* * *
Mein lieber Reichskanzler vibrerar av indignation över den undfallenhet Sverige visade inför Nazityskland. Därmed har boken också en tydlig agenda: att påvisa just denna undfallenhet, att påvisa hur Sveriges agerande under och före kriget var allt annat än heroiskt, allt annat än något att vara stolt över.
Redan i inledningen anför Thorsell uttalanden av förre statsministern Göran Persson. Han var vid tillfället, 2005, i Moskva för att fira sextioårsjubiléet efter nazisternas kapitulation. Då tillåter sig Persson, som tidigare dragit igång projektet Levande historia, för att sätta fokus på förintelsen, att deklamera att han enbart känner stolthet över Sveriges agerande under kriget.
Thorsell anför, att Persson inte yttrar ett ord av tacksamhet eller ödmjukhet inför det faktum att han befinner sig i Ryssland, vars medborgare ett drygt halvsekel tidigare offrade hundratusentals människor i kriget, samtidigt som Sverige försåg Tyskland med transporter till östra fronten via Sverige och diverse attiraljer som kunde brukas i kriget. Ingen tacksamhet, över att det var de allierades många offer, som gjorde att Sverige överhuvudtaget hade en möjlighet att stå kvar som en icke-krigförande part, om än föga neutralt.
Så Thorsell menar att Mein lieber Reichskanzler har ett syfte i den mycket omfattande bokfloden om andra världskriget och nazismen: att Sverige inte tillräckligt gjort upp med sitt förflutna vad gäller relationerna till den nazistiska diktaturen.
* * *
En mängd klargörande fakta radas upp av Thorsell i den mycket gedigna skildringen. Fastän jag menar att jag själv är rätt insatt i tidsperiodens olika händelser och förlopp, är det mycket som är nytt för mig, eller åtminstone betydligt klargörande.
En hel del utrymme vigs åt monarkins inställning till Tyskland och nazismen. Gustaf V:s extrema tyskvänlighet återkommer gång efter annan, samt dennes ivriga engagemang för att förmå Sverige att undvika att gå i opposition med Tyskland. Den tar sig till exempel sådana uttryck, att han kallar upp den legendariske chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning Torgny Segerstedt till slottet.
Segerstedt var ju en av tidens starkaste svenska kritiker av Nazityskland och med sin utomordentligt skarpa penna gör han redan tidigt under trettiotalet sylvassa utfall mot den nazistiska terrorn. Detta ogillades av den kitsliga tyska regimen, och Gustav V försöker vid audiensen förmå Segerstedt att skruva ner volymen, och lär vid slutet av samtalet ha utbrustit, att om det blir krig, så är det minsann Segerstedts fel!
Gustav V försökte förvisso mildra utfallen mot judarna. Men om hans länge hållna önskan att tyskarna skulle gå segrande ur kriget kan det knappast råda några tvivel.
* * *
Även regeringens och diplomaternas flathet inför tyskarna illustreras tydligt, särskilt i relation till inställningen till judarna. Visserligen märker Thorsell att en viss städning gjorts i arkiv efter kriget för att mörka förståelsen för vad som egentligen sagts och gjorts — men bilden framstår ändå som klar.
Jag ska dock i denna recension lägga särskilt utrymme åt att skriva om hur Thorsell beskriver svenske ärkebiskopen Erling Eidems relation till Tyskland under kriget. Det talas annars lite om den saken i sammanhang när man läser om Sveriges historia under perioden. Jag tror att exemplet Eiding är rätt typiskt för hur svenska etablissemanget många gånger förhöll sig till Nazityskland.
* * *
Ärkebiskop Erling Eidem träffar Hitler 1934. Hitler hade redan då hunnit avskaffa demokratin, börjat förfölja sina politiska motståndare, öppnat koncentrationsläger och kuppat till sig makten i den tyska evangeliska kyrkan, genom att tillsätta en egen riksbiskop. Eidem vägrade åka till riksbiskopens installation, men besökte ändå Führern i hemlighet — vilket dock avslöjades av svenska medier. Ärendet var att stödja de lutheraner som nu blivit påtvingade en nazistisk biskop.
Så börjar samtalet. Eidem försöker rimligen vara strategisk, när han tiger om de begynnande judeförföljelserna, och säger istället, att nazismen är "det tyska folkets räddning ur en kritisk situation". Eidem fortsätter med att försäkra diktatorn, om hur många opartiska utländska bedömare menar att nazismen redan tillfört mycket etiskt värdefullt till Tyskland.
Efter hemkomsten beskriver Eidem i ett brev, hur nazismen betytt mycket för "en upprensning av olika dekadenta fenomen." I ett annat brev, berättar Thorsell, skriver ärkebiskopen om att han vägrar inta någon inställning mot den svenska nationalsocialismen. Samtidigt vägrar Svenska kyrkan att ha något med den tyske riksbiskopen att göra, och Eidem sade redan till Hitler, enligt sin egen rapport, att den nuvarande ledningen för den officiella lutherska kyrkan i Tyskland var "ett våldsherravälde".
Många präster — och biskopar — i Svenska kyrkan reagerar starkt mot vad som händer i Tyskland. Ärkebiskopen, vid tiden att anse som, liksom hans ämbetsbröder, en statlig ämbetsman, försöker tiga så mycket som möjligt. Pastor Birger Forell vid Svenska kyrkan i Berlin gjorde samtidigt vad han kunde för att rädda förföljda människor. När han återkallats till Sverige 1942, skrev ärkebiskopen om efterträdaren, att han "nu måste reparera vad Forell har förstört genom sin brist på takt och förstånd."
Mot bakgrund av vad Thorsell berättar om i kapitlet "Ärkebiskopen teg om Förintelsen" blir denna tystnad beklämmande. Det visar sig nämligen, att Erling Eidem redan 1942 upplysts om, i detalj, hur förintelsen gick till. Han hade fått informationen av Berlins biskop Otto Dibelius, som vädjade om att låta världen få veta vad som skedde. biskop Dibelius hade i sin tur fått informationen av en kristen SS-man som tagit tjänst för att verkligen få veta vad som hände judarna.
Dibelius hade hoppats att ledaren för den största lutherska kyrkan i världen skulle slå larm. Kanske hade Eidem svårt att tro på uppgifterna. Han valde att hålla två tal i Tyskland vid Gustav Adolfs-firandet, där han i förtäckta ord verkar ha gjort intryck på närvarande åhörare, när han talar om att riken som endast vilar på "maktens och styrkans grundvalar" kommer att gå under.
Snart kastas norska judar ut ur sitt hemland och skickas till koncentrationsläger. Eidem fortsätter att försöka verka i det fördolda. Han försöker få Hitlers vän, Sven Hedin, att tala med Führern. Han skriver i ett brev till Hedin 1943, att han tycker antisemitismen är "okristlig och inhuman" men säger också, att "jag villigt och oförbehållsamt medger att man i tyska riket haft något som kan kallas ett judeproblem." Hedin svarade, att det inte var någon mening att tala med Hitler om detta.
Som sagt, Eidem verkar fungera som ett ganska typiskt exempel på det svenska förhållandet till Nazityskland. Han tycker inte om antisemitismen och övergreppen mot den lutherska kyrkan i Tyskland. Men väljer att försöka agera i det fördolda, och undviker offentliga uttalanden eller offentliga protestaktioner.
* * *
Mein lieber Reichkanzler — orden är tagna från ett brev från Gustav V till Adolf Hitler — illustrerar tydligt den tvehågsenhet Sveriges ledning intog till det tyska riket. Exemplen på undfallenhet för tyskarnas krav är legio. Samtidigt menade man sig stå fast vid sin neutralitet.
Nå, neutral var man intill krigets slutskede snarast endast gentemot de Allierade. Ur alla andra aspekter var man snarare helt enkelt icke-krigförande. I direkt mening. Vem som gagnades mest av Sveriges hållning är uppenbart: det var tyskarna. Till exempel genom handeln med järnmalm. Till exempel genom transporten genom Sverige av många tusen tyska soldater. Till exempel genom de tvåtusen armétält Sverige sålde till tyska östfronten. Till exempel genom den stränga invandringspolitik man förde gentemot de förtvivlade judiska flyktingarna redan på 30-talet
Joseph Goebbels skriver i sin dagbok 28 januari 1942, citerad i Thorsells bok:
"Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än vad man i allmänhet känner till. Framför allt har man i vissa delar gett oss väsentligt stöd i kriget mot Sovjetunionen — man värnar visserligen om sin neutralitet men mycket till vår fördel."
* * *
Nå, Staffan Thorsells bok är partisk. Den vill skildra skeendet från sämsta möjliga perspektiv. Trots detta ger den mycket värdefull information av ett Sverige som dels var mycket tyskvänligt, inte minst i aristokratiska och militära kretsar, och dels ett Sverige skräckslaget för att dra på sig tyskarnas vrede.
Det sista är begripligt. Vår politik var inte nobel, men den besparade oss från krig. Andra länders medborgare fick dö för att vi skulle slippa. Det är iskall realpolitik som höll landet ur kriget. Och vi måste gå till oss själva när vi reflekterar kring detta, ja, tänka lite kontrafaktiskt: tänk om kriget kommit — hade jag, sentida svensk, då kunnat begära av min morfar och min farfar att de skulle ikläda sig kronans kläder, gå i fält med överhängande risk för livet, och döda tyskar? Möjligen med det resultatet att de stupat, och så omintetgjort möjligheten för mig att en gång existera?
Sverker Åström ger i sin självbiografiska bok Ögonblick uttryck för en mer nyanserad bild än Thorsell. Han menar, att vi visserligen inte var hjältemodiga i vår politik, men att vi inte heller bör skämmas för den — emedan den möjliggjorde den svenska blomstring som sedan kom.
Vi bör inte döma svenska politiker av åren före och under kriget. I backspegeln ser vi vilka val de gjorde, som man nu hade velat ha ogjorda. Men då och där var situationen en annan. Visst bör vi kartlägga vad som hände, av historiskt intresse. Men att med moralisk indignation fördöma dem? Nej. Vi var inte där.
— — —
Mein lieber Reichskanzler, Staffan Thorsell, Bonnier Pocket 2007. ISBN: 978-91-0-011652-1. 397 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar