Fragment: Prästen som skymfades

»En dräng står i farstun,« sa pigan. Prästen ställde vinglaset på bordet och reste sig. I farstun stod en pojke, mössan i handen, ögon som rycker hit och dit. »Vad vill du?«, sa prästen. »Mor Kerstin ligger sjuk, de sa åt mig att hämta kyrkoherden.« — Prästen ropade åt sin egen dräng att spänna för hästen. Under tiden drog han kaftanen över fläckiga skjortan och sen på med pälsrocken. Pigan räckte honom sockentyget med de små nattvardskärlen.

Prästen och pojken satt upp i vagnen, och prästen manade på hästen. Två lyktor lyste upp vägen några steg omkring sig. — Tänderna skakade på dem båda, men vägen var kort. Prästen styrde in på gården, och stannade utanför porten. — »Mor Kerstin är i sin kammare«, sa pojken och hoppade ur vagnen, och tog hästen i grimman.

I huset var det mörkt. Med lykta i handen tog sig prästen till kammaren. Han vinglade över tröskeln och höll sig i gaveln. — »Mor Kerstin, hur är det fatt?«, sa han i riktning mot sängen. Något låg där under grovt täcke. Prästen böjde sig fram, drog ner detta täcke, gav till ett rop. Sängen var full av blod och i blodet låg en gris som var död.

Prästen backade, var snart i porten. I skritt löper hästen ut på vägen, han hinner just se det. Vagnen står kvar, kopplad loss från sin dragare. Pojken syns inte på gårdsplanen.

»Bedrar ni er präst, slynglar!«, utbrast han. Sockentyget faller till marken ur hans hand och skramlar. — Han går fram till vagnen och knäfaller på marken.

»Var hälsad Satan,
hämndens ängel.
Så har människorna skymfat din präst.
Giv åt dem deras lön.
Detta är min bön.«

Medan prästen ännu blundade hördes ett dån. Bjälkar bröts i huset, sen föll taket in, och väggarna föll över ända. Skrik hördes därinne, men höggs tvärt av. Sen inget mer oväsen. Prästen reste sig då, vände sig inte om, och gick därifrån.

(utifrån en sägen dokumenterad av Bengt af Klintberg)