Bokrecension: "Såna" på Amerikabåtarna | Arne Nilsson

Svenska Amerika Liniens M/S Kungsholm.
Rökrum, 1:a klass. 1928.

"Såna" på Amerikabåtarna: De svenska Amerikabåtarna som manliga homomiljöer är skriven av sociologen Arne Nilsson.

För ungefär två år sedan recenserade jag Nilssons Såna & riktiga karlar, som behandlar tidiga homomiljöer i Göteborg. "Såna" på Amerikabåtarna fungerar på många sätt som en fortsättning och en fördjupning på den tidigare titeln. "Såna" på Amerikabåtarna kräver mer av sin läsare än Såna & riktiga karlar. Det gör den emellertid inte mindre intressant.

Basen för Nilssons utredning är intervjuer med tjugofem personer som var med när det begav sig, från Andra världskrigets slut, till mitten av sjuttiotalet. Intervjuade är både homosexuella som tjänstgjort på båtarna, och heterosexuella. Och vad Nilsson åstadkommer är en inträngande skildring av hur livet på båtarna var för en subkultur: de homosexuellas subkultur.

* * *

I ett Sverige som var mycket avvaktande för att inte säga direkt fientligt gentemot homosexuella, blev Amerikabåtarna på många sätt en fristad. Även om de som sökte sig till båtarna, och då främst till intendenturen, inte på förhand vetat om att det fanns en så stark homopopulation ombord, blev det snart uppenbart. Ombord fanns, enligt en av de intervjuade, "säkert över 100" homosexuella, när han själv var ombord.

Det gav givetvis de homosexuella helt andra förutsättningar för att leva öppet, och gav dem dessutom en maktposition, inte minst på grund av att deras väl utvecklade sociala förmågor värdesattes av rederiet. Bögarna var helt enkelt omtyckta av passagerare, och gjorde ett gott jobb.

På däck och i maskin var det betydligt färre homosexuella; det verkar ha funnits nästan — bildligt talat — vattentäta skott mellan de två kategorierna i besättningen. Intendenturens folk ansågs inte vara "riktiga sjömän", och likväl kunde fartyget knappast fungera utan dem, där de jobbade i köket, som uppassare, som sällskapsfolk och allt vad det kunde vara.

Emellertid verkar de homosexuella ombord inte sökt sig dit på grund av homomiljön och en förväntad fristad. Visst höll man ihop, man hade sina fester, och emellanåt blev det affärer av. Snarare verkar ett flertal andra faktorer ha spelat in: för folk i restaurangbranschen, där homosexuella män synes ha varit överrepresenterade, var det ett naturligt steg att försöka få tjänst på de luxuösa flytande hotellen. Men också hamnlivet verkar ha lockat: de homoerotiska mötena skedde alltså inte i första hand ombord, utan i hamnarna.

* * *

I synnerhet tidigt under den undersökta perioden, blir det tydligt i Nilssons studie, att "såna" själva anpassade sig till en särskild roll, som utmärktes av en stor grad av framhävande av kvinnliga attribut — fjollighet — som bland annat kom till uttryck i sättet att prata, det faktum att man gärna kallade varandra vid kvinnonamn, och anordnade dragshows. Sexuella relationer mellan dessa män var då ovanliga; istället var målet att försöka ragga upp "en riktig karl", det vill säga någon som inte uppvisade dessa kvinnliga attribut. Man hade sex med en annan "sån" endast när inget annat fanns att tillgå, och det kallades då "slå flat".

Först mot slutet av perioden verkar denna märkliga uppdelning i "såna" och "riktiga karlar" ha mattats av och försvunnit, och "såna" kunde i allt högre utsträckning börja söka homoerotiska kontakter med varandra.

* * *

I denna, åtminstone i tidigt skede, starka uppdelning mellan "såna" och "riktiga karlar", kunde man, bögar emellan, känna en stor gemenskap inom den egna gruppen. Unga män som kom från landsbygden fann plötsligt en social gemenskap, och behövde inte dölja sin sexuella läggning, eller svara på frågor från familjen om varför de inte behagade gifta sig.

Det verkar som att denna grupp utmärkte sig själva just som grupp genom dessa kvinnliga attribut. Jag tror inte att det är fråga om nån egentlig transvestitism, utan helt enkelt ett sätt att utmärka sig som homosexuella. Inte för att alla intervjuade kunna identifiera sig med denna markering av det kvinnliga. Likväl verkar dessa sätt att uttrycka sig själv varit mycket vanligt. Men det var alltså ovanligt, att man inom gruppen hade sexuella relationer. Även om det givetvis förekom.

* * *

Det är på ett sätt en tröstande tanke, att läsa om hur pionjärerna för någorlunda öppen homosexualitet på Amerikabåtarna fick stor frihet att vara sig själva. Men å andra sidan, är det också beklämmande, hur man genom att påtaga sig kvinnliga roller placerar sig själva i ett fack, och ger sig själva etiketter som särskilt kvinnliga — något som jag själv, som homosexuell, är helt främmande inför.

Jag för min del hade sannolikt inte trivts särskilt väl i de sammanhang som Nilsson beskriver. Jag hade nog trivts betydligt bättre bland karlarna på däck, även om det innebar att jag inte haft samma möjlighet att uttrycka min homosexualitet på samma sätt som om jag varit i intendenturen. Men så gav ju även de homosexuella herrarna i intendenturen inte heller egentligt utlopp för sin homoeroticism ombord — det var ju hamnarna som var målet för den typen av aktivitet. Deras gemenskap ombord verkar snarare ha varit just det: en social gemenskap, snarare än något annat.

* * *

Men med tiden verkar alltså denna rollfördelning som ovan beskrivits ha försvunnit. Man tappade den feminina identiteten. Feminina tillnamn försvinner, och sexuella förbindelser mellan homosexuella män ombord tilltog. Istället, menar Nilsson, för uppdelning mellan "såna" och "riktiga karlar" övergick uppdelningen till "homo-" och "heterosexuella". En intervjuad homosexuell man, som tjänstgjorde under den senare perioden, berättar att det var "ett knullande hej vilt, och det var mellan oss då". Så hade intresset vänts från utgruppen, mot den egna gruppen.

* * *

Det är viktigt att minnas, som Nilsson påpekar, att livet ombord inte bara var nöje. Tvärtom. Det var nästan bara jobb, hårt jobb, med långa, långa arbetsdagar. Också det lär ha inverkat dämpande på de sexuella aktiviteterna ombord, och till förmån för sexuella aktiviteter i hamn. Parsamhet verkar ha varit ovanligt. Först mot senare tiden märker man i Nilssons studie, att intresset blir mer inriktat på egentliga kärleksrelationer, snarare än snabba sexuella kontakter.

* * *

Det omfattande homolivet på Svenska Amerika Liniens fartyg tiger man tyst om. Studier om detta saknas sedan tidigare. I filmer och på återträffar, berättar Nilsson, tas aldrig ämnet upp. Kanske är detta inte bara ett problem som man kan skylla på den heteronormativa kulturen. Utan också på den code of silence som de homosexuella ombord lydde under. Trots sin öppenhet, verkar det som att man teg duktigt om vad som hände ombord, och om den starka homosexuella subkultur som fanns där. Det förklarar också, att många av de homosexuella män som mönstrade på, inte hade förväntat sig att finna den typen av gemenskap där.

* * *

Arne Nilsson studie av homolivet ombord på Svenska Amerika Liniens fartyg är banbrytande och viktig. Han har tagit sig an ett område, som, såvitt jag vet, i princip inte alls varit kartlagt eller analyserat förut. Särskilt tacksam är jag, för att Nilsson samlat in vittnesbörd från de äldre homosexuella herrar, som tjänstgjorde på båtarna på fyrtiotalet — innan deras historier inte längre är tillgängliga för eftervärlden.

Nilssons prosa är klingande klar, och studien är försedd med mycket omfattande notapparat, och en ordenlig litteraturförteckning för den som önskar fördjupa sig.

Den som är intresserad av homosexualitetens närhistoria bör läsa "Såna" på Amerikabåtarna, och på så sätt lära sig lite mer några av den öppna homosexualitetens pionjärer.
— — —
"Såna" på Amerikabåtarna: De svenska Amerikabåtarna som manliga homomiljöer, Arne Nilsson, Normal förlag 2005. ISBN: 91-975424-7-4. 214 sidor.