Bokrecension: Flodhästen | Stephen Fry

Flodhästen är en roman skriven av Stephen Fry (f. 1957).

* * *

Flodhästen är en underhållande skröna, skriven med mycken must, underfundighet och lastad med detta svårdefinierade ting, som jag skulle vilja kalla engelsk humor.

Ted Wallace är en cynisk, alkoholiserad, nattstånden poet och avskedad kritiker. Av en händelse träffar han på sin döende guddotter Jane, som för en hiskelig summa pengar ger honom i uppdrag att fara till Swaffard Hall, där Wallace' gamle vän Lord Logan bor med sin familj.

Uppdraget består, i att Wallace ska spänna sina ögon och ivrigt rapportera allt han råkar på — för något underligt sker där på godset, är guddottern Jane övertygad om. Det visar sig omgående, att det underliga är koncenterat kring Wallace' gudson David, son till Lord Logan. Denne vackre, drömmande halvhysteriska och hopplöst naturromantiske yngling förefaller ha förmågan att hela de sjuka, dels genom handpåläggning, och i fall av mer invärtes smärtor genom penetrerande metoder.

Och in i berättelsen kommer allehanda mer eller mindre märkliga gestalter. Lustigast i det galleriet är möjligen den fjollige före detta prästen Oliver — också en gammal vän till Wallace — som lämnat yrket på grund av sin fysiska förkärlek för rekryterna.

* * *

Berättelsen förs framåt dels genom traditionellt berättande prosa, där Wallace är identisk med berättarjaget, och dels genom brev som skickas mellan Wallace och Jane, där Wallace med svada berättar om sina senaste iakttagelser. Men i texten vävs även in fax och ett utdrag ur en dagbok.

Den före detta prästen Oliver må vara en lustig clown i sammanhanget, men mest intagande är ändå Ted Wallace själv. Denne antihjälte skapar en mycket effektiv kontrastverkan gentemot de stela, högborgerliga miljöerna och personerna på godset.

Hans alltid svidande kommentarer och jordnära slutsatser får stå för mycket sans i utvecklingen, allteftersom andra gestalter blir alltmer övertygade om unge Davids förmodade övernaturliga förmågor att bota allt mellan kärlkramp och utstående tänder. Wallace' hälsosamma om än bryska skepticism mot den fanatism som börjar sjuda på godset blir ett underliggande tema i boken.

* * *

Jag kommer för alltid att förknippa Fry med Wilde, efter Frys enastående tolkning av livskonstnären i filmen "Wilde". Och faktum är, att Stephen Frys prosa påminner mig om Oscar Wildes — transkriberad ett sekel framåt i tiden. Vi har vitsigheten, vi har trotsandet av konvenansen, vi har den stillsamma humorn och förmågan att låta gestalterna i berättelserna dra nedgörande och träffsäkra slutsatser.

Flodhästen blir som en intelligent fars, ett stycke god och dråplig underhållning. Ett slags Fawlty Towers korsat med The Canterville Ghost, för att dra en långsökt jämförelse. Och en god berättelse — det är den absolut.
— — —
Flodhästen, Stephen Fry, övers. Hans-Uno Bengtsson, Mattias Boströms förlag 1999. ISBN: 91-7231-026-X. 339 sidor.