 |
| Alexander den store på romersk mosaik. Efter äldre original. |
* * *
Alexander den store är en av dessa monumentala gestalter i historien som jag av någon anledning inte stiftat närmare bekantskap med.
Men tack vare Liljegrens biografi, har jag nu fått en utmärkt introduktion. Boken Alexander den Store är inte en djupdykning i den makedoniske erövrarens liv, utan snarare en traditionell beskrivning av vad som hände först och vad som hände sen och vad som hände därefter. Boken ger alltså en lätthanterlig översikt.
* * *
Historievetenskapen har varit delad vad gäller Alexander. Vissa föredrar att se honom som en hänsynslös tyrann, medan andra ser honom som ett mer positivt inslag: en kosmopolitisk kulturspridare. Liljegren ger intryck av att Alexander både hade sina fasansfulla och mer positiva sidor, även om han också slår fast:
"Alexanders styre var en terroregim – det fick hans egna män likaväl som de underkuvade folken erfara."Uppenbarligen kunde Alexander vara häpnadsväckande brutal, befalla straffexpeditioner och massmord på dem som inte frivilligt lät sig underkuvas av hans framryckande arméer. På åtskilliga vis var han en hänsynslös tyrann.
Ett exempel som inte sticker ut i brutalitet framför andra kan anföras: Den babyloniske kommendanten Batis i Gaza lät Alexander efter förebild i Illiaden, när staden fallit efter två månaders belägring, genomborra bakom hälsenorna, där oxhudsremmar kördes igenom. Remmarna fästes efter en stridsvagn som Alexander själv ska ha kört runt Gaza intill dess att mannen var död. Gazas kvinnor och barn såldes som slavar.
Men samtidigt var Alexander uppenbarligen en enastående begåvad fältherre, som genom sina militära bragder med synergieffekt spred den hellenistiska kulturen långt bortom de trakter där den tidigare funnits. Långt in i modern tid lär fältherrar ha studerat Alexanders taktik.
Liljegren skriver:
"Alexander var tveklöst en av historiens mest briljanta fältherrar och ingen dåtida armé kunde mätas sig med den vältränade och stora makedoniska hären."På ett tiotal år lyckades den unge mannen – blott i dryga tjugoårsåldern när fälttåget inleddes, som kom att vara hela hans trettiotvååriga liv — underkuva i princip hela den kända världen öster om det ursprungliga grekiska territorierna.
Dock, Liljegren låter oss också ana att Alexander var en känslig karl, som dock hade en självkänsla som blåstes upp till bokstavligen talat gudomliga proportioner mot slutet av hans liv.
Liljegren slår också fast, att Alexander var bisexuell med huvudsaklig dragning åt män. Han drack på makedoniskt vis ansenliga mängder vin. Han var en skicklig talare. Han kunde vara oerhört generös. Han var pragmatisk och hade stor ärelystnad. Och han var en modig krigare ut i fingerspetsarna, och förlorade aldrig något fältslag. Det som satte stopp för expansionen var till slut att hans egna arméer inte längre ville fortsätta.
* * *
En kort utvikning kan måhända tillåtas, rörande Alexanders död och kroppens fortsatta öden efter döden. Detta på grund av att begravningshistoria och -kultur och sådant som hör till det intresserar mig.
Alexander dog i Babylon den 10 juni år 323 f.v.t. Han var då drygt 32 år gammal. Det är, så klart, omdebatterat vad han dog av. Liljegren själv tror att Alexander dog "av en kombination av malaria, ett destruktivt drickande och lungsäcksinflammation", det senare som en komplikation av en svår skada han tidigare fått. Andra menar att han blev förgiftad. Men dog gjorde han.
Därefter balsamerades han. Tanken var att han sedan skulle föras hem till Makedonien, men när den gyllene vagn som kroppen skulle fraktas i till sist blivit klar, efter två år, slutade det med att den togs till Memfis i Egypten. Där gravsattes han i den siste inhemske faraons grav.
Något decennium därefter flyttades kroppen till Alexandria och en där uppförd gravanläggning. Där blev den kvar. Bland annat besökte Octavianus — som senare blev den förste romerske kejsaren och då bar namnet Augustus — graven. Vid detta tillfälle ska Alexanders näsa av misstag ha brutits av.
Vid det laget bör den guldsarkofag som Alexander först placerats i ha bytts ut mot någon typ av glasliknande kista. Graven stängdes omkring år 200 e.v.t. Och vid slutet av 300-talet försvinner graven, troligen i samband med kristna oroligheter i området. Alexanders kropps öden efter detta är osäkra och legendartade, och många försök har gjorts att försöka återfinna honom, men slutgiltiga besked om att så har skett saknas.
* * *
I boken får vi se konturerna av Alexanders liv.
Men vi möter också ett rikt galleri av folk omkring honom: hans mor Olympias, hans far kung Filip II, Alexanders lärare Aristoteles, en ansenlig mängd officerare, däribland hans vän och sannolike älskare Hefaistion. Hans många hustrur. Lägg till detta en mängd olika folk och stammar med deras respektive ledare, som Alexander underkuvar eller krossar på sin väg allt längre österut.
Och för att säga som man brukar säga om Shakespears dramer: "everybody dies", och det mer eller mindre dramatiskt. Nästan.
* * *
Den största delen av Alexander den store är alltså redovisande. Mot slutet har dock Liljegren skrivit några kapitel som är av mer analyserande slag, där han resonerar om Alexanders person och om historievetenskapens möjligheter att lära känna honom och hans motiv.
Själv känner jag inte nödvändigtvis att jag lärt känna Alexander när jag läst färdigt boken, men jag har åtminstone fått en skymt av honom, och jag har tillräckliga kunskaper om honom för att kunna se hans betydelse och ha en grundläggande uppfattning av honom.
Men så är inte heller Alexander den store en tung, vetenskaplig undersökning, dess drygt trehundra fotnoter till trots. Det är fråga om en populärhistorisk framställning. Och som sådan fungerar den alldeles utmärkt och rekommenderas var och en med antydan till intresse för det förflutna i allmänhet och antiken i synnerhet.
– – –
Alexander den store, Bengt Liljegren. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87031-80-9.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar