torsdag 29 april 2010

Bokrecension: Mördare på drift

Mördare på drift är skriven av James Ellroy.

James Ellroy är sån där författare, vars excentricitet inte bara märks i böckerna, utan även i livet. Han är son till en mördad kvinna, vars baneman inte identifierats. Han är reaktionär. Han hoppade av skolan, var med i armén ett kortare tag, var tidvis hemlös och satt i fängelse. Sen fick han jobb på en golfbana och började skriva böcker... — Dessutom har han en av de mest intensiva röster jag hört, och att lyssna på Ellroy när han talar är en upplevelse i sig.

Mördare på drift är den fiktiva personen Martin Plunketts självbiografi. Plunketts far skiljer sig från modern och försvinner. Modern tar livet av sig, och Plunkett hamnar i en pensionerad polis vård, som hyresgäst. – Och Plunketts inre liv tar fart. Hans fantasi spelar upp filmer i huvudet på honom, och steg för steg växer i honom en lust fram att döda. Att lustmörda i en kombination av queersexuell sadism och maktberusning. Och så börjar Plunketts tjugoåriga mordodyssé, där mer än sextio offer får sätta livet till.

Boken börjar med att Plunkett grips. Han vägrar säga något överhuvudtaget om sina brott, men går med på att erkänna ett antal mord mot ett löfte om att få skriva ner sina bekännelser med sina egna ord, få tillgång till polisfiler och annat textmaterial för att friska upp minnet, och få publicera boken. Man går med på detta. Bekännelsen utgör sedan boken Mördare på drift som består av Plunketts prosa, tidningsartiklar, dagboksanteckningar och annat.

Jag gillar Ellroys val av berättarteknik. Den fiktiva självbiografin för den överbegåvade seriemördaren Plunkett smälter samman på ett utmärkt sätt med Ellroys iskalla sätt att skriva. Texten hukar inte, utan Plunkett skriver rakt på om sina mord, sin ångest, sin sexualitet; det blir alltmer uppenbart ju längre texten fortlöper, att sadisten Plunkett i själva verket är bisexuell med stark lutning mot homosexualitet. Men läsaren skrivs inte på näsan. Överraskningseffekten är emellanåt stark, när Plunkett en stund beskriver hur han pratar med någon, för att några ord senare ha drabbats av lustmordsiver och huggt en yxa genom halsen på sitt offer.

I princip undviker jag deckare. Jag är väl för pretentiös för att läsa såna. Och även om Mördare på drift påminner om känslan i en deckare, så blir den inte klichéartad i mina ögon, utan förmår att stå på egna ben, utan att nödvändigtvis luta sig mot sin genre. Och Ellroy skriver – utmärkt. Han kokar ner prosan till sina grundkomponenter (och får väl antas välja orden, fastän de är som tegelstenar murade till varandra i densitet, med yttersta omsorg) och därför blir varje stycke effektivt som ett knytnävsslag. Framförallt tyngs den inte av onödig utsmyckning och tingeltangel. Det gillar jag.
– – –
Mördare på drift, James Ellroy, Bra Böcker 2006. ISBN: 978-91-7002-346-0.

Anders Jacobssons replik

Det är roligt när författare blir arga. Ingen klår då deras texter!

Häromdagen skrev jag om hur Anders Jacobssons blogg på alltombarn.se släckts ner, efter att han skrivit en sarkastisk text om ensamkommande flyktingbarns ålder.

Nu skriver Jacobsson på Newsmill. Läs det.

Texten avslutas:
»Så till alla kära DDR-kramare, åsiktsfascister och politiskt korrekta individer som nu tvår sina händer av att en maktapparat stängt min blogg och att en journalist på Expressen försöker mörda mig moraliskt och som för en privat förtalskampanj mot mig, Sören och våra produktioner på bland annat Twitter, till er säger jag på klockren svenska:

This time you have fucked with the wrong guy.«

onsdag 28 april 2010

Vid sidan av

Nånstans mellan Herrljunga och Borås.

Det som är vid sidan av; det som inte är på allfartsvägen; det som ligger i diket eller gömmer sig i skogen; det som man inte ser om man inte tittar efter det. — Det är underbart; det är fynd; det är lugn och ro och stillhet.

måndag 26 april 2010

Bokrecension: The Pink Triangle

The Pink Triangle: The Nazi War Against Homosexuals är skriven av tysklandsfödde Richard Plant (d. 1998), och behandlar nazisternas förhållande till och behandling av homosexuella.

Nazisterna tyckte inte om bögar. Så mycket kan vi konstatera ganska snabbt. Men i historieskrivningen har förföljelsen av homosexuella i Tredje riket hamnat i skuggan av den numerärt mer omfattande förföljelsen och förintelsen av judar. I det omfattande index som finns till utskrifterna av Nürnbergrättegångarna finns till exempel inte homosexualitet med som sökord. Homosexuella överlevare har inte fått ersättningar av tyska staten. Och eftersom Tysklands antihomosexlag – i nazisternas formulering – stod kvar oförändrad i västtysk lag till 1969, innebar befrielsen från koncentrationsläger för homosexuella ofta bara en ny tillvaro i avnazifierade fängelser.

Richard Plant vet vad han skriver om. Han satt inte själv i koncentrationsläger på grund av den ökända paragraf 175, som kriminaliserade homosexuella handlingar. Plant hann ut ur landet med knapp nöd, studerade i Schweiz och flyttade med tiden till USA. Men han kom ändå att se det som en uppgift, att ta sig an de enorma arkiv som fanns kvar efter Nazitysklands fall, och därur försöka kartlägga förföljelsen av homosexuella. Materialet blev emellertid alltför överväldigande, och Plant tvingas begränsa sig till den förhållandevis väldokumenterade situationen i koncentrationslägret Buchenwald. Det hindrar emellertid inte att Plant får en stor insikt i den generella situationen. Och det är i synnerhet den han beskriver i The Pink Triangle.

Tyskland, och i synnerhet Berlin, var en förhållandevis liberal stad under nittonhundratalets första decennier. Homosexuella handlingar var visserligen förbjudna på papperet, men 1914 räknade man ett fyrtiotal gaybarer i huvudstaden. (sid. 40). Magnus Hirschfeld var en pionjär inom HBT-forskning, och arbetade hårt genom sitt institut med att nå ut med nya forskningsrön om homosexualitet, och försökte under många år upphäva lagen som kriminaliserade homosexualitet redan före nazisternas tid. Bland undertecknarna till förslaget fanns, under någon period, såna celebriteter som Richard Krafft-Ebing, Martin Buber, Albert Einstein, Herman Hesse, Karl Jaspers, Thomas Mann och Rainer Maria Rilke. (sid. 207) Man kom också nära att lyckas, när den ekonomiska krisen i Tyskland gjorde att man fick bordlägga förslaget 1929. Det kom att dröja innan liknande förslag kom upp igen. —

Hirschfeld hade det inte lätt. Han misshandlades upprepade gånger, vilket Goebbels applåderade i pressen, och hans institut kom att brännas ner av ett gäng på omkring hundra nazister. Böcker och fotografier blev till aska. Själv var han vid tillfället utomlands, vilket vi väl kan förmoda räddade hans liv.

Nazisterna gjorde sin inställning klar: »Anyone who thinks of homosexual love is our enemy« – så skrev partiet angående förslaget att avskaffa paragraf 175. Och 24 dagar efter att Hitler utsetts till kansler den 30 januari 1933, förbjuds både pornografi och HBT-organisationer. Men homosexuella hade det lättare att gå under radarn än judar och andra grupper som nazisterna förföljde; kanhända var det en orsak till att så få homosexuella verkar ha insett den annalkande faran i tid. (sid. 52)

Nå, ansvarig för förföljelsen av homosexuella blev SS-chefen Heinrich Himmler, som verkar ha närt ett alldeles särdeles stort hat mot just homosexuella. Han såg dem som snarast parasiter på den tyska samhällskroppen, som måste bort. De producerade ju inga barn, och eftersom man kan ana att hans uppfattning var att homosexualitet smittar, så blev homosexuellas förförelse av andra män ett hot mot populationstillväxten. – Homosexualitet bland erövrade folk hanterades mycket mildare än bland tyskarna själva: i Himmlers ögon var det ju bara bra att de erövrade försvagade sitt eget folk genom att den homosexuella smittan gick hos dem. Himmler menade till och med, att om man inte satte stopp för homosexualitetens spridning, så betydde det slutet för den germanska världen. (sid. 89) Lösningen kom att bli – den slutgiltiga lösningen. (sid. 90)

Redan 1933 skickades de första homosexuella till lägren Dachau och Fuhlsbüttel. (sid. 108) 1934 beslöt justitiedepartementet att det inte var nödvändigt att en homosexuell gärning genomfördes: avsikten räckte. En enda blick kunde räcka för att bli åtalad. (sid. 112f) Gestapo gick igenom adressböcker man hittat hos homosexuella, och prenumerationslistor för tidningar med homosexuella teman. Homosexuella förföljdes och kom att förföljas. och kom att fortsätta ända tills ryssarna omringat Berlin. (sid. 117)

Totalt uppskattas det att mellan 50 000 och 60 000 personer dömdes för homosexualitet mellan åren 1933 och 1944. Av dessa var 4000 underåriga. Mellan 5000 och 15 000 av dessa dog i koncentrationslägren. Siffrorna är osäkra, eftersom den bevarade dokumentationen visserligen är omfattande, men inte fullgod. Det kan också nämnas att dokumenten nämner sex domar över lesbiska personer – märk då väl att kvinnlig homosexualitet aldrig var ett brott i Nazityskland. (sid. 149)

I koncentrationslägren var fångarna med de rosa trianglarna, de som dömts för sexbrott, däribland alltså homosexuella, inte högt ansedda. Tillsammans med judarna var de homosexuella lägst i lägerhierarkin. Individerna var sinsemellan så heterogena och kom ifrån så många olika sammanhang, att det inte var självklart att de skulle känna någon inre samhörighet. Och i och med att de procentuellt sett i större utsträckning än andra fångar en gång varit tjänstemän, blev de utsatta för än mer spe, eftersom kroppsarbetare hade högre status i lägren; rimligen på grund av det fysiska arbete som fångarna ofta sattes att utföra. — Märk väl att homosexualitet varit ett brott redan före nazi-tiden, och att många medfångar av denna anledning säkert drog sig för att socialisera med bögarna. De homosexuella fångarna saknade ofta kontakter på utsidan: släkten tog avstånd, och homosexuella vänner kunde knappast skriva brev, utan att riskera att avslöja sig själva.

Dödligheten var procentuellt sett högre för homosexuella fångar än för andra. (sid. 180). Och när lägren till sist befriades var det inte till en välvillig värld de återanslöt sig. Västtyskland avskaffade, som sagt, antihomosexlagen först 1969, Östtyskland 1967. Vissa amerikanska och brittiska jurister menade, att om en lägerfånge fått exempelvis fem års fängelse för brott mot paragraf 175 och suttit av två år av sitt straff i tyskt fängelse, och därefter suttit i koncentrationsläger, så hade han fortfarande tre år kvar i fängelse att avtjäna efter befrielsen från lägret. (sid. 181) Och – det var inte ovanligt att familjer var ovilliga att återansluta en homosexuell före detta lägerfånge till släktgemenskapen. Stigmat var sådant.

The Pink Triangle
är inte en upplyftande bok att läsa. Det är historieskrivning, visserligen alltför kort, om en period som sällan nämnts i de mer omfattande skildringarna av Nazityskland. Shirer nämner till exempel knappt något om Tysklands inställning till homosexuella i sin monumentala Tredje Rikets uppgång och fall. — De homosexuella var inte lika många som judarna. Men hanteringen de utsattes för var liknande. Föraktet de mötte var liknande, och tog sällan slut när de till sist, om de överlevde, kom utanför koncentrationslägrets grindar.

Jag är inte jude. Jag är inte Jehovas vittne. Jag är inte rom. Jag är, vad tyskarna skulle ha kallat, en nordarier. Hur hemsk förintelsen än var, skapar identitetsskillnaden mellan mig och judarna, Jehovas vittnen och romerna ett avstånd till förintelsens realiteter. Genom att nu har fått en inblick i homosexuellas öde i Nazityskland, kommer det avskyvärda, hemska, lite närmare: tanken blir självklar: det kunde varit jag.

Och ett tillägg: Något som mest får mig att undra. Plant skriver i ett sammanhang om stora militära erövrare, såsom Caesar, Fredrik den store – och »King Karl II of Sweden«. Och dessutom fortsätter han med att hävda att de tre sista i listan, varav Kung Karl II är en, »are known to have been bisexual or homosexual«. (sid. 60) Förmodligen syftar King Karl på Karl XII. Han gifte sig som bekant inte, vilket har föranlett vissa spekulationer. Men att han skulle varit bi- eller homosexuell finns det inga som helst historiska belägg för.
– – –
The Pink Triangle: The Nazi War Against Homosexuals, Richard Plant, Holt Paperbacks 1988. ISBN: 978-0-8050-0600-1.

fredag 23 april 2010

Anders Jacobsson censureras

Författaren Anders Jacobsson, han som skrev böckerna om Sune och Bert tillsammans med kusinen Sören Olsson, har blivit censurerad.

Fram till för några dagar sedan kunde man läsa Jacobssons blogg på alltombarn.se. Han introduceras på sajten den 17 september 2009 i en intervju. Men om man nu går in på hans blogg där, får man läsa ett kort meddelande att användaren har valt att ta bort sitt konto och att innehållet inte längre är tillgängligt.

– Nå, vad har hänt?

Anders Jacobsson valde att skriva en skarpt satirisk text, där han raljerar över att ensamkommande flyktingbarn anses vara just barn; han illustrerar sin text med bilder från media på uppenbart överåriga flyktingar.

Allt om barn och Bonniers, som äger Allt om barn, har reagerat. Enligt en artikel i Expressen säger Allt om barns produktchef Susanne Németh, att det var ett lätt beslut att ta; nämligen att helt enkelt radera Anders Jacobssons blogg. Hon säger till Sydsvenskan att avtalet med Jacobsson redan var uppsagt sedan tidigare och nu löpte på en uppsägningstid.

Anders Jacobsson själv säger till TT, att han absolut inte är rasist, men trodde att han som fri författare hade frihet att skriva en satirisk text. Han avslutar med att konstatera att han inte vill tillbaka till Allt om barn, utan att han inte vill vara där om han inte är önskad.

Nå, man kan ha åsikter i sakfrågan: om flyktingar, och deras ålder. Men det är ovidkommande. Vad som får något att brisera inom mig när jag läser detta, är att Jacobsson, som är en, som han själv säger, »fri författare«, inte bara censureras milt på Allt om barn, exempelvis genom ett samtal mellan honom och tillförordnade chefredaktören, utan totalt – genom att man helt enkelt stänger ner hans blogg. — Allt om barn bestämmer givetvis själva vad de vill ha sagt på sin hemsida. Men det är åt helvete olustigt, att kasta ut en känd författare på grund av en vass satir.

– Undrar just vad Jonathan Swift hade sagt.

torsdag 22 april 2010

Bokrecension: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: En bok om Sverigedemokraterna är en serie reportage av journalisten Niklas Orrenius. Reportagen är även kommenterade av författaren själv.

Niklas Orrenius har under en serie år följt och rapporterat om Sverigedemokraterna. I Jag är inte rabiat... har han samlat arton av sina reportage om partiet, de flesta publicerade i Sydsvenska Dagbladet. Det är mycket intressant läsning. Orrenius har blivit bekant med mer eller mindre hela ledargarnityret i partiet, vilket emellanåt renderat i ilskna mail när han skrivit något som kan tolkas som ofördelaktigt för partiet, som när ett antal partikamrater besökte Färöarna, hörde ett nationalistiskt tal av en urfäröing, och lyriskt prisade Färöarna i sina reseberättelser, utan att inse att urfäröingen i själva verket var en skådespelare med vänstersympatier som i sin egenskap av satiriker framförde en parodi.

Sverigedemokraterna förefaller vara problematiska att hantera i media. Orrenius skriver om sina många möten där man diskuterat hur man som journalist ska förhålla sig till partiet: tiga ihjäl dem verkar vara en vida spridd uppfattning. Orrenius håller inte med. Han går i motsatt riktning och försöker att så objektivt som är mänskligt möjligt analysera partiet och deras på senare år stora framgångar. Partiet har i dag försökt skaka av sig sin unkna rasism såsom den såg ut för femton år sen, uteslutit medlemmar som talat alltför illa om invandrare, och börjat tala om så kallad öppen svenskhet, som frigör svenskheten från folkslagsbegreppet och gör svenskheten till en kulturell yttring. Det vill säga: även en mörkhyad person kan i Sverigedemokraternas officiella ögon ses som hur svensk som helst: så länge han har kulturell tillhörighet i Sverige.

Orrenius försöker att nyansera partiets uppfattningar. Han menar att främlingsfientligheten inte är så framträdande i partiet som en annars förbisedd fråga: frågan om nationalism. Sverigedemokraterna vill bevara svenska kulturyttringar och verka för en återgång till en nationalromantik som resten av landet lämnade definitivt efter världskrigen. Man vill ha hjätestatyer och man vill ge pengar på hembygdsföreningar. Man vill satsa på försvaret (och därmed vinna över i synnerhet missnöjda moderatväljare) och man har gjort en vänstersväng och tonat ner retoriken mot fackföreningarna (och försöker därmed vinna över missnöjda socialdemokrater).

Det är inte lätt att vara Sverigedemokrat. Tvivelsutan kan de få finna sig i mycket som är en styggelse i frihetliga ögon: äggkastning, demonstrationssabotage, förföljelse. Som exempelvis den populäre gymnasieläraren Richard Jomshof, som fått sparken gång på gång efter att hans sverigedemokratiska sympatier kommit fram.

Sverigedemokraterna står fortfarande för ett förlegat ideal, trots att man inte längre ser nittiotalets uniformer i deras demonstrationer. De har folk i leden som kommunpolitikern Björn Söder, Skåne, av Orrenius kallad »Sverigedemokraternas pitbull« (sid. 209). Söder vill rensa upp i sättet man pratar skånska; ovälkommen utländsk brytning göre sig icke besvär. Han har jämfört homosexualitet med djursex och pedofili. Om Pridefestivalen sa han 2003:
»Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt massmedierna och våra politiker.« (sid. 209)
Söder tycker vidare inte om modern konst; han föredrar folkdräktsarkiv.

Det skulle inte förvåna mig om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010. Om de inte får publicitet i media kommer de att komma in för att folk vet alltför lite om vad de står för. Om de får publicitet kommer de att komma in för att folk faktiskt vet vad de står för. – Och det är ruskigt. Vi behöver inte ytterligare ett ultrakonservativt parti i riksdagen. Det är redan för mycket med Kristdemokraterna.
– – –
Jag är inte rabiat. Jag äter pizza., Niklas Orrenius, Månpocket 2010. ISBN: 978-91-7232-189-2.

tisdag 20 april 2010

Bokrecension: Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen

Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen är skriven av Claes Svahn, journalist och ordförande för den skeptiska rörelsen UFO-Sverige, som undersöker UFO-fenomen. Svahn har bland annat en läsvärd blogg hos Dagens Nyheter.

Boken är inte ett vetenskapligt verk, utan snarare en exposé, eller en journalistisk långrapport om ett fenomen som Svahn försöker ringa in med orden i titeln: sekter och hemliga sällskap. Genom detta mycket breda angreppssätt lyckas han i samma bok klämma in sinsemellan synnerligen olika organisationer och grupperingar, såsom frimurare, rosenkorsare, Ku Klux Klan, maffian (rent allmänt), Bilderbergergruppen, Skull and Bones, Jehovas vittnen, Plymouthbröderna, Livets Ord, Opus Dei, Davidianerna, Aum Shinrikyo, Heavens Gate, Knutby, Moonrörelsen, Korpelarörelsen och Verkligheten center [sic!].

Vad rörelser som maffian, Jehovas Vittnen, Frimurarna och Heavens Gate har gemensamt kan kanske diskuteras, men den röda tråden i boken är slutenhet, hemlighetsmakeri och destruktivitet. I vad mån frimurarna är destruktiva kan också diskuteras, så klart; men i den del av boken som behandlar frimurare och annat ordensfolk anar jag en viss konspiratorisk baktanke, som om texten outtalat säger jag undrar just vad frimurarna verkligen står bakom.

Men där upphör också bokens svagare sidor. Kapitlet om ordnarna kan man läsa som en konspirationshistorisk redogörelse, medan texterna om de mer uttalat religiösa rörelserna blir mycket intressanta för en religionsvetare som jag själv, och säkert för var och en med intresse för frågor som dessa.

Från min tid på universitetet minns jag att man såg ganska överseende på sektfenomenet. I dag kan jag vara förvånad över det. Där man i akademiska kretsar med all rätt avhöll sig från moraliska utlåtanden, borde man ändå inte vända undan blicken från den påtagliga skada som många tar av tillvaron i en sekt, inte minst sedan man blivit en avhoppare. Svahn har ett utförligt kapitel om Jehovas vittnen. Jag känner själv åtskilliga vittnen och har inga förutfattade meningar om deras aktiviteter, men faktum kvarstår: många har tagit skada när de lämnat rörelsen.

En före detta äldstebroder berättar i boken om hur han personligen känner till ett tiotal fall av självmord bland unga människor som valt att sätta Jehovas vittnens läror i fråga (sid. 68). Han skildrar även den sorgliga historien om en sextonårig flicka som väljer att lämna vittnenas samvaro. Hon blir på äldstebrödernas rekommendation utkastad ur familjen, som bodde i Rikets sal, och fick skaffa sig ett jobb och därmed sluta skolan. Pappan fick dock lov att hjälpa dottern med maten, om han ställde den utanför dörren och inte tog kontakt med henne. (sid. 69)

Mängder av märkliga seder och fakta presenteras i boken. Den svenska sekten Efraimiternas medlemmar förbjöds att bära paraply eller laga tänderna, eftersom Guds änglar inte ägnade sig åt sådant. (sid. 85) Bland Plymouthbröderna får man inte handla på Konsum, eftersom evighetssymbolen i loggan ses som Satans märke. (sid. 108) Moonsektens ledare Sun Myung Moon menar sig ha försonat Hitler och Stalin i andevärlden. (sid. 184) Raëlianerna kämpar för att bygga en ambassad för utomjordingar, som då skulle behaga komma och ta residens där. (sid. 209) Finlands förebedjares ledare Laila Heinonen menar sig ha kommit på (fått?) receptet på en behandling mot cancer: jod och filmjölk. (sid. 239) Scientologernas idésystem om utomjordingar och andra märkligheter är helt enkelt för omfattande för att skildras här...

Det verkar inte finnas något särskilt skydd mot att dras in i sektsammanhang. Undersökningar visar, att exempelvis utbildnings- eller inkomstnivå inte sällan är högre bland sektmedlemmar än i den generella populationen. Snarare än budskapet i sig, verkar den karismatiska ledaren vara en nyckelfråga för att attraheras till ett sektsammahang. (sid. 91) Ledaren blir ofta en form av messiasgestalt, en återfödd Kristus, en profet som har direkttillgång till Gud och kan uttolka hans vilja, ofta i detalj.

