* * *
Detta är historien skriven på ett sätt som jag är svag för. Det handlar nämligen om mikrohistoria, förflutenheten studerad genom enskilda människoöden, framlevda i gångna dagar. I detta fallet befinner sig dessa gångna dagar omkring år 1600, samt några decennier före och efteråt.
Sandén har detaljstuderat i synnerhet sex östgötar genom det källmaterial som finns tillgängligt: protokoll från rådstugurätter, kyrkliga dokument, och vad dokument som kunnat återfinnas, där personerna kan tänkas dyka upp.
Det hör till ämnets natur att porträtten omöjligt kan bli heltäckande. Därtill lämnar källorna alltför fragmentariska informationer. Men det är ändå förbluffande hur mycket Sandén lyckas rekonstruera. Och det som inte kan rekonstrueras kan hon skapa sannolika hypoteser om genom ett nästan skönlitterärt gestaltande av de människoöden och den tid som är i blickfånget.
Så de sex personerna är de röda trådarna genom boken, trådar som emellanåt tangerar eller korsar varandra. Men deras levnadslopp ger också anledning till många historiska fördjupningar kring ämnen som fortlöpande aktualiseras genom skildringarna.
På så sätt blir Missdådare förutom en bok om sex enskilda människor och de människor som fanns omkring dem, även en bok om sådant som ideal i dåtidens värld, samhällsorganisering, sexualitet, rättsväsende, geografiska förflyttningar, utbildningsväsen och mycket annat.
* * *
Särskilt griper mig två av människoödena i Missdådare.
Den första är prästen Benedictus från Björsäter.
Benedictus, eller Bengt på svenska, var en försupen Herrens tjänare, med en benägenhet att ha med gifta kvinnor att göra. För dessa saker kom han att bli något av en levande följetong hos domkapitlet.
Han avstängdes och återinsättes och belades senare med predikoförbud, men icke förbud att verka som präst i övrigt. Men till sist miste han ämbetet. Att han trots allt kom att behandlas varligt kan möjligen haft med att göra, att hans församling och mäktiga beskyddare inskred till hans stöd.
Sista gången vi möter Bengt i källorna, berättar Sandén, är när han dör. Han faller 1625 i Motala ström i Norrköping och drunknar.
Det andra ödet är det som blev Anders Månssons. Han kom att leva ett omväxlande liv. Son till en borgare i Linköping, anklagad som tjuv när han var yngling, och senare organist och dessutom orgelbyggare, anlitad runtom i riket, därtill förförare av en borgmästardotter.
Anders liv vittnar onekligen om att ett levnadslopp under 1600-talet inte nödvändigtvis behövde vara statiskt bundet till en plats.
* * *
De mikrohistoriska berättelserna är Missdådares nerv.
Men det som ger boken dess fyllighet och tyngd är hur Sandén lyckas kombinera biografierna med studier av tiden och kulturen. På så vis undviker hon att de skildrade personerna endast skymtar fram: de får puls och andedräkt.
Inte minst blir dessa förklarande historiska fördjupningar viktiga utifrån ett resonemang som Sandén för inledningsvis i boken, och som gäller i vilken grad en människa av i dag egentligen kan förstå en människa som levde i historien. Poängen är mycket viktig. Och själv vill jag mena att det är ytterligt lätt att bära villfarelsen att dåtidens människor är direkt översättbara till vår kultur och vår värld.
Så är rimligen inte fallet; som Sandén visar fanns till exempel i sextonhundratalets Östergötland andra faktorer bakom människors agerande, andra ideal, ja en annan tankevärld, än i dag, som formade människorna, och som nog hade gjort oss nutidsmänniskor tämligen vilse, om vi plötsligt vaknat upp i en gård utanför Vadstena anno 1602 eller däromkring.
Och samtidigt blir det också uppenbart att 1600-talets människor på alla sätt och vis har ett känsloliv som liknar vårt: kärlek, avund, ilska: allt finns representerat. Så står vi där inför förflutenhetens människor, och vi tänker nog rätt, om vi är vaksamma både på deras annorlundaskap och deras likheter i relation till oss.
* * *
Missdådare är en viktig bok, viktig och intressant. Visst är det så att de personer som presenteras är de som gjort avtryck i synnerhet i rättsprotokoll och att vi därför endast bakom dem får skymten av personer som inte hamnat i klammeri med rättsväsendet.
Men de säger oss ändå oöverskattbart mycket om den tid de levde i. Genom att bryta mot traditionella seder eller ideal, får vi veta vilka de sederna eller idealen var – åtminstone såsom överheten önskade att de skulle se ut.
Vi blir också uppmärksammade på lagens mycket stränga bokstav, likväl som man i påfallande stor grad förhöll sig pragmatisk från den dömande maktens sida. Förvisso kunde du bli dömd till döden. Men förvisso kunde du också ha en viss eller rentav en stor chans att bli benådad. Bötesbelopp kunde sänkas. Förlikningar kunde uppnås.
* * *
Missdådare låter oss lära känna både ett antal enskilda människor och en hel tid. Språket är utmärkt och texten är försedd med en rik fotnotsapparat för den som önskar fördjupa sig. Dessutom finns en omfattande källförteckning att konsultera i samma ärende.
– – –
Missdådare: Brott och människoöden i Sverige omkring 1600, Annika Sandén. Atlantis 2015. ISBN: 178-91-7353-800-8. 275 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar