Elegi till Baldr

Mörke vandraren fruktade vi,
honom som de hängda skänktes.
Men dig gav vi leenden,
glädje och hopp. 

– Baldr är död. 

Du drogs till dödsriket,
med svek, i småsinthet,
av honom, den föraktade,
den utstötte. 

Vi grät när vi brände dina ben,
när dina drag
förvreds på bålet. 

Men du var redan i Hels salar,
ditt rum tills vintrarna förfrusit gräset
och träden och mossan,
och tills Surts lågor förtärt
allt vad vi känt och sett och vet.   

Nu är du död, Baldr,
och med dig din skönhet.
Men völvan har sagt
att du ska stråla igen
när vi alla är aska,
töad jord
och glömda minnen. 

– Hell Baldr!