Fornnordisk mytologi och fornnordiska gudasagor är ett gytter av händelser och namn. Och läser man någon av de två Eddorna, märker man att de inte är omedelbart tillgängliga. Vad Alf Henrikson försöker göra med Asken Yggdrasil, är att välja ut några av de centrala myterna, och sy samman dem till en översiktlig enhet. Asken Yggdrasil blir på så vis en slags Barnens bibel, men över asatron. Inte på så vis att den är särskilt anpassad efter barn, även om den ger sken av det; mest får nog vuxna människor ut av berättelsen.
För att få ihop berättelserna till en enhet, har Henrikson också lagt ett perspektiv som man kanske inte vanligtvis ser i sammanhanget: han menar att vi nu lever efter Ragnarök, i den nya världen, och att asatrons myter skedde för längesen i det förgångna. Han tar sig friheter med stoffet, men ger ändå en levande sammanfattning av fornnordisk mytologi. Och även när Henrikson tar sig friheten att ändra i de traditionella uppfattningarna, är han ständigt intressant att läsa.
* * *
En liten hastig genomgång av myterna, såsom de systematiserats av Henrikson, kan vara på sin plats. Inte minst för att jag själv tycker om att återberätta dem... —
Alltsammans börjar med att världsalltet presenteras som den väldiga asken Yggdrasil, som innehåller både gudarnas värld högst upp, människornas värld nånstans i mitten, och dödsriket vid dess stam. Asken är så väldig, att människorna (som endast figurerar parantetiskt) inte uppfattar att de i själva verket är mikroskopiska varelser på en trädgrens bark. Och i askens grenar, finns också plats för jättar, svartalfer och dvärgar och allehanda vidunder.
Som huvudperson i skildringen framstår Oden själv. Det är i någon mån med honom som centralgestalt som berättelsen byggs upp. Oden bygger sig sin stora borg Valhall i trädets krona, och på Valhall reser sig tornet Lindskjalv, med utsikt över asken. Han gifter sig med Frigg, som flyger upp till Oden på falkvingar. Dessutom hade Oden då sina tjänarinnor Rist och Mist, korparna Hugin och Munin, vargarna Gere och Freke och den berömda åttafotade hästens Sleipner.
Asarnas antal ökar, med Odens alla barn: Tor, Balder, Brage, Tyr, Höder, Vidar och Saga. En del av dem gifter sig, och så kommer ytterligare gestalter in i sagokretsen.
Till Valhall kom goda kämpar efter döden, dithämtade av väsenden som kallades valkyrior, innan kämparna sjönk ner till Hel i dödsriket. Det fanns gott om plats för dem, och de fick namnet einhärjar, som dagligen höll krigslekar på Idavallen utanför Valhall.
In i deras värld kom också Loke, ett vidunder. Men han förställde sig, och vann Tors förtroende, och blev omtyckt. Loke hade avkomlingar, och två av dessa var Midgårdsormen och Fenrisulven. Oden, den allseende, kunde inte genomskåda Loke, men kunde dock märka av hans monsteravkomma, och därför befallde han att de skulle hämtas till Valhall för att oskadliggöras.
Ormen kastades i havet, där den växte så att den till sist blev så stor att den räckte runt hela människornas värld och bet sig själv i svansen. Allteftersom den fortsatte att växa, fortsatte den att äta upp sig själv bakifrån. Fenrisulven, en väldig varg, var inte lika lätt att ta sig an. Till sist kommer man på råd, att skaffa ett koppel av tråd tillverkat av dvärgar. Med list, som kostar Tyr hans högerhand, lyckas man så till sist fjättra honom.
Balder var alltså en av Odens och Friggs söner, och verkar ha varit något av en favorit. Därför hade Frigg tagit löfte av alla växter och ting, att de inte måtte skada sonen. Loke lyckades dock få reda på, att misteln aldrig blivit avkrävd något löfte. Och Loke får då den stackars Höder att skjuta av en pil av mistel mot Balder, som träffas och dör.
Då blir asarna skitsura. Loke flyr, men infågnas i laxskepnad. Han fjättras därefter i en grotta, där en orm droppar etter i ansiktet på honom dag och natt. Lokes hustru Sigyn fångar upp ettret i en skål, men när hon måste tömma skålen, faller giftet i Lokes ansiktet, och då skälver världen av hans rörelser i smärta.
* * *
Med tiden blir asken Yggdrasil gammal. Slutet närmar sig, Ragnarök. Detta förebådas av tre vintrar utan sommar emellan, och denna kalla tid kallades Fimbulvintern. Därefter skulle jättarna och andra varelser ta till vapen mot asarna, och ett stort slag skulle fälla de flesta asarna till marken. Från dödsriket skulle skeppet Nagelfar komma åkande, som av Hel tillverkats av naglar.
Så Fenrisulven tar sig loss, och Midgårdsormen kommer upp ur havet, och de befriar sin far Loke. Jättarna marscherar, och asarna med sina einhärjar gör sig redo. Fenrisulven attackerar själve Oden, som får in ett spjutkast i magen på väsendet, som dock inte dödar den. Oden dör.
Tor slår sin hammare i Midgårdsormens huvud, ormen dör, men etter slår ut från hans krossade huvud, och ettret dödar Tor. Loke och Heimdall, som vaktat vägen till Valhall, kastar varsitt spjut mot varandra, och dör båda.
Vidar, Odens son, vrider upp Fenrisulvens käkar så långt, att vargen dör.
Och till sist vänder striden, och jättarna flyr från platsen. Bara några få asar finns kvar i livet, och dessa tar sin tillflykt till båten Skidbladner, och glider ut mot rymden.
* * *
Två människor klarar sig genom Ragnarök, Liv och Lust. Henrikson skildrar dem som två ungdomar, som är ute och åker skidor i Fimbulvintern. Asken Yggdrasil välter, och en bit bark slits bort från trädet och svävar ut i intet. Denna barkbit blir jorden, och Liv och Lust skapar ett nytt människosläkte, som vi härstammar från i dag.
* * *
I Henriksons Asken Yggdrasil finns inget Ginnungagap med. Jätten Ymer finns inte, och Yggdrasil har på något vis tagit hans plats. Det aningens ovanliga sättet, att skriva historien så att vår samtid befinner sig efter Ragnarök är faktiskt ganska effektfullt, och tillåter Henrikson att ge en överblick över händelserna även efter det stora slaget. Om gudarnas öden får vi dock inte veta så mycket mer, än att de överlevande seglar ut i rymden, vilket alltså avviker något från vad vi vet från Eddorna, där ett nytt gudarike byggs upp. Och detta med barkbiten som blir jorden får vi väl helt enkelt kalla diktarens frihet.
Men har man med sig i bakhuvudet, att Henrikson inte är ortodox i sin skildring, så är berättelsen mycket underhållande. Inte minst genom att ge en pedagogisk orientering i tillvarons uppbyggnad. Och så får man lite reda på alla namn och begrepp som vår fornnordiska mytologi är består av.
* * *
Fornnordisk mytologi erbjuder ett mytsystem som mycket väl kan komma till god användning i dag. Mytologin är inte uppbyggd kring något sådant som synd och förlåtelse, utan av mod, vett, vänskap, fiendskap... Den ligger mycket närmare den mänskliga erfarenheten av hur livet fungerar, än vad någonsin den orientaliska mytologin kunnat göra.
Henrikson gjorde därför, med Asken Yggdrasil, en stor tjänst åt oss, som vill få lite reda på den nordiska mytologin. Han bygger därmed ut våra möjligheter att ha komponenter av den fornnordiska mytologin som levande referenser. Och han gör det med ett utmärkt, spänstigt språk — som alltid i alla hans skrifter.
— — —
Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig saga, Alf Henrikson & Edward Lindahl (ill.), Bra Böcker AB 1973, 126 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar