Liksom i del I har Bergstrand i del II sammanställt och refererat en mängd fall ur domböckerna från Västergötland, men denna gång är det alltså utredningar om självmord som varit i fokus. Och liksom i del I består min huvudsakliga invändning mot citeringstekniken. Som källkritiksfantast vill jag gärna veta när det jag läser är ett referat, eller ett direktcitat eller författarens egna reflexioner. Och det är inte alltid lätt att veta hos Bergstrand.
Emellertid får läsaren en bred inblick i synen på självmord i 1700-talets Västergötland genom sammanställningarna. Trettiosju fall redovisas, de flesta av dem fullbordade självmord, vissa olyckor eller tveksamma fall.
* * *
Huvudärendet på tinget förefaller vara, att avgöra vad man ska ta sig till med den döda kroppen. Det var nämligen så, att hade en person med vett och vilja tagit sitt liv, fick den personen inte vila på kyrkogården, än mindre några kristna ceremonier. I dessa fall skulle bödeln tillkallas, som fick ta kroppen till skogs och där gräva ner den.
Kunde man avgöra eller förefaller det starkt sannolikt att en person tagit sitt liv av "huvudsvaghet" eller av misstag eller i någon mening inte varit tillräknelig, verkar man i allmänhet tillåtit gravsättning på kyrkogården, dock en begravning "i stillhet", vilket betydde att prästen fick hålla en mycket förenklad form av ceremoni, liksom för ett dödfött barn: vid dessa fall förefaller det ej ha förekommit klockringning eller psalmsång. Akten ägde rum — liksom nästan alla begravningar vid tiden — direkt ute på kyrkogården.
Det var viktigt att få dessa fall avgjorda omgående, eftersom man inte fick begrava personen innan man fått ett beslut. Egentligen borde kroppen ligga kvar där den funnits. Och beslutsfattandet kunde ta tid.
Låt oss först ponera att det tar en tid innan till exempel en person som dränkt sig återfinns. Sedan skall tinget kallas samman. De fattar ett beslut, som eventuellt ska prövas i högre instans. Finner man att det är fråga om ett självmord utfört i berått mod, skall sedan bödeln tillkallas, som har att ta hand om kroppen och ta den till skogs för nedgrävning. Det kunde alltså säkert hända, att en kropp i månader blev liggande på en sjöstrand, innan den kunde gravsättas, eventuellt övertäckt med grenar och annat för att hålla djur på avstånd.
* * *
1700-talsvästgötarna verkar ha använt en hel del olika metoder för att slippa ifrån livet: dränkning, hängning, skära halsen av sig, strypning, förgiftning, innebränning. Framförallt hängning och därnäst dränkning verkar ha varit de vanligaste metoden bland de de av Bergstrand redovisade fallen. Som vanligt motiv för gärningen anses religionsgrubbel — osäkerhet huruvida man funnit nåd hos Gud eller har helvetet att vänta.
* * *
Nu synes väl tillvägagångssättet grymt. Inte nog med att en familj mist en medlem i vad som ansågs vara en skamlig gärning, som föranledde den döde att hamna i helvetet: själva kroppen ska skändas på så vis, att den inte får vila bland släktingar på kyrkogården. Nej, ut i skogen av själve bödeln tas den. Men så ansågs denna hantering av den döda kroppen lända andra till varning. Någon djupare insikt i att en deprimerad och suicidal själ knappast bryr sig om vare sig sin egen kropps, själs eller familjs vidare öden visas icke; och de enda man i praktiken straffade genom ett sådant tillvägagångssätt var dock de efterlevande.
* * *
Bergstrand har med sina två volymer gjort en viktig insats för lokalhistoriskt intresserade läsare, som av olika skäl inte tar sig till originaldomböckernas arkiv för att läsa dem på plats. Genom Bergstrands texter kan vi något lära känna enskilda individer, både bland allmoge och prästerskap och andra. Och vi lär oss en hel del om den tidens seder, kultur, syn på döden — och därmed livet, och även om sådant som jordbruk och vad för kläder man bar: sådant framskymtar i de detaljerade skildringarna av omständigheterna kring det förmodade självmordet.
Häromdagen skrev jag lite utförligare om ett av fallen som redovisas i denna den andra delen i bokserien, nämligen "Ett självmord i Borås 1715". Innan jag i inlägget refererade Bergstrands text och där reflekterade kring händelsen, besökte jag två av de platser som är centrala i berättelsen.
Däri ligger också något av det så starkt intresseväckande med lokalhistoria: det går ofta lätt att spåra upp och besöka platserna — i det här fallet kanske mer morbida lokaliteter: platser där personer tagit sina liv i det sextonde århundradet, eller där de jordats. Det ger ändå något av en fördjupad upplevelse av berättelsen i sig.
* * *
För den som intresserar sig för västgötsk kultur-, begravnings- och rättshistoria är Bergstrands bok mycket intressant läsning. Månne att de för dem som föredrar att inte i detalj läsa om sådant som självmord utgör en något enahanda och obehaglig läsning.
— — —
Brott och straff i 1700-talets Västergötland: Del II. Självmord, Carl-Martin Bergstrand, distributör: Skövde antikvariat (1976). 125 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar