På många sätt får En fest för livet väl ses som en hyllning till en viss period i Hemingways liv: den tid på tjugotalet som han tillsammans med sin dåvarande hustru och sin son tillbringade i Paris, där han arbetade med att skriva journalistiska artiklar, noveller och där hans första roman tog form. För boken är uppenbart självbiografisk, även om Hemingway själv skriver i förordet:
"Om läsaren vill kan den här boken betraktas som skönlitterär. Men det finns alltid den möjligheten att en sådan skönlitterär bok kan kasta ett visst ljus över det som har skrivits som verklighetsskildring."Boken ger en fin inblick i de enkla förhållanden som Hemingway levde i. Den lilla familjen lever med knappa resurser, men lyckas ändå spara ihop till en årlig vintersemester. Ibland får han pengar för noveller som införs i amerikanska tidningar, och ibland är det värre med ekonomin. Han skriver i sitt kontor, han skriver i hemmet, och han skriver på caféer.
* * *
Men Hemingway är inte den enda författaren i Paris. En hel mängd kolleger är verksamma där, och de verkar springa på varandra mest hela tiden och umgås otvunget. Gertrude Stein besöker Hemingway gärna. Han reagerar inte särskilt negativt på hennes homosexualitet, även om han verkar mena att han aldrig stött på samma naturliga homosexualitet hos män.
Ezra Pound är en annan gestalt Hemingway talar mycket varmt om, men till de absoluta höjdpunkterna i En fest för livet hör den farsartade resa Hemingway gör tillsammans med F. Scott Fitzgerald. Den senare hade fått lämna sin bil i Lyon, och de två bestämmer sig för att resa dit tillsammans för att sedan köra den upp till Paris igen. Nå, Fitzgerald missar tåget, men de två återförenas vid destinationen, och beger sig iväg på sin bilresa, varvid det snart blir uppenbart för Hemingway att Fitzgerald är både gravt hypokondrisk och alkoholiserad.
* * *
Eftersom Hemingway delar med sig både av egna och andra författarkollegers råd och tankar om skrivande och läsande, blir boken särskilt intressant för oss som tycker om att skriva och läsa. Bland annat tar han upp adjektivsjukan — detta att man bör försöka undvika adjektiv så långt som möjligt.
Men för övrigt framstår En fest för livet mer som en panoramabild över Hemingways liv under Paristiden, än en berättelse med en början och ett slut. Berättelserna byter fokus från olika delar av det livet, men nån egentlig dynamik eller framåtrörelse är det inte fråga om.
Man får en känsla av att Hemingway, som inte lång tid efter att boken var färdig tog sitt liv, genom En fest för livet drömmer sig tillbaka till en idyllisk tillvaro, där skrivandet tog plats, vännerna diskuterade andra vänner och litteratur i spritångorna, och han och de som stod honom närmast hade vad de behövde, utan att på något vis vara bundna av sina tillgångar och ägodelar. I vad mån boken är en idylliserad version av hur det verkligen var, har jag inte kunskap att bedöma.
— — —
En fest för livet, Ernest Hemingway, Albert Bonniers förlag 1965. 236 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar