Bokrecension: Såna & riktiga karlar

Såna & riktiga karlar: Om manlig homosexualitet i Göteborg decennierna kring andra världskriget är skriven av Arne Nilsson. Författaren är docent i sociologi, och boken är skriven på akademisk nivå, men är ändå mycket tillgänglig språkmässigt.

Såna & riktiga karlar bygger i stor utsträckning på intervjuer med sjutton homo- och bisexuella män som var hemmahörande i eller besökte Göteborg åren kring andra världskriget. Fem av dem föddes på 10-talet, sex på 20-talet och sex på 30-talet. Männen berättar med stor öppenhet och klarhet om livet som homosexuell i Göteborg på 30-, 40- och 50-talet. Dessa fragment av historieberättande är värdefullt i dag, och kommer att bli ovärderligt i framtiden, när de generationer dött ut, som kunnat säga något om hur det begav sig då; förstahandsberättelserna är inte särdeles många i övriga källor.

Det homoerotiska livet i Göteborg förefaller i stor utsträckning ha varit separerat från emotionella bindningar: sex var en sak, känslor en annan. – Var man på spaning efter en kamrat för erotiska äventyr, kunde man gå en särskild runda i centrala Göteborg, med diverse pissoarer som förbindelsepunkter, där kontakter skedde och sexualiteten utövades.

Titeln, Såna & riktiga karlar, syftar på en dåtida segmentering av de homoerotiska kontaktnäten: såna var i stor utsträckning genuint homosexuella, ofta efeminiserade män. Riktiga karlar var män som inte var feminina, och ofta var från arbetarklassen. För »såna« var det ett mål, som visserligen inte förefaller ha varit särskilt svårt att nå, att ha ett erotiskt möte med en »riktig karl«.

Boken skildrar hur den homosexuella subkulturen i Göteborg växer upp kring utelivet, något som var något av ett obligatorium, eftersom trångboddheten var överväldigande och de ekonomiska medlen små: få hade egen lägenhet, varför diskreta möten tvunget skedde utomhus. Boken fortsätter med att skildra, hur subkulturen divergeras på så vis, att subkulturen får sina egna ställen, och med den ekonomiska tillväxten i allt större utsträckning också möts i privata boenden.

På de intervjuade framgår det, att homoeroticism var något mycket vanligt i Göteborg, trots lagförbud fram till 1944 och polisiära förföljelser. Unga män, äldre män, medelålders män, feminina män, maskulina män, flottister, värnpliktiga, springpojkar – alla möttes de vid de olika »mojar« i centrala Göteborg, som var inofficiella mötesplatser för tillfälliga sexuella förbindelser. Många av de intervjuade beskriver hur de upptäckte sin homosexualitet redan i unga år tillsammans med någon kamrat, hur de senare introducerades till den inofficiella homosexuella subkulturen och ofta hamnade i något av de små kamratgäng som växte fram när man ofta träffats på stråtet.

Med tiden växte både i det heteronormativa och homosexuella sammanhangen fram en bild av kärnfamiljen: sexualiteten förbands starkare än tidigare med tvåsamhet och romanticism. Detta avspeglar sig dels i att de bisexuella riktiga karlarna i större utsträckning än förut, med preventivmedlets segertåg i färskt minne, kan ägna sig åt sexualitetens fröjder inom äktenskapet med sin hustru, utan att riskera att göra henne med barn. Och det verkar också göra att längre relationer mellan män blir vanligare; sexualiteten blir romantiserad, och sätts i större samband med känslomässig tillgivenhet.

I Såna & riktiga karlar målas en dubbel bild upp. Dels de åldrande herrarnas glada ungdomsminnen om tillgängligheten av tillfälliga förbindelser och kamratskap. Men också skuggorna av den stigmatisering det innebar att behöva se upp för polisens inblandning, fram till 1944 när lagen ändrades, och också den stigmatisering det kunde innebära att av arbetskamrater eller grannar bli utpekad som »sån«.

Alla intresserade av HBT-historia bör skaffa och läsa Såna & riktiga karlar. Det är en ärlig och rak bok, där de intervjuade talar tydligt om hur livet för en »sån« eller »riktig karl« kunde te sig i Göteborg under decennierna kring andra världskriget. Sen bör varenda göteborgare också skaffa Såna & riktiga karlar, för att samla på sig lite mer lokalhistorisk kännedom.

Raggarstråten för homosexuella män är i dag tomma på kryssare. Pissoarerna är väl i stort sett nedrivna sedan länge. Man samlas inte längre på de platser man gjorde förr; homosexualitet är i dag inte en avvikelse, utan snarare en variation; man behöver inte gömma sig. Tiden har gått, och vi som i dag är unga homosexuella, har mycket att vara pionjärerna tacksamma för.
– – –
Såna & riktiga karlar, Arne Nilsson, Anamma 1998. ISBN: 91-87894-63-7.