Ett självmord i Borås 1715

Jag läser Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del II. Självmord av Carl-Martin Bergstrand (1976), och möter däri ett fall från Borås.

Bergstrands forskande i åldrade domböcker ger resultat: deras texter återskapar dramatik som annars gått förlorad, livsöden som annars varit glömda. Det känns som ett privilegium, att något litet få lära känna ett rikt persongalleri av sedan länge döda människor, såsom de kommer fram ur förflutenhetens skuggor i de gamla tingsprotokollen — refererade och citerade av Bergstrand.

* * *

Eftersom jag själv intresserar mig för dödens kulturhistoria, begravningskultur och lokalhistoria, skriver jag ett litet referat av Bergstrands genomgång av fallet från Borås, med några reflexioner inflikade.

Kanhända upplevs ämnet som morbidt. Kanhända är det just vad det är. Likväl säger människornas ceremonier omkring döden oss en hel del om hur människor ser på sig själva, på världen de lever i — och naturligtvis på döden själv.

* * *

Hessleholma sjö, nuvarande Stora Hässleholmssjön, Borås

Det hölls ting i Borås den nionde september 1715. Ett av de ärenden som föredrogs gällde bonden Per Svensson från Brämhult, numera en stadsdel i Borås. Per Svensson hade nämligen återfunnits i "Hessleholma sjö", där han synbarligen dränkt sig.

Och självmord var något man tog hårt på vid tiden: överlevde man ett självmordsförsök hade man straff att vänta. Och dog man, var inte heller då allt frid för den döde — åtminstone inte för kroppen.

Den döde kunde nämligen dömas att begravas ute i skogen, dit bödeln fick ta honom. Kan det konstateras att den döde inte var vid sina sinnens fulla bruk vid dådet, kunde det dock hända, att gravplats uppläts på kyrkogården, men att själva begravningsakten fick ske "i stillhet", det vill säga: i regel utan klockringning, emellanåt utan präst närvarande. För självmord sågs som en styggelse ur religiös synpunkt.

* * *

Nå, det konstaterades på tinget, att Per Svensson, 46 år gammal, sedan föregående jul varit en orolig själ. Han hade hemsökts av dystra tankar, hållit sig för sig själv, haft dålig matlust och skytt sällskap av människor. Ett antal gånger hade han helt enkelt stuckit till skogs.

Annars ansågs Per Svensson ha varit en lugn och religiös man, som dock för sjutton år sedan också då gripits av detta svårmod. Men nu hade det alltså kommit åter, och det var så illa med Per Svenssons betryckthet, att man bett för honom i kyrkorna i Brämhult, Rångedala, Gingri och Fristad.

* * *

Den 21 augusti 1715 for Per Svensson till kyrkan i Borås — numera kallad Caroli kyrka — eftersom det inte var någon gudstjänst den dagen i Brämhults kyrka.  Efter gudstjänsten begav han sig hemåt, men vände om och lämnade sällskapet; han sa att han skulle skaffa en piga som kunde hjälpa till med skörden.

Så blev det inte. Man hittade Per Svenssons häst bunden vid en gärdesgård, och hans handskar och hatt bredvid. Honom själv hittade man i sjön, som ligger utmed vägen mellan centrala Borås och Brämhult: Hessleholma sjö — nu kallad Stora Hässleholmssjön, belägen alldeles i närheten av Södra Älvsborgs sjukhus.

* * *

Lagen var sådan, att en självmördare inte fick flyttas förrän det fattats beslut av tinget och eventuellt högre instans, om vad som skulle göras med kroppen. Kroppar efter självmördare kunde således bli lämnade där de var i ansenlig tid, emellanåt flera månader.  När det gällde Per Svensson, så drog man endast upp hans livlösa kropp på stranden, och lade något ris eller annat över kroppen, för att skydda den från "willdjur och ohyra".

Per Svenssons hustru Karin vädjade till tinget att låta hennes make få en kristen begravning. Tinget beslutade, att kroppen visserligen inte av bödeln skulle grävas ner i skogen, som hade blivit fallet om man ansett mannen ha gjort sitt dåd med berått mod. Per Svensson fick begravas på kyrkogården, men i stillhet: utan präst och andra ceremonier.

* * *

Brämhults kyrka. Norra kyrkogården innanför muren. Notera trappan.

Vi får förmoda, att kroppen togs till Brämhults kyrkogård av Per Svensson närstående personer. Dödgrävaren torde grävt graven. Om det gick till på traditionellt sätt, gravsattes kistan på norrsidan om kyrkan, den mest vanhedrande delen av kyrkogården. Kistan fick sannolikt inte bäras genom kyrkporten, utan över muren.

Fortfarande finns i muren till Brämhults kyrkogård alldeles bredvid ingången en stentrappa som leder direkt in till kyrkogårdens norra del. Kanske fanns den trappan där redan då Per Svensson jordades utan ceremonier, så att hans kropp över den fördes in på begravningsplatsen och ned i den väntande graven. Vi får förmoda att den sörjande makan Karin stod där bredvid. Och väl några av de närmaste.

* * *

Ur dagens perspektiv kan vi anta att Per Svensson led av en svår depression: alla symptomen stämmer in. Han drevs till sitt självmord av sjukdom. Den världsliga rättens reaktion på bortgången synes nu bisarr: att ytterligare straffa en sargad familj genom att förvägra den döde en traditionell begravning.

Jag för min del anar att jag nog sällan kommer att passera Stora Hässleholmssjön igen, utan att skänka den olycklige Per Svensson en tanke.