Bokrecension: Ett fat amontillado | Edgar Allan Poe

"The 'Ultima Thule' Daguerreotype"
Edgar Allan Poe 1848. Beskuren.

Ett fat amontillado är en liten samling texter av Edgar Allan Poe (1809-1848), utgivna av Bakhåll. Boken har försetts med ett informativt efterord av den mystiske Peter Glas.

* * *

Textsamlingen skänker något av ett smakprov på Edgar Allen Poes prosa och poesi. I den ryms fyra noveller samt Poes mest berömda dikt, "The Raven".

Titelnovellen "Ett fat amontillado" handlar om en man som i klassisk romantisk miljö utkräver en iskall och fruktansvärd hämnd. "Det skvallrande hjärtat" är en av Poes klassiska skräcknoveller, som beskriver ett åldringsmord och det övernaturliga sätt varpå det får sin upplösning. "Levande begravd" är en av naturliga skäl klaustrofobisk och viktorianskt klingande spekulation kring ödet att bli just levande begravd.

Kanske starkast intryck på mig gör novellen "William Wilson", där en man som antar detta namn berättar om vägen till sin undergång. Det visar sig snart att han har en mystisk dubbelgångare. Denne dyker upp i allehanda sammanhang, där Wilson är på väg att göra något ondskefullt, i syfte att hindra dettas genomförande. Berättelsen är mycket skickligt utförd, och jag kommer efter ett tag att se på den mystiske dubbelgångaren som ett slags materialiserat samvete.

Bakhåll låter oss också ta del av dikten "The Raven" ("Korpen"). Den har återgetts dels i sin engelska ursprungsversion och dels med en svensk översättning. Efter dikten följer en utläggning av Poe själv, om hur han tänkt när han konstruerat texten.

Jag gjorde som så, att jag läste dikten på svenska, därefter Poes beskrivning, och sist läste jag dikten igen, på engelska, högt för mig själv. Poesi har ju en förmåga att komma särskilt till sin rätt när den läses högt. Klangen kommer fram på ett annat vis då, ja, själva ordmusiken och tempot blir klarare.

"The Raven" utspelar sig också den i skräckromantisk miljö, där en man på sin kammare sörjer sin avlidna flickvän, samtidigt som stormen viner i mörkret utanför. In kommer emellertid en korp som lärt sig det ständigt repeterade ordet "nevermore", som fungerar som svar på vilken fråga mannen än ställer till sin bevingade besökare.

* * *

Jag kan inte låta bli att imponeras av det systematiska tankearbete Poe säger sig ha lagt ner på kompositionen av dikten. Texten förefaller snarast mekaniskt sammansatt, men på ett så effektfullt sätt, att det inte är något mekaniskt alls över slutprodukten: den är idel organisk och känns självklar i sin dysterhet, sitt mörker, sin melankoli.

Tydligen har Poe börjat med att bestämma hur lång dikten skulle bli. Han planerade för hundra rader, och i färdigt skick hade den blivit hundraåtta rader. Sedan fortsatte han med att bestämma tonen, vilken han bestämde som sorgsen eller melankolisk.

Han kom därefter fram till att han ville ha en genomgående refräng, som han väljer att något variera för att förhöja dess effekt. Nyckelordet bestämmer han till "nevermore" på grund av dess klang, eftersom han i detta ord finner de eftersökta bokstäverna som han ville använda: "o" och "r".

Och steg för steg fortsätter han på det här viset, intill dess att dikten växer ut, med början i slutet, till sin fulla utsträckning och form.

Så blir själva "The Raven" ett exempel på hur dikt inte nödvändigtvis (eller kanske snarare blott undantagsvis) kommer till genom en mystisk inspiration, utan genom ett gediget intellektuellt arbete.

* * *

Bakhåll lyckas genom sin samling med Poe-texter definitivt med sitt mål, om målet förutsätts vara att få läsaren intresserad av Poes författarskap. Jag, som nog knappt läst något alls av Poe förut, känner genast att jag vill stifta bättre bekantskap med de mörka vrår hans snille tar med läsarna till. Att sedan rent konkret få lära sig mer om personen Poe och hans korta liv genom Peter Glas' efterord förstärker bara fascinationen; som Glas skriver, så

"... känns hela Edgar Allan Poes levnadshistoria som en enda Edgar Allan Poe-berättelse ..."

Inte minst dess slut, när Poe återfinns svårt förvirrad i någon annans kläder efter att ha varit försvunnen några dagar. Han togs till ett sjukhus och

"... i tre dygn låg han sedan och skrek i mardrömmar och hallucinationer innan han dog, den 7 oktober 1849, 40 år gammal."

– – –
Ett fat amontillado, Edgar Allan Poe. Övers. Måns Winberg. Efterord av Peter Glas. Bakhåll 2013. ISBN: 978-91-7742-373-7.  E-boksproduktion: Elib AB, 2013.