Stånd och klasser i forna dagars Sverige sveper över enorma perspektiv; Palme följer stratifieringen inom det svenska folket från hednatid och fram till nittonhundratalet. Vi följer således utvecklingen från ett ättesamhälle vidare över ett ståndssamhälle, som till sist utvecklas till ett klassamhälle.
* * *
För egen del, som aldrig riktigt fastnat för ekonomisk historia och därmed sammanhörande ämnen, dröjer jag mig gärna kvar i de första kapitlen, där läsaren får en aning om hur samhället var organiserat och fungerade i den förkristna perioden och framåt medeltiden: perioder som jag för tillfället är särskilt intresserad av.
Särskilt givande tycker jag Palmes beskrivning av trälarnas situation är. Trälarnas liv och leverne har jag aldrig fördjupat mig särskilt i. Palme ger mig dock en del kött på benen.
* * *
Så, menar Palme, var trälen egendomslös och ansågs själv vara en egendom till den bonde som ägde honom, ungefär på samma sätt som bonden ägde ett djur. Trälens liv var inte mycket värt, och ägaren kunde utan någon som helst anledning ta livet av honom eller henne.
Trälarna kan inte ha varit få.
"Säkert har trälarna emellertid under vikingatiden till antalet varit lika många som de fria bönderna, kanske rent av fler än de."Vidare, berättar Palme, var trälen som person ofta utlänning, medrövad som krigsbyte, företrädesvis från estniska eller ryska folkstammar. Eller så var trälen avkomling till en sådan person. Men även fattiga svenskar kunde välja att ge sig själv som träl, eller dömas till träldom på grund av någon förbrytelse. Hade man själv valt att gå i träldom, kunde man eventuellt även lämna detta kast, om man genom arbete lyckats betala för sin frihet.
Längre fram kunde en betrodd träl även fungera som bryting, och i princip fungera som sin herres fogde på ett av honom ägt gods.
Med tiden blev det otympligt att hålla sig med trälar, som ju rimligen måste hållas med mat och husrum året runt. Man övergick, skriver Palme, stegvis till att hyra legohjon på säsongsbasis vilket blev billigare.
Successivt kom så träldomen att avskaffas. Bondestammen var väl inte alltid så förtjust över det, men kyrka, stormän och konungamakten gick i bräschen. Kung Magnus Eriksson lät på 1330-talet stadga, att barn till trälar skulle bli fria. Därmed var träldomen definitivt avskaffad, om än på sikt. Det blev också vanligt, att stormän i sina testamenten lät frige sina trälar.
Nåväl, jag blev tillräckligt intresserad av träldomen i Sverige, för att på tips av en vän beställa Stefan Brinks rejäla utredning av ämnet i Vikingarnas slavar.
* * *
Trots att Stånd och klasser i forna dagars Sverige i sitt ursprungsskick varit radioföredrag, är prosan inte särdeles talspråksmässig. Den är snarare torr. Men till sin oerhörda fördel koncis. Mycket koncis. Det är lätt att följa med, när Palme med breda penseldrag målar upp tusen års socialhistoria.
Vad jag bär med mig från Palmes bok, är framför allt en del ifyllning av terra incognita i mitt historiska medvetande. Såsom en del om trälarnas liv, som beskrivits ovan, och en del om hur vanligt folk delades in i landbor, backstugusittare, tjänsthjon och andra kategorier. Samt medvetenheten, om att tillhörighet till ett visst stånd, alls inte innebar att man nödvändigtvis delade samma ekonomiska klass som andra det tillhöriga; en man från knapadeln hade mycket mer gemensamt med bonden, än med stormän ur sitt eget stånd.
— — —
Stånd och klasser i forna dagars Sverige, Sven Ulric Palme, Kooperativa Förbundets Bokförlag 1947. 105 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar