Boken går, som titeln antyder, igenom svensk historia sedan omkring tusen år tillbaka, och gör detta främst ur anekdotisk aspekt: Barck har velat lyfta fram de möjligen prekära situationer som våra regenter och deras anförvanter hamnat i. Saker som det nog en gång har skvallrats om, eller, vad gäller nyare händelser, kanske ännu skvallras om emellanåt.
Det är inga sensationella ting vi ställs inför. Mycket av det jag läser, känner jag direkt igen från Alf Henriksons Svensk historia som jag för tillfället också läser; Barck citerar till och med Henrikson vid upprepade tillfällen. Läsaren kan nog tidvis uppfatta Kungligt skvaller genom tusen år som en kondenserad version av Henriksons Svensk historia, där endast delar som kan kallas skvaller fått bli kvar. Och det rör sig då främst om olika kungligheters utomäktenskapliga förbindelser.
Det är knappast märkligt att åtskilliga av våra gamla regenter hade just utomäktenskapliga förbindelser, vilket också Barck påpekar. I regel var deras äktenskap arrangerade för att gynna diplomatiska förbindelser; romantik tog man inte särskilt stor hänsyn till. Att romantiken då söktes utanför äktenskapet var väl snarast allmänt accepterat.
Barck skriver i sin inledning:
"Vi bör också ha klart för oss att den breda allmänheten, speciellt under 1500-, 1600- och 1700-talen, såg mycket generöst på alla kungliga snedsteg. Regenternas giftermål hade ofta inte ingåtts av kärlek utan av rent politiska skäl."
* * *
Kungligt skvaller genom tusen år är inte en vetenskaplig avhandling. Men på grund av att innehållet emellanåt är ägnat att få läsaren att lyfta på ögonbrynet, hade jag mycket önskat utförligare hänvisningar till källor, vari dessa påståenden fötts eller åtminstone behandlats. Barck själv hänvisar till verkets typ för att motivera varför inte "en fullständig förteckning över använda källor" finns med, att det skulle "vara alltför pretentiöst". Jag håller inte med. Man behöver inte nödvändigtvis använda sig av en detaljerad notapparat, men en sammanställning i bokens slut, kapitel för kapitel, över var uppgifterna är hämtade, hade varit välkommet.
* * *
Så vad får vi ta del av? — Tja, att Kung Magnus Eriksson på 1300-talet kallades "Magnus Smek" på grund av en påstått homosexuell läggning; ryktet lär komma från heliga Birgitta, som inte var så speciellt förtjust i konungen. Att Bo Jonsson Grip, den stormrike jordägaren, lät skära upp magen på sin nyss döda gravida hustru, för att kontrollera om barnet levde, varvid han i så fall kunde disponera hustruns tillgångar och utestänga hennes släkt från dem (barnet lär ha levt).
Om Erik XIV:s son med Karin Månsdotter, Gustav, berättas att han efter sin landsförvisning stundom levde fattigt i Polen, och där såg, iklädd tiggardräkt, sin kusin Sigismunds intåg i Krakow. Birck upphåller sig också något vid den sinnessjukdom som möjligen fanns genetiskt i Vasasläkten.
Det talas något om Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora, och hennes kult av sin senare döde makes kropp, som hon helst ville behålla ovan jord tills hon själv gått bort. Drottning Kristina sägs, enligt skvallret, uppvisats icke bara manhaftiga utan också lesbiska drag.
Birck avfärdar också snarast legenderna om Karl XI:s resor inkognito i landet som "Gråkappan". Det sensationella 1800-talsryktet om att Karl XII i själva verket skulle varit en kvinna berörs hastigt, och avfärdas också det.
Det spekuleras även i Gustav III:s sexualitet och vana att omge sig med vackra unga adelsmän, liksom hans vana att ha en page sovandes vid sina fötter. Att Karl XIV Johan hade för vana att bespruta besökare med parfym har jag aldrig hört talas om innan, men det lär, enligt Birck, varit en vana han tagit sig efter att ha umgåtts med sin storrökande adoptivfar Karl XIII.
Om vår mest omskvallrade konung i modern tid, Gustaf V, nämner Birck dennes möjliga homosexualitet och i förbigående Haijbyaffären. Även Gustaf V:s broder Eugenes, konstnärens, sexualitet lär det ha skvallrats om. Och där nånstans tar skvallret slut. Om av hänsysfullhet, eller på grund av att våra senare konungar inte har något vi kan skvallra om i sina liv må vara osagt.
* * *
Birck skriver en rapp prosa som är mycket lättläst, även om materialet om de medeltida kungarna är så fulla av namn, att själva mängden är svårforcerad. Det är väl dock knappast möjligt att skildra den tiden, utan att på något sätt få med alla gestalterna. Till läsarens hjälp finns mot slutet av boken även ett antal ättetavlor, som kan göra släktförbindelserna överskådliga.
Till det mest intressanta i boken hör berättelserna om de utomäktenskapliga barnens fortsatta livsöden. Men den allmänhistoriskt intresserade finner nog det mesta av materialet i Kungligt skvaller genom tusen år även i mer omfattande krönikor; är man dock bara ute efter frågor kring utomäktenskapliga barn till konungar och en del obekräftade skvallerhistorier, så har man i stor utsträckning vad man behöver i denna volym.
— — —
Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia, Sven Eric Barck, Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2922-0. 120 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar