Bokrecension: Doktor Glas

Doktor Glas är skriven av Hjalmar Söderberg, och gavs första gången ut år 1905.

— Jag kan lika gärna skriva redan inledningsvis, att Doktor Glas förhäxade mig. Språket är stringent och kraftfullt, och nästan på varje sida finns något man kunde anteckna och använda som citat i allehanda sammanhang. Temat är djupt fascinerande, och leder omedelbart vidare till etiska reflexioner. Stämningen är mörk och melankolisk, trots att en stor del av boken utspelar sig sommartid. – Så, det är ingången.

Doktor Glas utgörs av titelpersonens dagboksanteckningar. Eller möjligtvis dagblad, för att vara mer korrekt – den fiktive författaren antyder att han skriver på sådana. Doktor Glas är en läkare i Stockholm, ensamstående och med ett komplicerat förhållande till kvinnor, inte minst genom att han snarast föraktar eller är bitter inför sexualakten. Den gode doktorn är en tämligen dyster person. Doktor Glas föraktar djupt kyrkoherde Gregorius, och finner hans bara utseende direkt motbjudande, än mer hans sätt. Kyrkoherden är gift med en yngre kvinna, med namnet Helga.

Helga kommer till doktor Glas och bekänner att hon äcklas av att ha sex med sin make, men att han likväl tilltvingar sig det. Dessutom har hon en affär med en annan man. Doktorn arbetar på att ge kyrkoherden falska diagnoser för att förhindra hans kristliga plikts och köttsliga lustas begär. Men när Glas begriper hur illa Helga far i den motbjudande prästens närhet, börjar han fundera på att ta livet av prästen.

* * *

Och så har vi ett etiskt dilemma. Samma som i Brott och straff, bara så mycket mer koncist och stilrent uttryckt hos Söderberg än hos Dostojevskij. – Är det möjligen försvarbart, rentav rätt, att ta livet av en annan människa, om denna ändå bara är en plåga för sin omvärld? Och till yttermera visso: om man dessutom vet sig ha stora möjligheter att komma undan med dådet?

Doktor Glas börjar sina funderingar på att prästen borde dö redan innan han träffat Helga, hans hustru. Men med Helga börjar också ytterligare ett motiv till att ta död på prästen blanda sig i hans tänkande: månne är han själv intresserad av Helga?

* * *

Så Doktor Glas resonerar i sina dagboksanteckningar. Han går tungsint bland sina vänner. Han går tungsint omkring i ett Stockholm, som säkert hade känts mer bekant för mig om jag varit mer i huvudstaden; platser och byggnader nämns frekvent. Och så återvänder han till sin bostad. Men han fattar sitt beslut, tar död på prästen när ett tillfälle visar sig, och — sedan ingenting. Prästen begravs. Doktorn får inte Helga. Och han har inga större samvetsbetänkligheter. Kvar bara samma svårmod...

* * *

Doktor Glas är inget annat än ett stilistiskt mästerverk. Det är inte ofta jag omedelbart efter att ha läst, ja, innan jag har läst ut, en roman, känner att jag vill läsa om den. Och nu med penna i hand, för att fånga upp så många särskilt slående formuleringar som möjligt... För att minnas dem, för att kultivera mina egna skriftliga och muntliga konversationer med dem...

Boken känns mycket fräsch, trots sin ålder på över hundra år. Frispråkigheten ligger säkert bakom det, som torde gett Söderberg en del kritik i sin samtid: frispråkigheten om sexualitet, om misantropi, om en man av det aktade prästyrket och en man av det aktade doktorsyrket...

Och de frågor som temat åstadkommer är naturligtvis alltid lika aktuella... Vad är människovärde? Är människans rätt till liv okränkbart? Bör man döda en obehaglig människa, om man har möjlighet och kan komma undan med det? Varför? – Varför inte? Boken ger inga svar. Men den ställer frågorna på ett utsökt sätt – i skönlitterär form.
– – –
Doktor Glas, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1905. 253 sidor.