Bokrecension: Hjärtats oro | Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderberg

Hjärtats oro är skriven av Hjalmar Söderberg (1869–1941) och gavs första gången ut år 1909.

* * *

Framför allt är Hjärtats oro en debattbok eller en bok fylld med tankar — en tankebok. Till det yttre ramverket hör en stillsam skildring, av hur berättarjaget tillbringar en sensommar i en by utanför Köpenhamn.

Men i själva verket består boken främst av funderingar i allehanda ämnen, företrädesvis kristendom och kvinnlig rösträtt. Söderbergs pregnanta och skarpa stil kommer helt till sin rätt, vare sig man nu håller med honom i de enskilda frågorna eller inte. Längre, resonerande texter bryts av med blixtrande aforismer eller melankoliska prosastycken.

Jag ska i denna recension företrädesvis förhålla mig till vad Söderberg uttrycker om kristendomen.

* * *

Främst riktar sig Söderberg i sin religionskritik mot den religionsform som presenterades av en samtida filosof, Vitalis Norström (1856–1916). Jag menar dock, att kritiken fungerar också i ett allmännare sammanhang, nu när Norström varit död i snart hundra år.

Söderberg vänder sig mot en uppfattning, där man antar att Gud finns, blott för att man upplever att han finns, eller för att man upplever att det finns ett behov av att han finns.

I Söderbergs ögon blir detta ultrasubjektiva förhållningssätt till frågan om Guds existens att jämföra med att efter Kopernikus visat hur det förhåller sig med jordens och solens förhållande till varandra, likväl hålla fast vid att solen snurrar runt jorden — och att hävda att det är sant, eftersom man upplever det så.

Vi kan inte, menar Söderberg, överge förnuftet som vägledare till sanningen, och anta att "hjärtats längtan och begär är en säkrare vägledare till sanningen".

I Söderbergs värld är inte sanningen subjektiv. I en värld, där den egna subjektiva sanningsuppfattningen får regera — till exempel i viss form av kristendom — hamnar man, menar Söderberg inte nödvändigtvis i förnuftshat, men i ett "upphörande af all diskussion, till tystnad och iskyla och död."

Han observerar också, att Vitalis Norström sannolikt har ett lika förnuftbaserat sanningsbegrepp som alla andra när det gäller "profana bagateller". Men att han — och fortfarande många — av någon anledning ger upp de anspråken när det kommer till religiösa frågor. "...när filosofer tala om Gud upphör öfver hufvud allt vanligt språkbruk...", skriver Söderberg.

* * *

Söderberg gör en poäng av, att stora skaror av de bildade egentligen inte längre tror i någon meningsfull betydelse av ordet. De försvarar religionen, men blott för att de uppfattar religionen i sig som något gott för folket. De kanske hyllar kristendomen, eftersom de menar att den står för en god moral.

Söderberg å sin sida, kan inte för allt i världen godkänna en sådan tankebana. Den kristna moralen är inte något gott. Han manar oss att helt enkelt läsa evangelierna, för att upptäcka hur opraktisk och illapassande för människor Jesu moralbud är. Till exempel: Att älska sina fiender, menar Söderberg, går emot all mänsklig natur. Nog kan man, menar han, fördra dem — men varför skulle man älska dem? Söderberg skriver:

"...den kristna moralen icke duger för oss: det är klart som solskenet."

Inte heller fungerar kristen etik som ett ideal. Som ideal "är det oäkta [...] det ligger i en helt annan riktning än vår verkliga både bästa och sämsta sträfvan." Att föreställa sig, att man inte ska stå emot det onda, kan bara fungera som föreställning i en tillvaro där man förväntar sig världens omgående undergång: en apokalyptisk värld. De första kristnas värld.

En sådan etik är inte förtjänstfull.

"Jag vill råda dem att hellre lyssna till rösten i deras egna hjärtan, den röst som säger: du skall stå emot den som är ond! Du skall sörja för morgondagen, ty det kommer 'samvetskval' om du underlåter det. Du skall icke älska dina ovänner, ty det är mot din natur och ger intet annat resultat än förljugenhet och sliskigt väsen — socker på ytan och grums i djupet!"

Så det räcker inte att de bildade i landet lämnat tron på Jesus som Gud därhän. Rimligt vore att de också lämnade Jesus därhän som etiskt ideal. "...lögnen om Jesus som 'idealmänniska' för oss är alltför sårande för hvarje ofördärfvad smak."

Jesus levde i en annan tid, fjärran bort, och man kan helt enkelt inte bara klippa in honom i en helt annan miljö och annan tid, och räkna med att han med självklar auktoritet har nåt att säga till om här och nu, vad gäller etiken.

I ett annat sammanhang i boken formulerar Söderberg sig angående moralen så här: "Moralen befinner sig i ständigt vardande och vissnande..." Den är alltså inte något statiskt, utan något som kan och skall förändra sig över tid. Inte konserveras.

Särskilt skär det sig, när de rika, "grosshandlare och verkställande direktörer" bekänner "religionssvärmaren och martyren" som ideal.

* * *

Söderberg vill ha bort katekesen ur skolundervisningen, och menar sig därmed inte vara särskilt revolutionär. Han inser att landet i olycka landsdelar är mycket olika ur religiös synpunkt, och laborerar med tanken, att det religiösa innehållet i undervisningen kunde vara olika i olika områden. Likväl förordar han, att "i alla svenska skolor böra barnen läras den vidsträcktaste fördragsamhet i religiösa ting."

Söderberg är uppenbarligen på det klara med, att kristendomen är på väg ut ur samhället, i en tid när det var flera decennier kvar till total religionsfrihet i Sverige. "Biskoparna höra (numera) till ornamentiken i samhällsbyggnaden", skriver han polemiskt och träffsäkert om biskoparnas minskade inflytande i det reella samhället: blott som dekoration fyller de nu funktion i staten...

* * *

Det går inte att läsa en så progressiv bok som Hjärtats oro utan att känna ledsnad vid Söderbergs inställning i en annan fråga som han ägnar en del tid och bläck åt att reda ut. Söderberg är nämligen emot kvinnlig rösträtt.

Han argumenterar hårt mot den. Han ironiserar över uppfattningen att alla människor är varandras likar, och de uppsatta politiker som visar sympati för frågan om kvinnlig rösträtt, antyder han gör så av opportunism. En reform  skulle, menar han, "svårligen [bli] till gagn för det allmänna."

Samtidigt inser han, att han "talar för döfva öron och att Tiden går sin gång utan att taga råd af mig."

* * *

Hjalmar Söderberg anar redan för hundra år sedan hur mycket av utvecklingen i Svenska kyrkan kommer att se ut. Även om väl den officiella kristendom som i Söderbergs tid var så vanlig, vi väl i stort blivit av med nu.

Han ser hur prästerna omformar sin gamla lutherska knäckebrödsreligion till ett sammelsurium av subjektivitet, där Gud blir en avbild av de tillbedjandes egen moral, en reflexion av dem själva.

Gud blir något svårfångat, något långt bortom katekesens enkla och tydliga religiositet, som redan på Söderbergs tid hos de bildade var något förgånget. Karln är onekligen framsynt och klarsynt i denna liksom i andra frågor.

Men så detta med kvinnlig rösträtt. I Söderbergs värld, är kvinnan det svagare könet, hon är något som skall skyddas, och inte utsättas för politiken: de kvinnor som går i spetsen för reformen ser han som okvinnliga, manhaftiga. Det förefaller alltså finnas en konservativ kvinnosyn bakom retoriken, hos denne annars så progressive man.

Så blir Hjalmar Söderberg — liksom vi alla — en kaleidoskopslik figur. Vrider man på honom ser man vissa färger man kanske inte blir så förtjust i. Men vrider man igen, så dyker den där briljansen upp, både i tanke och stil. Vi har att förhålla oss till en Söderberg som vi både får beundra och ta avstånd ifrån.

– – –

Hjärtats oro, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1910. 218 sidor.