Fragment: Berg, snö och oceanångare

Vid foten av berget står en oceanångare. Vi bor därpå. När det är kallt och snö yr ner tar vi skydd i någon av salongerna, tänder en brasa på golvet och täcker oss i filtar vi gjort av de tunga gardinerna.

[---]

Första gången jag besteg berget följde jag Wolf. Han hade varit däruppe före mig. Jag halkade många gånger, men utsikten var häpnadsväckande. Oceanångaren såg fortfarande stor ut där nere i snön, men ändå inte lika enorm som den gör när man står vid fören.

[---]

Vi väntar på våren. Snön är tröttsam, och kylan tär på oss ombord. Vi behöver mat; det finns fortfarande mängder av konserver, men det är ett enformigt medel för att hålla sig vid liv.

[---]

När solen går ner bakom fjällen sprider den ett glödgande sken över snön och över oceanångarens fönster och vita överbyggnad. Om någon haft en kamera, hade vi fotograferat alltihop: båten, berget, solnedgången; och de spridda människorna på soldäcket, som är täckt av snö och snödrivor.

[---]

Wolf och några av de andra försökte få igång motorn, för att få el och värme. Det gick inte. Ingenting hände. Ingen ånga kom, turbinerna snurrade inte, propellrarna låg fortfarande halvt begravda i snön, ljuset blinkade inte ens. Köket var lika frostigt som förut.

[---]

När man står på kommandobryggan kan man förlora sig i isens mönster på fönstren. Man kan fortfarande se berget som försinner upp över oss, och dalen vi gjort till vårt hem breder ut sig omkring oss. När det inte blåser kan man se långt, långt bort. Längre bort från oceanångaren än vad någon av oss orkat vandra.