Sekter är farliga. Rationalism sätts helt ur spel till förmån för en enskild persons eller ett ledarskaps idéer, som gjorts omöjliga att ifrågasätta utan att man därmed även riskerar att åka ur gemenskapen, och därmed (i synnerhet om man fötts in i organisationen) förlorar sin gemenskapsbas: familj, släkt, vänner. – Men sekteristiska tendenser finns även inom Svenska kyrkan, för att ta ett exempel ur min egen värld, där fortfarande hjärntvättsliknande center finns, där man genom selektiv undervisning och starkt grupptryck når strukturer där likformade människor förkunnar ett och detsamma, eller nästan ett och detsamma, utan allvarligt ifrågasättande.

Så vad kan man lära sig av allt det här? Ifrågasätt, glöm aldrig att ifrågasätta! För Guds skull, ifrågasätt! Och ge fan i att bländas av en karismatisk ledare, i synnerhet om han går omkring och menar att han är Guds återfödde Son, profet eller liknande. – Gud skulle knappast vara utelämnad till charlataner och alltförmänskliga medel om han hade funnits...

Läs boken!
– – –
Sekter och hemliga sällskap i Sverige och Världen, Clas Svahn, Månpocket 2010. ISBN: 978-91-7232-181-6.

torsdag 15 april 2010

Bokrecension: Nietzsche

Nietzsche: A Very Short Introduction är skriven av Michael Tanner.

I titeln kallas boken introduktion. Därför kommer jag att bedöma den som just en introduktion. Hade boken varit en långessä, eller någon form av uppsats, eller en artikel i en Nietzsche-antologi, så hade jag applåderat den. Som introduktion till Nietzsche fungerar den inte. Läser man det finstilta i början av boken, får man veta att texten publicerats 1987 som pocketbok, men först år 2000 kom att ges ut i serien »A Very Short Introduction«.

Anledningen till att boken inte fungerar som introduktion är att Tanner har gjort det till sin uppgift, att inte i första hand introducera läsaren för Nietzsche, utan att lägga fram en omfattande Nietzsche-kritik, där han söker motsägelser i Nietzsches författarskap. Det osar lite om texten. Och det är naturligtvis helt i sin ordning; om det inte varit just en introduktion. Av en introduktion hade jag förväntat mig något i den här stilen:
1. Inledning
2. Kort Nietzschebiografi
3. Viktiga teman i Nietzsches tänkande, såsom
– Övermänniskan
Amor fati
– Kritiken av metafysisk (religions-)filosofi
– Moralkritiken
– Alltings eviga återkomst
4. Nietzsches produktion
5. Nietzschereceptionen
6. Sammanfattning
Detta hade varit en introduktion. Tanner sveper igenom det mesta av det som jag har i listan, men inte på ett redovisande sätt, utan på ett analyserande sätt – vilket i och för sig kan vara bra, men för att få en uppfattning om det som analyseras bör man har grunderna klara för sig i det ämne som analyseras. Tanner presenterar inte Nietzsches filosofi, utan recenserar den. Hans egna uppfattningar genomsyrar boken och förminskar dess värde för den som trott att han köpt en bra förstabok om Nietzsche.

En tydlig poäng som Tanner får fram, och som också har sin plats denna form, är hans tyngdpunkt på hur Nietzsches filosofi förändras under hans produktiva period, hur han prövar olika uttrycksmedel: Nietzsche-aforismen, essäer, poesi, krigsskrift, och hur stilsäker han faktiskt är. Mycket av den lockelse Nietzsche fortfarande har, ligger säkert i hans svårhärmade uttryckssätt; det är lätt att läsa Nietzsche, men det är inte nödvändigtvis lätt att förstå honom.

Inte heller är han nådig mot andra Nietzschelärda. Legendariske Walther Kaufmanns stora Nietzscheverk kallas en »ill-organized transformation of Nietzsche into a liberal humanist« (sid. 107), även om Kaufmann erkänns en plats i Nietzschereceptionshistorien. Andra böcker kallas överdrivet långa eller dåligt skrivna.

Läs gärna Tanners Nietzsche, men räkna inte med att du får en introduktion. Den hittar du lämpligen på nåt annat ställe.
– – –
Nietzsche: A Very Short Introduction, Michael Tanner, Oxford University Press 2000. ISBN: 978-0-19-285414-8.

onsdag 14 april 2010

Fragment: Berg, snö och oceanångare

Vid foten av berget står en oceanångare. Vi bor därpå. När det är kallt och snö yr ner tar vi skydd i någon av salongerna, tänder en brasa på golvet och täcker oss i filtar vi gjort av de tunga gardinerna.

[---]

Första gången jag besteg berget följde jag Wolf. Han hade varit däruppe före mig. Jag halkade många gånger, men utsikten var häpnadsväckande. Oceanångaren såg fortfarande stor ut där nere i snön, men ändå inte lika enorm som den gör när man står vid fören.

[---]

Vi väntar på våren. Snön är tröttsam, och kylan tär på oss ombord. Vi behöver mat; det finns fortfarande mängder av konserver, men det är ett enformigt medel för att hålla sig vid liv.

[---]

När solen går ner bakom fjällen sprider den ett glödgande sken över snön och över oceanångarens fönster och vita överbyggnad. Om någon haft en kamera, hade vi fotograferat alltihop: båten, berget, solnedgången; och de spridda människorna på soldäcket, som är täckt av snö och snödrivor.

[---]

Wolf och några av de andra försökte få igång motorn, för att få el och värme. Det gick inte. Ingenting hände. Ingen ånga kom, turbinerna snurrade inte, propellrarna låg fortfarande halvt begravda i snön, ljuset blinkade inte ens. Köket var lika frostigt som förut.

[---]

När man står på kommandobryggan kan man förlora sig i isens mönster på fönstren. Man kan fortfarande se berget som försinner upp över oss, och dalen vi gjort till vårt hem breder ut sig omkring oss. När det inte blåser kan man se långt, långt bort. Längre bort från oceanångaren än vad någon av oss orkat vandra.

tisdag 13 april 2010

Nåt drömskt

...i en svart BMW, det går alldeles för fort och däcken vill falla av... i en gammal amerikanare, det går alldeles för fort och bilen vill ner i diket... på en konsert, Morrissey högst upp i trappan, signerar min arm... något om barndomens trädgård... predikant, men har glömt predikan... (Vi fortsätter...) far genom mörkret utan att nå, bara väggar vid sidorna, inget framför, inget bakom... under en tuva i skogen och andas genom ett rör... stjärnor i handen, faller ner mellan fingrarna...

måndag 12 april 2010

Fascination

K2, 1909

Vad är det med mig! Jag fastnar för motiv, och tycker att de är litterära: berg! Och oceanångare! – Som på 1800-talet när alla fick för sig att skriva om Salome ur legenden om Herodes som befaller att Johannes döparen ska halshuggas.

»SS Lusitania as an Auxiliary Cruiser in Wartime«
Norman L. Wilkinson, 1907

söndag 11 april 2010

Text: Fredmans epistel n:o 81

Jag är ingen Bellmanfantast. Men nog är Fredmans epistel n:o 81 något oerhört vackert... Både i Vreeswijks och Imperiets tolkning. Här originaltextens alla verser:
»Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frère
inom ett mörker sig sluta
hur guld och purpur i skoveln, den där,
byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom och hjälp mig och välv
gravsten över vår syster!

Ack längtansvärda och bortskymda skjul
under de susande grenar,
där tid och döden en skönhet och ful
till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
lyckan, eljest uti flykten så vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
bryter fromt sina pilar

Lillklockan klämtar till storklockans dön,
lövad står kantorn i porten
och vid de skrålande gossarnas bön
helgar denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
trampas mellan rosors gulnade blad,
multnade plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
djupt sig bugar med tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka,
där, dit åt gräset långhalsig och smal
du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
vi ä torstiga alla.«

Fragment: Oceanångare

...och utanför balkongen, i skogsdungen, står en gammal och stor oceanångare. Jag måste ha sett den tusentals gånger, men nu först satt jag och reflekterade över den. […] Den för tankarna till Titanic; alla raderna med fönster, de fyra skorstenarna, det svarta skrovet. […] Rätt märkligt, egentligen, att vi har en oceanångare i skogsdungen utanför balkongen. Nån dag kanske jag skulle traska över dit och ta mig en titt.

lördag 10 april 2010

Censurhistoria

Freedom to Read, en kanadensisk sida för främjandet av läsandet av böcker som på något sätt censurerats eller förbjudits, hittar jag en fin lista över böcker som censurerats genom tiderna. Så lite exempel:
200-talet före Kristus: Kinesiske kejsaren Shih Huang Ti bränner alla rikets böcker, så att historien ska kunna sägas börja med honom.

35: Kejsare Caligula motsätter sig läsandet av Odyssén, för att den sägs lyfta fram farliga grekiska frihetsideal.

1525: Sextusen exemplar av Tyndales bibelöversättning till engelska bränns av engelska kyrkan; Bibeln ska ju läsas på latin!

1624: Luthers bibelöversättning bränns på order av påven; av samma skäl som ovan, förmodar jag. Eller om det kan bero på Luthers (oavsiktliga) brytning med Rom.

1720: Robinson Kruse får status av Förbjuden bok av katolska kyrkan i Spanien.

1859: Darwins Om arternas uppkomst förbjuds på Cambridges universitet, där han själv studerat.

1931: Alice i Underlandet förbjuds av en kinesisk lokalpolitiker, eftersom han inte tyckte det var lämpligt att djur framställdes som talande, och därmed sattes på samma nivå som människor.

1933: Bokbålen flammar i Nazityskland, och mängder av böcker blir rov för lågorna, exempelvis verk av Einstein, Freud, Hemingway, Marx och Remarque.

1953: Irländska parlamentet förbjuder åtskilliga författares böcker, exempelvis alla verk av Émile Zola – för att de skulle vara omoraliska.

1983: En skolbokskommité i Alabama försöker stoppa Anne Franks dagbok, eftersom den sägs vara »a real downer« och innehåller för explicit sexualitet.
Naturligtvis är det här bara några axplock. Den största boven, alla djävla kategorier, är Katolska kyrkan med sitt Index Librorum Prohibitorum, det vill säga, Katolska kyrkans lista över förbjudna böcker, som på många håll gjorde det mycket svårt att få sina böcker utgivna, om de nu fanns upptagna på listan. Författare som skrivit böcker som funnits upptagna på Index inkluderar Sartre, Voltaire, Hugo, Descartes, Kant, Gidé, Rousseau, Galilei och många fler. Index avskaffades 1966, och kom i nyutgåva sista gången 1948. Hela listan över förbjudna verk finns här.

— Censur är ju, som väl är, inget vi i någon större mån behöver bekymra oss om i Sverige. – Jag för min del utövar gärna min frihet genom att läsa så mycket litteratur som möjligt, som av överförmyndare ansetts vara omoralisk, politiskt farlig eller på annat sätt stötande. Det är en självklarhet för en fri ande, att läsa litteratur utan samvetsbetänkligheter. Vare sig det nu gäller Mein Kampf eller Anne Franks dagbok.

Läser om Capote

Truman Capote (1924-1984)

Läser om Truman Capote. Jag kan inte särskilt mycket om honom sedan tidigare, och har bara läst Frukost på Tiffany's, nån novell och påbörjat och kommit av mig med I kallt blod, och så har jag sett den fenomenala filmen »Capote« så klart, med Philip Seymour Hoffman i titelrollen. – Nå, det är tillräckligt för att få mig fascinerad nog att köpa Gerald Clarks biografi.

Det är inte utan ett visst vemod jag läser om Capotes exempellösa framgång; bara några och tjugo år gammal hyllas han och höjs till skyarna som litterärt underbarn; så avundsjuk...! Sen att det lilla jag läst av Capote inte är hårdkokt nog för min egen litterära smak, det är en sak. Hans liv är ett konstverk så litterärt som något.

torsdag 8 april 2010

Lisa

När telefonsamtalen som ska ringas aldrig verkar ta slut på listan, när arbetsuppgifterna sysselsätter mig oavbrutet från klockan 8 till klockan 17, när det röda ljuset strejkar och helt enkelt vägrar att släppa fram det gröna ljuset och regnet matt trummar på vindrutan; när allt det där som inte hanns med i dag tittar med svarta ögon på mig, när våren ängsligt fortsätter att hålla sig i sitt ide, när alla demoner och änglar, hjältar och skurkar helt enkelt är svåra att föreställa sig mot fonden av asfalt, skrivbord, ljusrörsbelysning: då är det djävligt gott att tänka sig sängen här hemma, och boken som jag motvilligt lade ifrån mig i går kväll, som återigen särar på sidorna och låter mig komma in.

tisdag 6 april 2010

Englund om läsplattor

Peter Englund skriver vidare om läsplattorna, och verkar ha samma inställning som jag, fastän han verkligen provat på det nya mediet:
»Jag är mycket konfunderad över den här apparaten. Den verkar vara en manick konstruerad av folk som inte läser böcker, såld av sådana som inte förstår sig på dem, till personer som egentligen inte tycker om dem. Omslaget i imiterat läder är snyggt.«

Fragment: Påsk

Påskhelg; sista kvällen innan vardagen. – Kristus är inte uppstånden; – nej! Han är sannerligen inte uppstånden.

Bokrecension: Norrlands Akvavit

Norrlands Akvavit är skriven av mästerförfattaren Torgny Lindgren (– ja, låt oss börja med ett rejält objektivt utrop!).

Den gamle väckelsepredikanten Olof Helmersson, som frälst stora delar av befolkningen i några byar i det inre av Västerbotten på femtiotalet, kommer sommaren 2007 tillbaka till bygden. Han har efter decennier i en lägenhet på tionde våningen i Umeå till sist gett vika för sitt ömmande samvete: han måste upp till sina gamla församlingar och förkunna dem vad han kommit fram till – att kristendomen är lögn.

Helmersson kommer till en bygd där han nästan är bortglömd. Det visar sig att nästan hela menigheten som frälsts av honom dött bort. Endast två människor är fortfarande i livet – den döende Gerda, som ligger i sin säng och väntar på Helmerssons återkomst, så att hon kan gå bort i frid. Och Gerdas skyddsling Marita, som kommit till världen först efter att Helmersson lämnat bygden.

Så Helmersson cyklar omkring bland gårdarna han en gång kände invånarna i. Hus har brunnit upp, förfallit. Bönehuset har blivit ett Bygdens hus, där folk samlas och spelar poker. Predikstolen har flyttats och blivit en stor bikupa. – Och inte förmår han avkristna den gamla Gerda.

Det händer inte särskilt mycket i Norrlands Akvavit. Och därigenom kommer Lindgrens oerhörda skicklighet som författare till sin rätt; han fyller de drygt tvåhundra sidorna i romanen på så vis att inget ord verkar överflödigt. Lindgrens bekantskap med den frikyrklighet som utgör bakgrund till berättelsen torde vara omfattande; så naturligt beskriver han den, så naturligt fungerar de frommas terminologi. – Den största behållningen av Norrlands Akvavit är njutningen i att ta del av ett till perfektion drivet författarhantverk.
– – –
Norrlands Akvavit, Torgny Lindgren, Månpocket 2009. ISBN: 978-91-7001-604-2.

söndag 4 april 2010

Bokrecension: A Natural History of Homosexuality

A Natural History of Homosexuality är skriven av psykiatrikern Francis Mark Mondimore.

Jag är förbannat glad att jag lever här och nu. I synnerhet när jag läser Mondimores översiktsverk om homosexuelitet. Läsaren får stifta bekantskap med de homosexuellas situation genom tiderna, hur medicinska vetenskapen har gått från att klassa homosexualitet som en mentalsjukdom, till dess att forskningen påvisat att homosexualitet inte är en abnormalitet, utan något fullt naturligt för en minoritet av mänskligheten. Vi får följa politiska strävanden mot och för de homosexuellas rättigheter, och vi får även en del biografiska och historiska nedslag: Oscar Wildes rättegång, nazisternas utrotande av omkring femtiotusen homosexuella under förintelsen.

Mondimore beskriver hur medvetenheten hos de homosexuella själva under 1800-talet och början av 1900-talet började växa sig stark, och man började aktivt kräva jämställdhet och rättigheter att få vara sig själva. Man hade vind i seglen, till dess att två österrikare gjorde entré på världsscenen: Sigmund Freud och Adolf Hitler. Den förre genom att bygga upp tankemallar över mer eller mindre bisarra barndomshändelser som skulle orsaka homosexualitet i den vuxna människan (även om Freud hade klarsynen att slå fast att homosexualitet inte är möjligt att »bota«, och faktiskt till och med skrev – »Homosexuella personer är inte sjuka« (sid. 77).); den andre genom att slå sönder den tidiga tyska gayrörelsen och systematiskt börja spärra in och senare föra homosexuella in i döden. — Det kan vara värt att nämna, att homosexualitet ingenstans nämns i det sjuhundra sidor långa index till de tjugotvå volymerna av utskrifter från Nürnbergrättegångarna. I själva verket stod nazitysklands lag mot homosexuella kvar i tysk lagstiftning till 1969. Det innebar att homosexuella personer som befriats från koncentrationsläger mycket väl kunde komma att fängslas av den tyska polismakten igen, långt efter nazitysklands fall.

Men Mondimores bok är inte bara en mörk historieskrivning över det som varit, utan också ett synnerligen positivt vägmärke in mot framtiden; det går framåt. Det forskas och har forskats mycket om den homosexuella människan, och man har kommit fram till mycket, även om man fortfarande inte har en heltäckande förklaring till varför somliga attraheras till personer av samma kön, och andra till det motsatta könet.

Det finns biologiska skillnader på en homosexuell människas hjärnstruktur och en heterosexuell människas hjärnstruktur. Man har observerat genetiska skillnader. Och man har också visat hur prehomosexuella barn (innan puberteten) i förvånande hög utsträckning avhållit sig från dels andra pojkars vilda lekar och istället ägnat sig åt kulturella eller stillsammare aktiviteter (läsning, musik, sociala samspelet), och dels flickor som istället för att ägna sig åt typiska flickaktiviteter hellre är med pojkarna och ägnar sig åt sport och vad det nu kan vara. Mondimore skriver:
»A large study of the sexual development of men and women cunducted during the 1970s revealed that almost half of the men who identified themselves as homosexual recalled less interests in sports and outdoor activities and more interest in quiet, solitary activities such as reading, music, or art.« (sid. 117)
Homosexualitet är inte uteslutande ett resultat av gener. En studie av bland annat tvillingar, har visat att en enäggstvilling till en homosexuell man med femtio procents sannolikhet också är homosexuell. Siffran för kvinnor är fyrtioåtta procent. Alltså finns det sannolikt ett starkt genetiskt inslag i förutsättningen för att bli homosexuell; men inte uteslutande – femtio procent av männen och femtiotvå procent av enäggstvillingarna till en homosexuell man respektive kvinna är alltså inte homosexuell själv. Det har också visats, att det är vanligt att homosexuella män har ytterligare homosexuella släktingar på mödernet. Homosexualitets genetiska förutsättningar förefaller alltså i synnerhet föras vidare på just mödernet.

Mondimores övergripande slutsats i boken är att förutsättningen för att bli homosexuell påverkas av generna, men också av andra faktorer, såsom uppväxtförhållanden, tidiga händelser i livet och annat. Frågan om vem som blir homosexuell är alltså synnerligen komplex och har ännu inget slutgiltigt svar.
»Sexual orientation seems to follow too many biological 'rules' for homosexuality to be nothing but a social 'construction' […] Unique life experiences interact with unique biological potentials to produce each individual's unique sexuality.« (sid. 157)

Mondimore behandlar givetvis också utförligt Alfred Kinseys livsverk, att tillsammans med sina medarbetare genomföra tusentals och åter tusentals intervjuer med amerikaner om deras sexualvanor. Kinsey kom fram till att homosexuella aktiviteter var oerhört mycket vanligare än vad man trott. Kinsey utarbetade också den bekanta Kinsey-skalan, där de intervjuade passades in på ett värde mellan 1 och 6, där 1 är uteslutande heterosexuell och 6 är uteslutande homosexuell. Det är en skala som fortfarande används i forskningen. Lärdomen av Kinsey i dag, runt sextio år efter hans undersökning, är att homosexuellt experimenterande är utomordentligt vanligt, inte minst bland ungdomar, medan genuint homosexuell läggning numera anses vara förhållandevis ovanligt; mellan två och tre procent av mänskligheten anses i dag vara genuint homosexuella. Värt att nämna kan vara att genuin bisexualitet förefaller vara än ovanligare (i synnerhet hos män); bisexualitet är, enligt forskningen, oftast ett övergående stadium i personens sexuella utveckling på väg från homosexualitet till heterosexualitet eller tvärtom.

»The enduring state of being almost equally sexually responsive to men and women seems to be quite rare in males. [/] Women, on the other hand, seem to be more fluid in their sexual orientations.« (sid. 182)
Mondimore slår också hål på myter om homosexuella, som att de skulle vara oförmögna till längre, stabila relationer; tvärtom pekar han på att homosexuella relationen till sitt väsen inte skiljer sig från heterosexuella relationer. Det är något för de kristna propagandisterna, som numera är de som mest högljutt opponerar sig mot homosexuell samlevnad här hemma i Sverige.
»Attempts to show that homosexual relationships are 'inherently' unstable have never done so.« (sid. 191)
Mondimore tar också upp frågan om transsexualism, något som är mycket ovanligt. Mondimore särskiljer det tillståndet från bi- och homosexualitet, något som också stämmer med min egen erfarenhet. En transsexuell är missnöjd med sin egen könsbestämning och vill byta bort det. En homosexuell person är tvärtom helt nöjd med sin egen könstillhörighet; men attraheras av personer av samma kön. Det är alltså två helt skilda saker.
»Transsexual persons experience an incongruity between inner self and outer body. Homosexual persons are happy in their gender role, enjoy their bodies, and derive pleasure from their genitals. It is feelings for others which define them: whom they fall in love with.« (sid. 187)
Homosexualitet klassificerades av American Psychiatric Association som en mentalsjukdom till 1975. Då hade forskningen dithän, att homosexualitet inte längre på rimlig grund kunde anses vara en mental abnormalitet, utan just en variant av den allmänna mänskliga sexualiteten. Lagstiftningen följer efter i de flesta moderna kulturer.

En vändpunkt i utvecklingen för homosexuellas rättigheter var naturligtvis Stonewall-upploppen i juni 1969. Amerikansk polis stormade då en gaybar i New York. Men de homosexuella slog tillbaka. Tusentals homosexuella gav sig inom kort ut på gatorna och krävde förändringar. Man tog efter den svarta medborgarrörelsen och började kräva sin rätt med en ny iver.

– Jag kunde fortsätta att skriva om den här underbara boken. Den ger en utmärkt översikt över vad det inneburit och innebär att vara homosexuell ur en mängd vetenskapliga aspekter – historiska, biologiska, psykologiska, politiska, sociologiska... Man kunde önska att det böghatande prästerskap, den fjuniga pöbelgrabbigheten och de brunklädda facister som fortfarande har svårt för homosexuell samlevnad tog sig tid att läsa denna och andra utmärkta böcker om homosexualitet; kanske kunde vi då även här i trygga Sverige få slut på den sista resten av bigotteri och homofobi som fortfarande puttrar i stinkande avskrädeshögar här och där.
– – –
A Natural History of Homosexuality, Francis Mark Mondimore, The John Hopkins University Press 1996. ISBN: 0-8018-5440-7.