* * *
1993 grävs de första bitarna fram ur jorden, av vad som skulle komma att bli en fascination för arkeologen Jonathan Lindström. Där, under gräsmattan utanför torpet Gläntan i Sörmland, avtäcktes långsamt vad som fanns kvar av ett dödshus från stridsyxekulturen under stenåldern. Det är om detta dödshus De dödas tempel handlar.
Den arkeologiska undersökningen, som leds av Lindström, pågår under några månader, och när alla fynd – bland annat närmare 2000 krukskärvor och nära 10 000 benfragment – katalogiserats, ritats in på kartor och tagits till vara, fortsätter det oväntade fyndet av dödshuset att sysselsätta Lindström. Det är hans sökande efter fördjupade kunskaper om dödshuset och den värld det en gång stod i, som vi får följa med på.
Och vi lär oss massor. Steg för steg vinner vi med Lindström inblickar i en värld som fanns för omkring 4400 år sedan. Vi tittar närmare på själva dödshusets utseende och tänkbara funktioner, den miljö som det uppfördes i, den kultur som omgav den och de andra stenålderskulturer som fanns i dess närhet.
Något litet träder stenåldersmänniskorna oss till mötes genom sina gravskick, genom keramik och vapen. Vi ser icke deras ansikten, men vi ser dem på ryggen. Även om man ibland suggestivt nog nästan tycker sig höra deras röster. Lindström skriver:
"Arkeologin kan bjuda på så intensiva upplevelser av föremål att det skär i hjärtat."Jag tror honom.
* * *
Det ligger i sakens natur att det är vanskligt att tala i detalj om hur världen tedde sig i ett skriftlöst samhälle för fyratusen år sedan. För att dra slutsatser behöver man knyta ihop indicier från olika håll, jämföra mytologiska motiv från andra tider, och göra mer eller mindre hypotetiska slutsatser som i sin tur kan bli grund för nya slutsatser. Och spekulera.
Det både spännande och vanskliga med Lindströms framställning, i synnerhet mot slutet när han rekonstruerar dödshuset och dess uppförare, är att han tillåter sig att göra mycket omfattande spekulationer kring byggnaden.
Som skolad i sträng källkritisk metod känner jag mig inte helt bekväm med att han så i färglagd detalj målar upp en bild av hur det var att leva i byn där dödshuset stod, hur människornas tankar tedde sig, och rentav vem som kunde tänkas ha byggt huset: den hypotetiska dödshuskvinnan.
Men å andra sidan skapar Lindströms spekulationer – med element sammansatta av stora mängder ledtrådar och grundade på vetenskapliga rön – en narrativ rymd vari vi kan få en möjlighet att få en slags övergripande bild av stenåldersmänniskorna i allmänhet och stridsyxekulturen i synnerhet.
Även om bilden Lindström målar upp inte nödvändigtvis stämmer exakt med wie es eigentlich gewesen, så visar den ändå på hur det mycket väl kan ha varit. Ungefär som en realistisk roman kan skildra ett samhälle på ett träffande sätt, utan att dess huvudpersoner och handling återspeglar exakta, verkliga händelser.
* * *
Stenåldern tillhör inte de epoker jag är bäst insatt i. Därför är Lindströms bok särskilt intressant.
Jag påminns om att stenåldersmänniskorna inte har mycket gemensamt med de grottmänniskoliknande figurer som de ibland framställs som. De var precis som vi, om än på en teknologisk mindre utvecklad nivå.
Lindström teoretiserar kring vilket språk stridsyxefolket talade. Måhända var det så, som det allmänt menats, att de talade någon form av indoeuropeisk språkform, alltså ett språk besläktat med bland annat nutidens svenska. Men kanske talade de någon form av finskugriskt språk. Eller kanske något i dag helt okänt språk. Måhända var de rentav tvåspråkiga.
"... det jag tror gällde vid dödshuset är att stridsyxingarna redan hade bekantat sig med indoeuropeiskan. Det kan redan ha varit deras förstaspråk, eller ett självklart andraspråk."Lindström menar att stridsyxekulturen inte alls var ett imperialistiskt i ett erövrarfolk, såsom det tidigare ansetts. Våld kan ha förekommit, men det var nog inte det vanliga sättet som kulturen spreds på. Kulturen, som förvisso skilde sig från omkringliggande och äldre kulturer under stenåldern, spreds på ett mer dynamiskt sätt än så, till exempel genom möten.
Spår av våldsamheter mellan de olika kulturerna saknas och i regel levde man sannolikt i fred och samförstånd med varandra. Ibland bodde representanter för den nya individuellt anslagna stridsyxekulturen i byar bara några kilometer ifrån byar som formats av den äldre, mer kollektivistiska gropkeramiska kulturen.
Säkert var man inte sällan släkt med varandra, och enskilda individer kom kanske genom giften att hamna i stridsyxekulturen, och blev så del i ett nytt och expanderande ideologiskt sammanhang, med nya sätt att förse sig med mat: kornodling och fårskötsel, till exempel, snarare än fiske och jakt.
I stridsyxekulturen förefaller vi dessutom se ett embryo till ett hövdingasamhälle, vars princip kom att utvecklas och bestå i tusentals år.
* * *
Lindström är skicklig på att ge oss en känsla av vilka dessa stridsyxingar var:
"Det är fullständigt anakronistiskt och inte helt rättvisande, men jag brukar tänka mig stridsyxingarna som stela och lättstötta medlemmar av borgarklassen, och gropkeramikerna som deras slafsiga landsortssläktningar."Och vidare:
"... stridsyxingarna var plågsamt noggranna i allt."Stridsyxekulturen var, får vi lära oss, en distinkt strömning i stenålderspopulationen.
Lindström berättar, att kulturen sträckt sig från trakterna av Ural, vidare över Baltikum och Finland och resten av Skandinavien. Spår av den finner man i ett bälte som är tvåhundrafemtio mil brett. Man ser inom detta bälte, menar han, ett distinkt begravningsskick och yttringar av den materiella kulturen, där inte minst den mer eller mindre rituella stridsyxan förekommer ymnigt. Möjligen var den en symbol för kraft, eller en statusmarkering, eftersom den näppeligen lämpat sig för strid.
Lindström skriver:
"...för det mesta har den inte kommit till hårdhänt användning."Och:
"Stridsyxan har utan tvekan varit det mest symbolladdade föremål människorna brukade vid den här tiden."Vissa vill i stridsyxan rentav se en föregångare till Mjölner, Tors hammare, även om det givetvis är vanskligt att dra ut sådana sambandslinjer, tretusen år genom historien.
* * *
Det är onekligen inspirerande och nästan hisnande hur mycket man ändå kan ta reda på utifrån det som hittas i marken. Genom analys av benen runtom dödshusets ytterväggar kan man konstatera att där begravts ungefär sexton personer – trots att benen i stort sorterats med skallarna för sig och resten av benen för sig.
Genom analys av fosfathalten i jorden i vad som en gång var inomhus i dödshuset, kan vi dra slutsatsen att döda kroppar förvarats där, och antagligen brutits ner på platsen, innan de vid någon punkt kremerades.
Lindström skriver:
"Man får förmoda att en del av [kropparna] har legat där i åratal och har dränkt marken under med fosfater. Sedan har man plockat ut de döda i olika grader av förmultning och skelettering, bränt dem och grävt ner de brända benen i gropar längs dödshusets ytterväggar."Och genom analys av marken utanför dödshuset kan vi till och med dra slutsatsen, att takdropp inverkat menligt på gräsväxten utmed takskägget – för över fyratusen år sedan.
Genom molekylundersökningar av krukskärvor kan man emellanåt få en uppfattning om vad som en gång förvarades i dem. Vidare kan undersökningar göras på skeletten som säger något om vilken huvudsaklig kost de döda haft: marin eller landbaserad.
Och genom analys av flintdamm kan man till och med dra slutsatser kring var flintknackare vanligen suttit och arbetat — och vilken väg de gått därifrån. Och mycket, mycket mer.
Så den fria narrativa miljö som Lindström ger oss att vistas i har sina tydliga avgränsningar, sina tydliga fasta punkter som den måste ansluta till.
* * *
De dödas tempel är mycket lärorik, och dessutom skriven på ett mycket tillgängligt och behagligt vis.
Visst undrar jag om man kan göra så långtgående spekulationer om stridsyxefolkets uppfattningar om kosmologi och annat som Lindström gör, och ändå mena sig ha ordentligt på fötterna. För hur mycket om kosmologi kan man egentligen utläsa ur hur ben är placerade i högar runtom ett dödshus för fyratusenfyrahundra år sedan?
Men Lindström är kunnig och framställer sina hypoteser med stor ödmjukhet: som möjliga lösningar, eller som förslag på lösningar. Han påvisar samband där han menar att de kan finnas. Han kan naturligtvis mycket väl ha rätt. Men det kan vi kanske aldrig få veta med säkerhet.
* * *
Det som börjar med en utgrävning i en torpträdgård slutar med en storslagen och intagande exposé över människans liv under stenåldern, med ett dödshus som nav, ett hus som kanske bara stod rest under någon enstaka generation.
Och den resa som börjar med några skärvor och brända människorester, fortsätter via stenåldersmänniskans vardagsliv mot hennes tänkbara religio-kosmologiska uppfattningar. Den spricka ljus från en annan tid som de där lämningarna ger oss, använder Lindström för att slå ut vida perspektiv på en tid som är helt annorlunda än vår, men vars människor kanske ändå är förvånansvärt lika dig och mig.
– – –
De dödas tempel: Om arkeologi och jakten på stenålderns själ, Johathan Lindström. Norstedts 2011. ISBN: 978-91-1-303390-7.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar