Bokrecension: Bibeln och arkeologerna

Bibeln och arkeologerna: Om tro, myter och historia är skriven av antikhistorikern Hans Furuhagen.

Få frågor kunde väl ideologiskt, religiöst och politiskt vara mer ömtåliga att ta sig an, än frågorna om Israels ursprung. Genom att vetenskapligt undersöka vad arkeologin faktiskt kan lära oss om det som bibeln berättar om, riskerar man att tufsa till tron hos de troende, rasera grunderna för politiska ställningstaganden. Men det måste göras.

* * *

Gamla testamentet, eller den hebreiska bibeln, är en samling texter från brons- och järnåldern, som länge, ända in i modern tid ansetts berätta historia för oss. Furuhagen påvisar, hur bibeltexterna i synnerhet är propagandatexter, skrivna för att forma en idealbild av det förflutna. När de arkeologiska och historiska vetenskaperna väljer att konkret se till sina fynd och värdera de faktiska resultaten av sina undersökningar, utan att se den hebreiska bibeln som annat än myter om Israels historia, snarare än faktisk historieskrivning når de förbluffande resultat.

Det är dessa resultat som vi får en inblick i via Furuhagens spännande bok.

För många har det varit en självklarhet att Abraham, Jakob och Esau, Jakobs tolv bröder, Mose och Aron, Saul, David och Salomo och så vidare varit historiska personer. Furuhagen ger sina läsare belägg för att alla dessa personer med stor sannolikhet diktats samman, kanske så sent som på 600-talet f.v.t. Alltså mer än tusen år efter att till exempel Mose ska ha fört judarna ut ur Egypten – något som så gott som säkert aldrig hände alls.

Det heroiska förflutna för det judiska folket har snarare sammanställts, menar Furuhagen, under det att de förts bort i fångenskap till Babylonien: då behövde man plötsligt berättelser som skapar identitet. Stamlegender förs ihop till en corpus med texter: så skapar man historia. Förklaringen till att det israeliska folket var uppdelat i tolv allierade stammar, får sin beredvilliga förklaring i att de givetvis måste stamma från tolv bröder, söner till Jakob, även känd som Israel, sonson till Abraham. Man skapar förklaringar. Men istället var det sannolikt så, att stammarnas namn, fick bli namnen på deras fäder i det förgångna.

Man har kunnat påvisa, att åtskilliga av de platser som patriarkerna enligt den hebreiska bibeln ska ha besökt, inte existerade på deras tid – som på Abrahams tid, 1800-talet f.v.t. Kameler, som Abraham ska ha nyttjat, började inte domesticeras förrän åttahundra år senare. De miljöer Abraham och hans närmaste efterkommande ska ha levt i, existerade inte förrän tusen år senare: eller måhända när berättelserna om dem faktiskt skrevs ned.

Folkslag som omgav israeliterna blir istället ättlingar till bastarder, eller har fötts i incestuösa förhållanden. Moabiterna och ammoniterna fick se sig stamma från Lots barn med sina egna döttrar: Moab och Ben-Ammi. Och därmed föll skuggan tung över grannfolken.

Nånstans kring kung Josia, på 600-talet f.v.t., börjar vi få ett historiskt nåbara belägg. Josia fanns nog, och säkert genomförde han religiösa reformer, som han också kom att bli känd för i Bibeln. Josia kom att centralisera den judiska kulten, efter att man hittat(!) en text – en text som nu ofta menas ha varit Femte Mosebok: en bok med många sammanfattningar av Guds lag, såsom han ska ha gett den till Mose. Det är knappast långsökt att tänka sig att Femte Mosebok faktiskt skrevs i nära anslutning till detta. I själva verket är detaljerna om hur offer och liknande ska utföras, så minutiöst noggranna, att man kan dra slutsatsen att lagarna om hur de ska utföras, i själva verket författats efter att offerverksamheten kommit igång. (jmf. sid. 75)

* * *

Från omkringvarande civilisationer har man mycket kvar, berättar Furuhagen. I Mesopotamien har man grävt fram räkenskapstexter, i Egypten finns långa berättelser i hieroglyfer. Man har detaljerade kungalistor. Några israelitiska inskriptioner har överhuvudtaget inte hittats: vi är nästan helt utlämnade till den hebreiska bibeln för textmässiga vittnesbörd om den fornhistoriska staten Israel. Inte heller ger den hebreiska bibeln många namn som skulle kunna fungera som bekräftelser på autencitet, när det gäller de tidiga berättelserna. Så får till exempel den vänliga farao som bjuder de tidiga israeliterna till Egypten aldrig nåt namn. Inte heller får den farao som senare förtrycker dem ett namn. Vilket kan synas märkligt, när man betänker hur många andra kunganamn som förekommer i den hebreiska bibeln. – Och därmed svävar berättelserna om Moses i luften; de får inget sammanhang i kronologisk historia: de kan inte fästas vid något utanför sig själva.

»Det finns helt enkelt inte några egyptiska notiser om Moses och inte heller om Exodus.« (sid. 70)

Och man kan fortsätta: hundratusentals israeliter ska ha lämnat Egypten, och vandrat i Sinaiöknen. De ska ha bott i Kadesh-barna i trettiosju år. Det är många människor, en lång tid. Emellertid har inte en endaste arkeologisk lämning kunnat hittas på platsen, som är av sådan ålder, att de kan sägas vara belägg för att en så stor mängd människor bott där under så lång tid, för så längesen. – Mose ska ha erövrat Heshbon. Emellertid tyder all arkeologi på att staden ska ha grundlagts först hundratals år senare... (jmf. sid. 69)

Allt detta gör, att man får anta, att de israeliter som faktiskt fanns i Palestina, levde i Mellanösterns utkant, på baksidan av månen. Det absolut första omnämnandet av Israel som förekommer i utombibliska källor är ett kort omnämnande på en egyptisk segerstele från ca. 1210 f.v.t. Där står det helt enkelt, som en fras bland andra folkstammar:

»Israel är ödelagt, hans efterkommande finns inte.« (sid. 85)

Israel var enligt detta knappast en maktfaktor att räkna med. Även om det låg i egyptiernas intresse att förminska sina fienden. Men det fanns helt klart ett folk som kallades Israel.

* * *

Ytterligare en inblick jag knappast haft innan jag läst Furuhagens bok, är inblicken i filistéernas tillvaro. Filistéerna är ju det där folket som dyker upp gång på gång i Gamla testamentet, som ärkefienden till Israel. Så är till exempel Goljat en filisté – Goljat som blev dödad av David enligt berättelsen. – Arkeologin låter oss ana, att filistéerna var ett sjöfarande folk, som bosatt sig i Palestinas kustområden. Antagligen hade de flytt från dåliga tider på Cypern, eller från andra ställen i den minoiska kulturen. De lär ha varit rika, och haft tillgång till bra vapen. Sannolikt var de kraftfullare än israeliterna själva. Och sannolikt hade deras kulturella utveckling nått längre, än vad deras judiska fiender hade gjort. Filistéernas städer var stora och planmässigt uppförda.

Emellertid är filistéerna fortfarande något höljda i mystik. Man har inte hittat några texter som de själva skrivit, sånär som på en inskrift, som ännu inte är tolkad. (jmf sid. 97ff.)

* * *

Nåväl.

Furuhagens bok bjuder på mängder av intressant fakta för den som är intresserad av historia, arkeologi, bibeln, och på konflikten mellan tro och vetande. Furuhagen ger många exempel på hur ideologi och vetenskapligt arbete kolliderat eller ingått oheliga allianser. Men även hur antaganden i tron länge fått dominera tänkandet kring hur det fornhistoriska Israel såg ut.

Det slutar med att läsaren står och ifrågasätter om Salomo funnits, om det första av de tre templen på tempelberget i Jerusalem ens existerat, om David funnits, om Mose funnits, om Herodes verkligen var en så ond människa som han kommit att framställas som genom bibelns och den antike historikern Josefus försorg. – Och många andra saker. Och det slutar med att läsaren står det med törst efter ett alltmer fördjupat studium av den faktiska historien, snarare än den önskade historien.
– – –
Bibeln och arkeologerna: Om tro, myter och historia, Hans Furuhagen, Natur & Kultur 2010. ISBN: 978-91-27-12227-7.