Bokrecension: Isländska mytsagor | Lars Lönnroth (övers.)

Isländska mytsagor består av tre medeltida texter, översatta och försedda med inledningar och kommentarer av Lars Lönnroth.

* * *

De tre mytsagorna som här fått en ny, modern svensk språkdräkt är "Hervarsagan", "Jultåten om Norna-Gäst" samt "Tidrande och diserna". Åtminstone den första sagan utspelar sig möjligen i någon mån i Sverige.

* * *

Hervarsagan består av en samling episoder, löst och möjligen sent sammanfogade till en helhet, med det förtrollade svärdet Tyrfing i centrum. Tyrfing är av den beskaffenheten, att varje gång det dras, måste det dräpa någon. Men det drar också förbannelse över sin ägare.

I sagan citeras en mängd poesi, som Lönnroth menar ha fått sitt fasta utseende under 1100-talet, möjligen i Danmark. Men vissa motiv i berättelsen kan sannolikt spåras ned till folkvandringstiden.

Fastän sagan skrevs ned i kristen tid, är det hedniska inslaget starkt. Särskilt påtagligt blir det — förutom i vissa antydningar om åldriga seder — i den episod som kallas "Gestumblindes gåtor".

Den handlar om en viss mäktig karl som hette just Gestumblinde. Han råkar i fiendskap med en av sagans huvudpersoner, kung Heidrek.

Heidrek kallar om Gestumblinde, för att fejden skall kunna få ett slut — antingen genom att Gestumblinde antar kungens rådgivares dom, eller genom en tävling i att ställa gåtor, där Gestumblinde får i uppdrag att fråga ut kungen, i förhoppningen om att kungen inte kan svaren.

Vad kungen inte vet, är att Gestumblinde kvällen innan sin avfärd fick ett sent besök. En vandrare knackade på hans dörr, och de Gestumblinde och han kommer överens om att de skall skifta kläder, och främlingen antar så Gestumblindes gestalt, medan den verklige Gestumblinde far iväg. Främlingen är givetvis Oden själv.

Och så börjar då Gestumblinde — i själva verket Oden — att framställa gåtor till kung Heidrek. Dessa är av dunkla och i våra ögon långsökta slag, men verkar ändå ha ingått i den dåtida kulturen på något vis. Efter att kung Heidrek lyckats besvara alla föregående gåtor frågar Gestumblinde till sist:

"Vad sade Oden
i Balders öra
innan han bars till bålet?"

Svaret på den frågan kan rimligen bara Oden själv, och därmed förstår kung Heidrek med vem han har att göra: "Det vet bara du, ditt eländiga troll", utbrister han. Oden förvandlar sig till en falk och flyger bort, men kung Heidrek hinner hugga av honom stjärtfjädrarna, och därför, berättar sagan, har falken sedan dess en kort stjärt.

Den som kan sin Edda känner väl igen grundstrukturen i sagan, och framförallt den sista gåtan, från Vaftrudnemål, där samma fråga ställs till jätten Varftrudne, som genom den, liksom kung Heidrek, förstår med vem han har att göra.

* * *

Jultåten om Norna-Gäst berättar om ett besök hos norske kung Olav Tryggvason, som kristnade Norge. Till honom kommer nämligen en man, Norna-Gäst, som underhåller hovet med berättelser om sådant som han själv varit med om.

Norna-Gäst väver in sig själv i de mytiska berättelserna, bekanta från norrön sagotradition, vilket avslöjer att Norna-Gäst alls inte är en vanlig karl, utan en mycket åldrig man.

Det visar sig omsider, att när han låg i vaggan, hade tre völvor — en slags spåkvinnor — besökt hans hem. De två första spådde att han skulle ha stor lycka i livet, men den tredje spådde, att när ljuset som brann över vaggan brunnit ut skulle Norna-Gäst dö.

Man fann genast på råd, och släckte ljuset, och tog undan det, så att det inte kunde brinna ut.

När Norna-Gäst kommer till kung Olav Tryggvason har han ljuset med sig, och han har då levt i trehundra år.

* * *

Den sista mytsagan kallas Tidrande och diserna. Det är en utpräglat kristen text, som handlar om en viss Tidrande, som får se nio svarta diser och nio vita diser komma ridande. — Diser är en sorts halvgudomliga, kvinnliga väsen i nordisk mytologi.

De svarta diserna, som symboliserar hedendomen, anfaller Tidrande som blir svårt skadad och dör dagen efter. Denna syn skall, enligt en vis man på gården förutsäga ett religionsskifte.

Därefter skiftar berättelsen fokus till Tangbrand präst, som missionerade på Island och hade framgång i detta. Lönnroth noterar, att inte bara fokus för berättelsen justeras från ett hedniskt sammanhang till ett kristet, utan att också själva språket ändras: från det norröna korthuggna, till ett teologiskt, utbroderat språk.

* * *

Det är mycket som är dunkelt i dessa mytsagor. Lönnroth har mycket underlättat förståelsen, genom att införa en omfattande notapparat. Dessvärre sitter dessa noter som slutnoter och inte som fotnoter. Alltså krävs ett ivrigt bläddrande fram och tillbaka. Men noterna är mycket informativa, och ger värdefulla nycklar till förståelsen av dessa texter från en annan kultur och tid än vår egen.

Särskilt intressant är att även i dessa texter, som nedskrivits i kristen tid, men i viss utsträckning sannolikt traderats muntligt under lång tid — i vissa fall nog ända från tider före vikingatiden — bevarat en del hedniska motiv och föreställningar.

Den så dunkla tiden bortom kristendomens erövring av Norden förblir förvisso dunkel på grund av avsaknaden av skriftliga källor. Men i texter som dessa kan man få små aningar av en kultursfär som inte längre finns kvar, en religion som förkvävdes, av människor som är våra förfäder.
— — —
Isländska mytsagor, Lars Lönnroth (övers.), Atlantis 1995. ISBN: 91-7486-153-0. 137 sidor.