måndag 28 november 2011

Bokrecension: Karl XII som fältherre | Alex Svensson (red.)

Karl XII (1682 – 1718)
Målning av Axel Sparre. Detalj

Karl XII som fältherre
innehåller en genomgång av Karl XII-receptionen genom tiderna av Alf Åberg, en längre uppsats om Karl XII:s fälttåg av Julius Mankell och en något kortare uppsats om ryska flottans tillblivelse i Finska viken, skriven av Adolph Wattrang. Redaktör är Alex Svensson, som även kompletterat Alf Åbergs redogörelse med uppgifter om hur Karl XII-forskningen fortsatt sen Åberg publicerade sin text 1964. Mankells text publicerades 1867 och Wattrangs 1920.

Det är således fråga om en återpublicering av texter som redaktören funnit vara av vikt. Och störst utrymme har den gedigna genomgången av Mankell: "Karl XII som fältherre".

* * *

Det märks att boken är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Det behövs nog nämligen ett ganska betydande militärhistoriskt intresse, för att orka sig igenom åtminstone den äldsta texten. Trots ett antal kartor, är det nästan omöjligt för en oinsatt läsare att hänga med bland alla orter, och att inte förvirra sig bland alla uppräkningar av antal soldater. Läsningen underlättas dock av att de äldre texterna har språkligt moderniserats.

* * *

Nå, vi får av redaktören och Åberg veta, att det traditionellt finns två skolor av forskning kring Karl XII: den gamla, som är övervägande kritisk, och den nya, som pendlar mellan hjältedyrkan och att ha en mer balanserad uppfattning. Vad som sammanfattningsvis kan sägas, är att få verkar ifrågasätta Karl XII:s förmåga att föra krig, medan många ifrågasätter hans politik.

* * *

En sammanfattning av Karl XII:s krigsföretag enligt Mankell. —

När Karl XII var nybliven enväldig konung över Sverige, ingick Danmark, Polen och Ryssland en pakt, och förklarade Sverige krig. Sverige var i det här läget inget utblottat eller försvarslöst land. Tvärtom stod det fortfarande på höjden av sin makt; dess stormaktstid var ett faktum. Landet höll en stående armé om 64 000 man, en flotta om 37 rangskepp som befolkades av 11 000 sjöstridsmän. Därtill kom åtskilliga starka gränsbefästningar. Tagna för sig, var samtliga av de anfallande länderna svagare än Sverige.

Den bekanta gången är sedan sådan: Polen hade givit sig in i svenska Livland och hotade Riga. Danmark anfaller Holstein-Gottorp, som var allierade med Sverige. Sverige anfaller Danmark och vinner en total seger, med hjälp av holländska och engelska flottan.

Därefter drar Karl XII till Livland för att undsätta Riga, och finner att ryssarna aktiverats och påbörjat en inringning av svenska fästet i Narva. Det polska angreppet mot Riga har dock redan slagits tillbaka.

Slaget vid Narva är kom att bli en av Sveriges främsta militära framgångar någonsin. Karl XII medförde 8 400 man. Ryska armén bestod möjligen av omkring 30 000 man, även om samtida propaganda gjorde gällande att det rörde sig om 80 000 soldater. Ryssarnas armé bestod av nyutskrivna, otränade livegna utan stridsvana, svenskarnas armé av vältränade soldater. Slaget stod, och inte utan hjälp av en snöstorm besegrades hela ryska armén och gav sig till fånga. Svenskarna hade emellertid ingen möjlighet att ta hand om så många krigsfångar, varför armén fick avtåga.

Måhända var denna seger fatal. Mankell skriver:
"Följderna av denna framgång vars dock inte lika lyckliga. Karl XII lärde sig nämligen att förakta en fiende som gjorde så föga motstånd."
Wattran menar dock, i sin uppsats, att Karl XII alls inte såg tsar Peter som en underordnad fiende, utan att han tvärtom såg honom som den primära fienden.

* * *

Nu blev det alltså dags att ta hand om polackerna. I stundtals långsamma marscher, som Mankell kritiserar Karl XII för, rör sig kungen ner mot polskt territorium, varvid polsk-sachsiske kungen August den Starke ständigt verkar glida undan. Karl XII å sin sida verkar, enligt Mankell, ha planen klar: August skall avsättas från kungatronen, och en svenskvänlig regent insättas istället.

Man ryker ihop med August, som vid slaget vid Kliszów, där Karl XII anför sin armé mot August, och besegrar hans dubbelt så starka styrka. August själv flyr emellertid undan.

Karl XII lyckas förmå den polska riksdagen att välja en ny kung, och det blir en viss Stanislaus Leszczynski. Med tiden rör sig Karl XII mot Sachsen, Augusts arvrike, och tvingar honom därmed till fred "på vilka villkor som helst", emedan området är kung August kärt.

* * *

Så här långt i kriget ger Mankell Karl XII sitt godkännande och gillande, möjligen med undantag av viss långsamhet i marscherna och osäkra manövrar i krigsföretagets början. Samtidigt ger han en förklaring till detta: den diplomatiska politiken måste också få tid att verka. Mankell skriver:
"Kastar man nu en blick tillbaka på Karl XII:s hittills tillryggalagda krigarebana så måste man medge att han med orubblig fasthet fullföljt det mål han föresatt sig, samt avslutar med att vinna en fullkomlig framgång."
Men Mankell noterar också, att Karl XII utvecklat vissa personlighetsdrag, som han inte finner särskilt tilldragande: han menar att hans fasthet blivit till envishet, att klokheten blivit till högmod, och dessutom, menar Mankell, slutar han helt att söka råd hos andra. Men, han förstår ändå denna utveckling, han menar att den inte är
"...märklig hos en yngling, vilken vid 18 års ålder vunnit en seger som den vid Narva och vid 24 års ålder stod som skiljedomare i mitten av Europa."
* * *

Så börjar det egentliga kriget mot ryssarna och tsar Peter. Medan Karl XII varit upptagen i Polen, har tsar Peter i stor utsträckning kunnat härja i de svenska östersjöprovinserna. Vid detta tillfälle, redogör Mankell, är de svenska stridskrafterna fortfarande numerärt överlägsna de ryska, och flottan är knappt nyttjad. Karl XII bestämmer sig för att gå mot Moskva.

Ryssland var omringat av folkslag som nog lätt kunde tänka sig att revoltera. Karl XII:s plan var att engagera dessa i sitt företag, att sammanstråla i ett tåg mot Moskva och så slå tsaren ur vägen.

Det går emellertid inte i enlighet med planeringen. Karl XII tvingas stanna inför ett välbefäst område, och hamnar i valet att avvakta att en andra svensk styrka hinner ikapp, eller att fortsätta söderut och riskera att bli avskuren från de annalkande svenskarna, men att då i tid hinna fram till de förberedda kosackerna, så att icke dessa tappar motivationen att förena sig med Karl XII.

Det slutar med att de väntade svenska trupperna hamnar på efterkälken, och att av kosackerna, som skulle varit trettio- till fyrtiotusen, enligt kosackledaren Mazepa, endast kommer 7 000.

* * *

Efter vinterkvarteret når man Poltava, som hålls av en mot svenskarnas trupper tredubbelt stor rysk styrka. Istället för att retirera, väljer kungen, som till råga på allt blivit skjuten i foten och inte kan anföra sin armé, att gå till anfall med sina uttröttade och hungriga karoliner: segra eller dö.

Det går, som bekant, åt helvete. Svenskarna retirerar dock till sist, utan att ryssarna förföljer. Karl XII drar vidare till Turkiet, för att förmå turkarna att anfalla ryssarna, men kvarvarande svenskar ger sig fångna.

* * *

Karl XII blir kvar flera år i Turkiet. Mankell kritiserar honom för denna bortavaro från hemlandet. Emellertid får kungen turkarna att förklara Ryssland krig tre gånger. Vid ett tillfälle fångades till och med tsar Peter, men släpptes av turkarna utan att ha avkrävt honom villkor som kommit Sverige till fördel.

Kungen slängdes emellertid till sist mer eller mindre ut ur Turkiet och begav sig hem till ett land som sargats svårt av Ryssland och förlorat åtskilliga provinser till dessa. Men fortfarande var flottan oförminskad, och armén bestod totalt av kanske 50 000 man, enligt Mankell. Och kriget fortsatte, nu med tillskott av ytterligare fiender: Preussen, Storbritannien och Nederländerna. Huvudmålet för Karl XII var dock vid detta laget, sedan ryssarna lugnat ner sig, Danmark.

Och så inleddes första fälttåget mot danska Norge, som kom att misslyckas. Kanske ville kungen ha Norge som en kompensation för vad han förlorat i öster, samt dessutom ge danske kungen en rejäl näpst. Andra fälttåget mot Norge gick betydligt bättre. Armén var välförsedd med folk och mat. Karl XII inleder en belägring av Fredrikshald. Belägringen gick utmärkt.

Men den 30 november 1718 träffas Karl XII av en projektil i huvudet och avlider omedelbart. Mankell menar, att man då var endast åtta dagar bort från Fredrikshalds fall. Mankell menar rentav, att hade inte hela krigsprojektet kommit av sig i och med kungens fullkomligt oväntade död, så hade det stora utsikter att lyckas, och Sverige hade sannolikt intagit hela Norge. Det blev inte så, och Sveriges tid som stormakt var förbi.

* * *

Mankell lyfter alltså fram Karl XII som en utmärkt fältherre, men att han drev en politik som inte kunde sägas vara i proportion med vad som var rimligt för landet. Jag får känslan, av att Karl XII i Mankells ögon blir som en hund som biter sig fast vid något och vägrar släppa tills något har knäckts. Så Karl XII nöjer sig inte med att hålla sig nära landets gränser. Har någon förklarat hans arvrike krig, så skall de också få ta konsekvenserna av det. Kungen, i Mankells ögon, var främst en skicklig krigare, men inte nödvändigtvis en skicklig regent:
"Låt oss därför skilja regenten från härföraren, och villigt åt den senare tillerkänna den lager han utan tvivel förtjänar."
* * *

Det är onekligen intressant att reflektera över vad som kunde ha skett, om kungen valt att inte gå till anfall vid Poltava. Om han dragit sig tillbaka, inväntat fler trupper. Eller rentav sökt fred med Ryssland och så kunnat bege sig hem till Sverige och låta sin armé förnyas. Eller om kungen inte fallit för det där skottet i Fredrikshald den 30 november 1718 — vare sig det nu avfyrades från svensk eller norsk sida. —

* * *

Sist i Karl XII som fältherre återfinns alltså en uppsats av Adolph Wattrang: "Grundläggandet av den ryska sjömakten i Finska viken". Där utvecklas bland annat hur Ryssland önskar lägga sig till med en ordentlig flotta, anpassad efter förhållandena i Finska viken, förhållanden som den svenska flottan, anpassad efter sjökrig med Danmark, inte var van vid. Ryssland lyckas, menar Wattrang, bygga upp en sjömakt på grund av sin stora folkmängd, och på grund av de pengar som tsaren fått tillgång till genom att göra sig till överhuvud för kyrkan år 1710.

* * *

Karl XII som fältherre är en bok som nog främst intresserar folk med en genuin fascination av Karl XII-gestalten och militärhistoria. Mitt intresse är tydligen stort nog, men jag frustrerades ändå av min otillräckliga kunskap om polska och östeuropeiska floder och platser som gjorde att jag inte fullt ut kunde hänga med i Mankells beskrivning. Mankells text är visserligen koncis, men också knastertorr. Också det kräver ju ett visst intresse för att hantera.

Synen på Karl XII har skiftat genom tiderna, som Åberg och Svensson gör klart. Alla åsikter har väl presenterats, och varit historiskt pålitliga i olika grad. För egen del ser jag Karl XII som en envis regent, som såg anfallen på Sverige som anfall på sin egendom, och att de som låg bakom dessa anfall måste oskadliggöras. I en krigshatande tid är det givetvis extra svårt att förhålla sig till en krigarkung av Karl XII:s kaliber. Det ger oss dock inte rätt att bedöma honom efter en modern måttstock: i sin tid var han en lysande militär. Men vad resultatet blivit om han haft en mer tillbakadragen läggning som regent, det får vi aldrig veta. Att vi fått behålla mer av vårt dåvarande rike är väl dock synnerligen osannolikt.
— — —
Karl XII som fältherre, Alex Svensson (red.), Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2001. ISBN: 91-974056-1-2. 158 sidor.

0 kommentarer: