att vara bödel, vad som förväntades av en sådan, samt vad dennes uppgifter kunde vara.

* * *

Den levande prosa som Sandén skriver hjälper onekligen läsaren att transportera sig till 1600-talets städer och avrättningsplatser, för att där ana mannen med yxan, svärdet, snaran.

Men bödeln, visar det sig, hade också mycket annat att syssla med förutom att avrätta och utföra olika sorters kroppsstraff. Det var bödeln eller hans drängar – så kallade rackare – som skulle hålla efter latrinerna, som skulle avliva hästar, som skulle döda hundar och katter och dra huden av dem. – Allt sådant som folk i allmänhet drog sig för.

För bödeln stod utanför samhället, en slags icke-person med lågt anseende – i synnerhet i seklets början. Till och med dödsdömda kunde avböja att åta sig bödelsyrket om de blev erbjudna, visar Sandén med exempel. Så föraktat var värvet.

Det kunde anses vara något att undvika ens att dricka ur samma bägare som en bödel, eller att ens bli berörd av honom. För att inte tala om att umgås med honom.

Detta sociala avståndstagande, menar Sandén, verkar särskilt gälla de lägre samhällsklasserna: de som stod bödeln närmast i socialt anseende. De kan ha haft närmast till att halka ner själva, till den anseendenivå som är under dem själva. Medborgare med högre ställning verkar inte på samma sätt till varje pris ha skytt bödeln.

Och mot sekelskiftet 1600-1700 kom direktiv från överheten att fördomarna mot bödeln skulle avslipas. Och då var benådningsbödlarna borta sedan länge. Bödeln skulle bli en ämbetsman som andra. Men dessa anbefallda förändringar i synen på bödlarna, skriver Sandén, verkar inte ha nått ner i folkdjupen.

* * *

Sandén skapar berättelser utifrån sitt källmaterial, som i stor utsträckning verkar bestå av bevarade rättshandlingar och kyrkliga handlingar. Och där källorna innehåller luckor, ger Sandén ibland sannolika förklaringar som skänker en helhetsbild.

Emellanåt får vi på så vis följa enskilda bödlar och deras öden under något längre tidsperioder. Men inte minst möter vi dem i historiska anekdoter, vid enskilda händelser, när något som avviker från det vanliga sker – till exempel när en avrättning på något vis inte går som det varit tänkt: det kan gälla att bödeln plågat den han ska avrätta genom att misslyckas med sina hugg, eller när han någon gång försökt vägra avrätta någon som han känt.

Men utifrån dessa avvikelser från det normala kan man också extrapolera sig fram till hur avrättningar i allmänhet önskades genomföras: utan väsen från bödeln, som inte borde vara alltför lastad med starka drycker, snabbt och effektivt.

* * *

Det finns många anledningar till att läsa om epoker som dessa, även om man inte är fackhistoriker. Det skänker perspektiv på vår egen tid. Sandén skriver:

"En genuin förståelse av det historiska sammanhanget öppnar för möjligheten att ställa vår egen tids värden och ideal i kritisk belysning."

Detta är viktigt. Det är ack så lätt att tänka sig att vår tid representerar någon slags höjdpunkt i civilisatorisk förfining. Men genom att studera det förflutna kan man förhoppningsvis se, att ingenting i vår egen tid vad gäller mentaliteter och ideal är något givet, utan att allt har sina rötter, och att man för inte särskilt längesen kan ha sett diametralt annorlunda på det som vi kanske ser som självklart i dag.

För bara några hundra år sedan samlade det stora skaror när någon skulle få huvudet avhugget eller när någon skulle hängas från en galge. För människorna då var det något naturligt med avrättningar av bödelshand på de vis som då skedde. Kanske lika naturligt som för del flesta av oss i dag att se på alltihop med avsmak.

Men det är inte människorna i sig som tagit någon slags evolutionärt steg som förändrat vår inställning; det är idealen, vårt mindset, kulturen som har förändrats. Och de förändras ständigt. Och det finns få om några givna självklarheter när det gäller vad vi anser vara barbariskt och vad vi anser vara självklart.

Det är måhända en av de viktiga iakttagelserna man kan göra, när man blickar bakåt men försöker betrakta det man då ser, med samtidens ögon.

* * *

Läser man Bödlar, så läser man inte enbart om bödlar. De historiska anekdoterna såväl som de historiska processerna ger många anledningar till utvikningar rörande 1600-talets samhälle och kultur.

Därmed är det långtifrån bara skarprättare man stiftat bättre bekantskap med när man nått bokens slut, utan dessutom med delar av 1600-talets tid och liv som sådant, och då inte minst med människor som hörde hemma på andra platser än på slott och borgar.

Sandén skriver en prosa som är tillgänglig och mycket levande, men som dock aldrig ger avkall på vederhäftighet: den omfattande notapparaten vittnar om det.

Allt detta gör att såväl den allmänt intresserade som den professionella historiken torde hitta fascinerande beskrivningar och intressanta slutsatser i välresearchade Bödlar, om han eller hon intresserar sig för ämnet.

Bödlar är en både förfärande och fascinerande bok.
– – –
Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal, Annika Sandén. Atlantis 2016. Omslag: Sebastian Wadsted. ISBN: 978-91-7353-842-8. 255 sidor.