Bokrecension: Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi | Agne Furingsten (m.fl.)

Hällkista, Fristad

Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi är skriven av Agne Furingsten, Per-Eric Ullberg Omell, Eva Weiler och Bengt Östmark.

En av årets stora upptäckter för mig, har varit den stora mängd fornlämningar som finns i trakterna häromkring Borås. Därför har jag gång efter gång, utrustad med GPS, koordinater och information hämtade hos Riksantikvarieämbetets utmärkta tjänst Fornsök, och kamera givit mig i väg ut i skogarna och letat efter gamla gravar, ruiner och andra ting med anor. Jag blev förvånad att det finns så mycket att upptäcka, som jag inte hade någon aning om fanns därute.

Så har inte arkeologi varit mitt starkaste ämne. En hjälp mot denna brist är Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, del 1 i Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygdens serie i lokalanknutna ämnen. Med tydliga texter, stora och goda illustrationer och utan att förlora sig i detaljer berättar de många författarna om arkeologiska fynd som gjorts i Sjuhäradsbygden, och slutsatser man kan dra utifrån dem. Det är hejdlöst intressant, och överstrykningspennan har fått glöda den stund det tog att ta sig igenom skriften.

* * *

Egentligen hade jag väl velat referera hela boken, men jag ska nöja mig med att beskriva lite om gravskick genom tiderna, utifrån informationen i Känn Sjuhäradsbygden. Begavningskultur är ju något av ett specialintresse hos mig. Så för den som orkar läsa —

* * *

Man kan börja med att konstatera, att det kan ha funnits folk häromkring så tidigt som för tiotusen år sen, när inlandsisen dragit sig tillbaka upp mot nutida Vänern och Vättern, och Sjuhäradsbygden utgjorde den norra delen av en halvö, som fortfarande satt ihop med Europa. De äldsta arkeologiska lämningarna man funnit, är tre yxor och två flintspetsar som eventuellt är samtida. Dessa uppskattar man härstamma från nånstans omkring 8000 — 7000 år f.Kr.

I och med att folket började bli alltmer bofasta, uppträder också de första forntida gravarna i området. Det är från denna tiden som vi har våra hällkistor, som verkar ha fungerat som stora familjegravar, där man allteftersom personer dog, helt enkelt skuffade undan resterna efter de redan begravda och gjorde plats för en ny kropp. I södra Sjuhäradsbygden har man registrerat ett åttiotal hällkistor, varav 20 var utgrävda när boken publicerades (1988).

Trots att så få hällkistor undersökts ordentligt, har man gjort fynd. Man har hittat flintdolkar, spjutspetsar, lerkärl och annat. Emellanåt har man även funnit spår efter rödockra eller järnockrabitar i gravarna. Sveriges äldsta fynd av ett guldföremål kommer för övrigt från en hällkista i Jällby, utanför Herrljunga.

* * *

När stenåldern övergår i bronsålder omkring år 1500 f.Kr. förändras gravskicket. Nu börjar man gravsätta sina döda i rösen och stensättningar. I regel uppfördes dessa stenhögar på bergstoppar eller på åsar, där de kunde ses. Dessvärre har många rösen och stensättningar förstörts under början av 1900-talet, då stenarna fraktades bort och blev till makadam.

* * *

I Norden räknar man järnåldern från år 500 f.Kr. fram till och med vikingatiden. Detta är den tid, varifrån flest forntida gravar är bevarade, mer än hälften av bygdens 8 500 registrerade gravar, nämner författaren. Stensättningar används fortfarande, men nu uppkommer också sådana företeelser som domarringar resta stenar.

Författarna slår fast, att gravplatserna kunnat fungera som gränsmarkeringar mellan olika bosättningar, och att gravarna rimligen funnits i närheten av de byar som börjat uppstå. Ofta kan man märka, att gravplatserna från yngre järnåldern finns i närheten av eller på senare uppförda kristna kyrkogårdar, varvid man behållit en kontinuitet i var man valt att begrava sina döda.

Längre fram, under yngre järnåldern börjar högarna dyka upp som gravplatser. Dessa var runda till formen, och välvda: som kullar, helt enkelt. Ofta återfinns åtskilliga av dessa högar bredvid varandra. Kropparna kremerades ofta, men jordbegravning var inte okänt, men blev vanligast först mot slutet av vikingatiden, säkerligen under kristet inflytande. De brända resterna placerades i en urna. Ofta skedde eldbegängelsen i närheten av det som senare blev graven, eller så anlades helt enkelt graven över det som varit bålet.

Gravhögarna är således det sista gravskicket att användas av nordborna, innan de kristnas.

* * *

Det korta sammandraget ovan är bara en bråkdel av den koncentrerade och väl uttryckta inblick man genom Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi får i ett forskningsfält som man nog kan ägna en livstid åt att studera, även om man begränsar sig blott till de kommuner som i dag utgör Sjuhäradsbygden: Herrljunga, Ulricehamn, Borås, Bollebygd, Svenljunga, Tranemo och Mark.

Boken gavs ut 1988, och det är inte utan att jag undrar hur forskningsfältet månne förändrats på de här 23 åren. Författarna ger väl mellan raderna uttryck för en lätt frustration, över att så många fornlämningar icke undersökts, och att de undersökningar som görs, i de absolut flesta fallen, kommer sig av att man fått i uppdrag att kontrollera marker inför vägbyggen och andra nyetableringar.

Inte för att det funkar så, men en stilla önskan kunde ju vara, att man nånstans under en sten i Boråstrakten kunde hitta en skatt som kunde bekosta ett projekt, där samtliga fornlämningsområden i Sjuhäradsbygden kunde bli ordentligt undersökta; vem vet vad man kunde finna! Kanske en ny Mönekrage — den 1500 år gamla guldkrage som hittades i ett stenröse i Möne socken, några mil norr om Ulricehamn, på 1800-talet — och som i boken kallas "den mest utsökta och värdefullaste enskilda fornsak som funnits i Sverige"...
— — —
Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, Del 1 ur serie. Agne Furingsten, m.fl. Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygden 1988. ISBN: 91-85846-90-2. 64 sidor.