Betraktelse 22: Om forn sed

Yggdrasil, Lorenz Frølich

Asatron som begrepp är en förhållandevis modern term. Det lär ha myntats av N. F. S. Grundtvig 1807.

Termen är dessutom missvisande: i den fornnordiska mytologin förhöll man sig inte enbart till asarna som objekt för tron, utan också till den andra gudaätten, som kallades vaner, och av vars släkt Njord, Frej och Freja var. Utöver dessa gudasläkter hade man också att förhålla sig till den mångfald av naturväsen som beskrivs i källorna, främst bland dem de mystiska alverna, som man offrade till.

Men det finns också en annan anledning till varför asatro är olämpligt som begrepp.

Begreppet är snarast kristet färgat, i det att det andra ledet syftar på "tro". Det är en kristen sak att kräva av efterföljarna att de ska tro. Den fornnordiska religiositeten vreds inte omkring det navet. I fornnordisk kultur och religiositet var det seden som var det centrala. Så kallade också de gamla nordborna sin form av kulthandlingar och därmed befryndade yttringar för forn siðr, alltså forn sed.

Vi anar alltså att de religiösa myterna och berättelserna inte främst var en sak att tro på, utan något att förhålla sig till på ett mer dynamiskt vis.

Berättelserna återfinns för den gamle nordbon dessutom i ett komplex av föreställningar, där själva kulturen är religiöst betingad. Rättsskipning, blot, fest och andakt ingår i en växelverkan, baserad på seden, livssättet. Vi kan se det illustrerat i att fornnordiska kultplatser åtminstone på sina håll inte var en exklusivt religiös plats, utan att man – när man samlades till kult – också i närheten såg till att hålla ting och ha marknad.

Även för mig som sekulärhedning och inte tror på gudarna, men känner den litterära kraften i de gamla texterna och den rakryggade stämningen i kulturen, är tanken på den fornnordiska kulten och kulturen som ett levnadssätt snarare än en bekännelse till vissa mer eller mindre metafysiska begrepp tilltalande.

Vi kan i texterna finna många exempel på olika typer av människor med det gemensamma att de hör hemma i den norröna kulturkretsen: vi har de som är fromma anhängare av gudarna, vi har de som bryr sig mindre om dem, och vi har "den egna kraftens män" – ett slags protoateister som förlitade sig mer på sin egen kraft och inneboende lycka än på gudarna.

Ingen av dem är anhängare av den nya seden – kristendomen – och följer måhända icke alls heller de samtida mer utpräglade kultbruken, men de lever och andas samma kulturella luft, den luft som jag själv genom studier och leverne försöker fånga upp en doft av.

Den forna sedens folk är inte utdött. Vi lever fortfarande. Och när domkyrkornas torn rasat in, kommer vi fortfarande att gå i våra av gamla väsen befolkade skogar.