Bokrecension: Norrlands Akvavit

Norrlands Akvavit är skriven av mästerförfattaren Torgny Lindgren (– ja, låt oss börja med ett rejält objektivt utrop!).

Den gamle väckelsepredikanten Olof Helmersson, som frälst stora delar av befolkningen i några byar i det inre av Västerbotten på femtiotalet, kommer sommaren 2007 tillbaka till bygden. Han har efter decennier i en lägenhet på tionde våningen i Umeå till sist gett vika för sitt ömmande samvete: han måste upp till sina gamla församlingar och förkunna dem vad han kommit fram till – att kristendomen är lögn.

Helmersson kommer till en bygd där han nästan är bortglömd. Det visar sig att nästan hela menigheten som frälsts av honom dött bort. Endast två människor är fortfarande i livet – den döende Gerda, som ligger i sin säng och väntar på Helmerssons återkomst, så att hon kan gå bort i frid. Och Gerdas skyddsling Marita, som kommit till världen först efter att Helmersson lämnat bygden.

Så Helmersson cyklar omkring bland gårdarna han en gång kände invånarna i. Hus har brunnit upp, förfallit. Bönehuset har blivit ett Bygdens hus, där folk samlas och spelar poker. Predikstolen har flyttats och blivit en stor bikupa. – Och inte förmår han avkristna den gamla Gerda.

Det händer inte särskilt mycket i Norrlands Akvavit. Och därigenom kommer Lindgrens oerhörda skicklighet som författare till sin rätt; han fyller de drygt tvåhundra sidorna i romanen på så vis att inget ord verkar överflödigt. Lindgrens bekantskap med den frikyrklighet som utgör bakgrund till berättelsen torde vara omfattande; så naturligt beskriver han den, så naturligt fungerar de frommas terminologi. – Den största behållningen av Norrlands Akvavit är njutningen i att ta del av ett till perfektion drivet författarhantverk.
– – –
Norrlands Akvavit, Torgny Lindgren, Månpocket 2009. ISBN: 978-91-7001-604-2.