Fragment: På en kyrkogård

Med anledning av Minnets stigar.

Gick omkring på en kyrkogård i min tredelade kostym, svettig och med slipsen på rätt plats. Under mig – hundratals döda: somliga ensamma, somliga med de sina – och ensamma barn, ensamma änkor. Där, en rektor: hans namn står där, två årtal, och titeln däröver. Hans eftermäle: han var rektor, han hette så, han föddes då och dog då. Men mest bara namnen och årtalen, om och om och om igen: olika, men ändå en upprepning i rad efter rad. Och så symbolerna som ristats in i deras minnesmärken: kors, vete, en sol, en fågel... Inget extraordinärt: upprepning, upprepning, upprepning: dödens utjämnande effekt – och vad ska egentligen sägas om de döda, när de dött; vad säger ens deras namn oss, annat än att de fanns, och finns inte längre?

Stillheten är inte obruten. En tant släpar en vattenkanna. Vaser ligger i en hög och guppar i gräset med vinden. Blommorna dör och löven dör och ingenting sjunger. Rad efter rad efter rad av stenar med namn, så många namn. Tanten går över gravarna, där inget särskilt hänt, sedan jorden skottats igen, gräset börjat växa igen, och någon stenhuggare hävt vården på plats.

Hade det inte sett så märkligt ut, och hade jag inte blivit så blöt, så hade jag velat lägga mig ner i gräset en stund, se molnen röra sig på ett baudelairskt vis, och dela den knappa stillhet som platsen bjuder på, där den är inspräng mellan vägar, hus, pizzerior och garage. – Jag satte mig i bilen och for därifrån.