Bokrecension: Äventyr på riktigt | Axel Odelberg

Sven Hedin

Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin är en biografi skriven av journalisten och författaren Axel Odelberg (f. 1948). Boken utgavs av Norstedts första gången 2008. Jag har läst den digitaliserade versionen från 2014.

* * *

Sven Hedin (1865-1952) var en makalös man, vars rykte tagit irreparabel skada av hans ställningstaganden under senare delen av sitt liv. Med samma principfasthet och oomkullrunkeliga envishet som han gav sig ut på sina expeditioner höll han fast vid sina politiska uppfattningar: kärleken till Tyskland var så monumental att han inte förmådde ta in hur nazismen våldtagit både sitt hemland och alla länder där deras svarta garde drog fram.

I Äventyr på riktigt lyckas emellertid Axel Odelberg inte minst genom Hedins egna utgivna och outgivna texter skildra upptäckarens liv på ett balanserat sätt, där Hedins politiska ställningstaganden inte skymmer den person han var och det han uträttade långt, långt innan någon hört talas om Hitler.

Det betyder inte att Äventyr på riktigt på något vis är en försvarsskrift. Alls inte. Men den är en balanserad framställning, där Hedin får framträda i helfigur och inte enbart som hitlersympatisören.

* * *

Hedin var en enastående upptäckare och kartograf vars febrila verksamhet i Asiens inre fyller volym efter volym av både vetenskapliga resultat och mer underhållningsbetonade reseskildringar. Ju svårare något verkade att genomföra, desto mer synes det ha lockat Hedin.

Genom sina resor lyckades Hedin dessutom skaffa sig ett mycket omfattande kontaktnät, vilket underlättades av att statshuvuden, politiker, kungligheter och industrimagnater mer än gärna såg till att bjuda in Hedin för att språka med honom om hans resor, som blivit kända för världen genom de många böcker han givit ut under åren.

En av dessa läsare var Adolf Hitler, en man som Hedin först på intet sätt kände sympati med och vars raspolitik först fjärmade honom, som själv var stolt sextondelsjude och i svensk karikatyrpress gärna avbildades med kroknäsa.

Men Hedin hade den egenheten, att han var svag för starka män: han beundrade dem som något alldeles särskilt. Med tiden såg Hedin Hitler som den som skulle rädda hans älskade Tyskland, där han hade sin största beundrarskara och där han en gång doktorerat, från den med all rätt kritiserade Versaillesfreden efter Första världskriget med sina drakoniska krav på Tyskland.

Och när Hedin väl bestämt sig för att vara någon trogen, så var han det om så behövdes ner i själva avgrunden. Ännu efter kriget hade han svårt att tro att förintelsen var något annat än propaganda, och än mindre trodde han att hans många vänner på ledande positioner i nazityskland varit medvetet om vad som skett, och antisemitismen hade till sist fått fäste också i Hedin.

Odelberg skriver:

"Allt han gjorde blev monumentalt - till slut även misstagen."

Likväl var Hedin en tillgång för Sverige under kriget, även om man från svenskt politiskt håll var förtegen om hur man gärna använde sig av Hedin: det lönade sig att ha en person tillgänglig som kunde få företräde inför Hitler personligen, och som Hitler dessutom verkade respektera.

* * *

Men Äventyr på riktigt handlar långt ifrån enbart om dessa i eftervärldens ögon katastrofala ställningstaganden sent i Hedins liv.

I stor utsträckning berättar Odelberg istället om Hedins många expeditioner, hans upptäckter, de äventyr i ordets allra mest egentliga betydelse som han fick vara med om, den intrikata diplomati som var nödvändig för att få resa dit han ville, de faror han och expeditionerna tog sig igenom på sina ofta flera år långa upptäcktsresor till de sista vita fläckarna på kartorna utanför polerna.

Det var dessa resor som tillsammans med Hedins förmåga att skriva om dem i sina böcker, som gjorde honom till en internationell megastjärna på sin tid. Det var resorna och deras resultat som gjorde att hans bröst behängdes med den ena utmärkelsen och ordern efter den andra, och som gjorde honom till den sista adlade personen i Sverige.

Hedin var uppenbarligen oblyg och mycket medveten om sitt eget snille. Han hade förvisso förmåga att göra reklam för sig. Men han framstår i Odelbergs skildring inte som en osympatisk personlighet. Ett exempel på det är, att han hade för vana att till skillnad från vissa andra upptäckare behandla sitt lokala tjänstefolk mycket väl. Han ansåg att man kommer längre med omtanke och kärlek än med kärvhet och hårda ord.

* * *

Äventyr på riktigt förefaller i stor utsträckning bygga på Hedins egna texter; ofta är väl dessa de enda som kan förtälja något om äventyren långt bort i främmande vildmark.

Det leder emellertid till intressanta källkritiska problem, som möjligen kunde utvecklats något, fastän Äventyr på riktigt uppenbarligen är en populärt skriven snarare än en bok med vetenskapliga ambitioner.

Emellertid är jag tacksam för att Odelberg emellanåt påpekar när versioner av händelser skiljer sig åt mellan Hedins resedagböcker och de böcker som han senare utgav där samma händelser omtalas.

Ytterligare något som jag har svårt att försona mig med är att Odelberg ofta anför att Hedin "tänker" det ena eller det andra. Han försvarar själv detta bruk med att Hedin förvisso meddelat vad han tänkt. Det kan vi emellertid inte veta, och jag hade föredragit att man istället för att skriva om vad Hedin tänker helt enkelt sagt som det var, att Hedin "skriver". Däri ligger ingen chansning.

Vanskligt synes också att justera Hedins ord för att passa bättre in i den löpande texten, vilket Odelberg även meddelar att han gjort. Det gör att man inte med självklarhet kan citera ord av Hedin i texten såsom verkligen varandes överensstämmande med vad Hedin verkligen sagt eller skrivit.

Odelberg har emellertid gjort en stor insats genom att sammanställa denna heltäckande biografi om Sven Hedins liv. Odelberg är stilistiskt säker precis som den person han berättar om, och trots alla dessa orter och platser som passerar i prosan, känner man sig som läsare aldrig vilsen: man förs framåt i ett raskt och lättflytande berättande.

Så den som vill veta lite mer om Hedin än att han uppskattade Hitler, må gärna bredda sina kunskaper genom att läsa Äventyr på riktigt. Därigenom får man måhända också lite större kunskaper om hur det kommer sig att en bildad karl ännu på fyrtiotalet kunde tala sig så varm om regimen i Tyskland.

Men framförallt är Äventyr på riktigt en bok om Hedin såsom han framstår hel och hållen, med brister och med förtjänster.
– – –
Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin, Axel Odelberg. Norstedts 2008. Ebok 2014, ISBN: 978-91-1-306686-8.

Gustaf Frödings begravning: En rekonstruktion

Gustaf Frödings begravningsprocession på Djurgården.

Det roar mig att försöka rekonstruera händelser i förfluten tid, händelser som ingen nu levande människa erfarit. Av en händelse kom jag att fastna för Gustaf Frödings begravning, som jag i texten nedan försöker återskapa ur en mångfald olika källor, varav främst begravningsreferat ur samtidiga tidningar varit till mycket god hjälp.

* * *

Gustaf Fröding dog på morgonen onsdagen den 8 februari 1911 i sin bostad Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Han var då femtio år gammal och bruten av alkoholbruk och diabetes. I tidningarnas eftermiddagsupplagor lät Gustaf Frödings systrar meddela:

"Gustaf Fröding avled stilla å Gröndal på K. Djurgården Onsdagen den 8 februari 1911 kl. 8.50 f.m."

Begravningen ägde rum fyra dagar senare, söndagen den 12 februari.

* * *

Strax efter halv ett begravningsdagen började Stockholms arbetares sångförening med florbehängd fana tåga ut till Frödings hem från Djurgårdsbrunnsbron där föreningen samlats. Fotografiet ovan skvallrar om att ett vitt snötäcke höljde marken. När man nått fram stämde kören upp i sång, samtidigt som de sista förberedelserna inför begravningen genomfördes inomhus, där släktingar till Fröding, vänner och kulturpersonligheter samlats.

Efter att flera sånger avsjungits började så processionen med Frödings kista röra sig in mot stan och Klara kyrka.

Processionen växte allteftersom man närmade sig målet. Vid Lejonslätten mötte Stockholms högskolas studentförening upp, senare Stockholms arbetarekommun och de socialdemokratiska ungdomsklubbarna.

Kompakta folkmassor stod utmed Strandvägen, där tåget passerade. De flesta blottade sina huvuden då kistan fördes förbi. Tåget fortsatte sedan via Arsenalsgatan, Gustaf Adolfs torg, Fredsgatan och Drottninggatan innan man svängde in på Klarabergsgatan mot Klara kyrka.

Uppemot tvåhundratusen människor lär ha kantat stadens gator för att se den gula ekkistan föras på katafalk från bostaden till kyrkan. I pressen hade man uppmanat stockholmarna han hissa flaggor på halv stång, vilket i stor utsträckning visade sig ha hörsammats.

* * *

Själva begravningsceremonin, som arrangerades av Gustaf Frödings systrar Cecilia och Hedda, förrättades av professor Nathan Söderblom i Klara kyrka. Söderblom kom några år senare att bli Svenska kyrkans ärkebiskop.

Helgedomen fick denna dag rymma en sällsynt blomsterprakt som fyllde kyrkan med dofter.

Kung Gustaf V skänkte en krans med blå och gula sidenband med namnchiffer, Svenska Akademien bidrog med en krans, liksom Publicistklubben och Socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Kransar kom också från vittra celebriteter såsom Selma Lagerlöf, vars arrangemang innehöll violer och liljekonvaljer och försetts med texten ”Till den oförgätlige” på bandet. Fler kransar kom från Erik Axel Karlfeldt, August Strindberg och Verner von Heidenstam, den senares med hälsningen ”Till Gustaf Fröding från vännen Verner von Heidenstam”.

Bland begravningsgästerna märktes kronprins Gustaf Adolf och prins Eugén, statsminister Arvid Lindman, medlemmar ur Svenska Akademien, riksdagsmän, kulturpersonligheter och många fler.

* * *

Så nådde begravningsprocessionen Klara kyrka och trädde in.

Först gick Värmlands nation, därefter följde en fanborg, sedan kistan som bar poetens stoft, buren av ett tiotal vitmössade studenter från Värmlands nation i Uppsala. Samtidigt som man gick mittgången fram spelades en av Gustaf Hägg specialkomponerad sorgmarsch.

Fanborgen ställde sig så i en halvcirkel framför altaret, och Frödings anhöriga slog sig ner till vänster om katafalken. Kronprins Gustaf Adolf och prins Eugéne satte sig på höger sida. Kören Orphei Drängar stod utmed väggarna på ömse sidor av koret.

Detta tillfälle var också första gången som en röd fana förekom under en svenskkyrklig begravning; Fröding själv var visserligen inte socialist, men likväl progressiv och omtyckt av arbetarerörelsen.

Hela vänstra förskeppet upptogs av riksdagens ledamöter. Högra sidan fylldes av Värmländska sällskapet, Publicistklubben, författare, konstnärer och journalister.

* * *

Sitt griftetal inledde Söderblom med bibelorden "Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet" och "Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta." Han avslutade talet med överlåtelsen, då tre skovlar jord föll på skaldens kista.

Under ceremonin framförde sedan en studentkör Eolstoner, varefter Orphei Drängar sjöng Verner von Heidenstams dikt "Gustaf Frödings jordafärd" under ledning av Hugo Aflvén. Alfvén hade telegraferats dikten av von Heidenstam två dagar före begravningen och på den tiden hunnit tonsätta texten och dessutom öva in den med kören. Alfvén ska ha inspirerats till delar av musiken när han under en promenad hörde kyrkklockors klang. Texten börjar:

"Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd."

Därefter spelades J. A. Josephsons Requiem.

Kistan bars avslutningsvis ut ur kyrkan till Chopins berömda sorgmarsch, och fördes sedan i procession till Centralstationen, där ett extrainsatt tåg avgick strax efter halv fem mot Uppsala där gravsättningen skulle ske.

* * *

I Uppsala mötte medlemmar av Uppsala studentkår upp. Kistan placerades på en likvagn och processionen skred fram med Värmlands nation främst, samtidigt som Upplands artilleriregemente spelade en sorgmarsch. Många uppsalabor mötte upp på gatorna och åsåg processionen passera. De tågande flankerades av fackelbärare. Samtidigt dånade domkyrkans klockor.

Man nådde Gamla kyrkogården, vars stenmurar försetts med flammande marschaller. Fröding gravsattes där i fackelsken, under det att Allmänna sångföreningen sjöng "Vårt land". Sedan höll Erik Axel Karlfeldt ett tal, som han avslutade med en strof av Fröding själv:

"Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland hviskande blad
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas hufvudstad."

Så sjöng kören en tonsatt dikt av von Heidenstam: "Sof bland de stora / Minnenas vårdar". Fler tal hölls, innan två avslutande stycken sjöngs, "Sof i ro" och "Stilla skuggor". Under det senare stycket sänktes fanorna över graven.

Nationalskalden Gustaf Fröding var begravd. Det var söndagen den 12 februari 1911.

— — —
Källor:
Kalmar, 1911-02-13
Kalmar, 1911-02-15
Dalpilen, 1911-02-14
Gefle Dagblad: Vid Jobs död
Svenska Dagbladet: Hemligheterna håller Gustaf Fröding vid liv
Frödingsällskapet: Fredrik Höglund: Gustaf Frödings jordafärd
SPF Karlskoga, Månadsnytt: En uppmärksammad jordfästning: Sammanställd av Bertil Edling
Project Runeberg: Den svenska visan: En kärleksförklaring
Upsala Nya Tidning: Systrarna i skuggan av Fröding
Signum: När svenska språket fick sorg
Populär Historia: Frödings sista färd
Wikipedia: Gustaf Fröding #Sjukdom
Göteborgs Universitetsbibliotek: Vid Gustaf Frödings bår

Bokrecension: Mordbyn | Andrea Maria Schenkel

Mordbyn (ty. Tannöd) är en deckare av Andrea Maria Schenkel (f. 1962). Boken utgavs i Tyskland första gången 2006, och på Ersatz förlag i Christine Bredenkamps översättning 2008.

* * *

Det är inte varje dag som jag läser deckare, men jag fastnade för beskrivningen av Schenkels Morbyn. Jag blev inte besviken.

Berättartekniken är innovativ och för tankarna till Truman Capotes Med kallt blod, även om Mordbyn inte har samma direkt dokumentära grund, fastän boken likväl direkt baseras på verkliga händelser som timade i Böhmen 1922. Månne kan man säga att Capote rekonstruerar ett brott, medan Schenkel starkt inspireras av ett brott.

Men Mordbyn skapar emellertid en skarp illusion av att vara mer dokumentär än vad den är, inte minst genom att en stor del av handlingen i Mordbyn möter läsaren i form av fiktiva intervjuer med personer som på något vis haft kännedom om vad som hänt eller känt de inblandade.

I en avlägsen gård i Bayern har nämligen något hemskt inträffat under våren 1955. Efter att man en tid inte sett till någon ur familjen Denner som bor där, skickas folk dit, som snart får klart för sig att ett rått massmord inträffat, som krävt inte bara de vuxnas och barnens liv, utan även en nyss ditkommen pigas.

Steg för steg får läsaren upp ögonen för att gården alls inte kan ha varit en särskilt trevlig plats att bo på. Familjen Danner tvärbelyses ur olika vinklar utifrån de intervjuades egna perspektiv och kunskaper. Det antyds, det skvallras och det berättas.

Och insprängt mellan dessa semidokumentära avsnitt återfinner vi dels en lång, uppbruten litania, och dels prosastycken som där en allvetande berättare skildrar vad som faktiskt skett där på gården . Själva upplösningen är okänd för byborna själva, men som läsare får vi veta mer än vad byborna gör, och hela historien klingar ut i samma tragiska tonart som den en gång intonerats i.

* * *

Mordbyn är en god deckare. Den förmedlar en dyster stämning på en dyster gård i ett Tyskland som nyss börjat komma på benen efter kriget. Särskilt intressant blir den genom det fragmentariska berättandet, som stegrar läsarens insikter i omständigheterna kring livet och döden på gården steg för steg: självmord, tyranni, incest. Och mord.
– – –
Mordbyn, Andrea Maria Schenkel. Övers. Christine Bredenkamp. Ersatz 2008. Eboks ISBN: 978-91-87219-22-1.

Bokrecension: Prosa | Gustaf Fröding

Prosa: Volym 1 och 2 är en samling texter av Gustaf Fröding (1860-1911). Samlingen utgavs första gången hos Albert Bonniers förlag 1921, men har återutgivits som e-bok av samma förlag år 2014.

* * *

Prosa utgör en högst mångfacetterad samling essäer, recensioner och litteraturkritik, reflexioner och andra texter av folkpoeten Gustaf Fröding. Utan bifogat förord eller datummärkningar kan jag inte med säkerhet säga det, men jag antar på goda grunder att texterna i allmänhet stammar från hans produktion som medlem i redaktionen på Karlstadstidningen.

Just det faktum att texterna behandlar så många olika typer av ämnen gör samlingen som sådan intressant som en panoramavy över det svenska kulturlandskapet från Frödings horisont under senare delen av 1800-talet. Samlingen visar också på ett intressant sätt, särskilt i de mer spekulerande avsnitten, hur man som kulturpersonlighet kunde tänkas formulera sig om världen.

Fröding skriver inte minst om August Strindberg och än mer om sin vän Verner von Heidenstam. Oscar Levertin skymtar fram, liksom Viktor Rydberg, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson. Inflytelserika personligheter från kontinenten förekommer likaså, t.ex. i form av Émile Zola och Victor Hugo, Georg Brandes icke att förglömma, och österut har vi Lev Tolstoj.

Påfallande inte minst i fallet Verner von Heidenstam, är hur Fröding i en text kan vara vad som nu uppfattas som mycket kritisk mot ett verk och rentav elak mot von Heidenstams person, samtidigt som han några stycken längre fram likväl höjer verket till höjderna för andra kvaliteter än det han först satt fokus på, och mannen von Heidenstam sätts på en rejäl tron.

Nåt liknande sker i recensionen av den debuterande Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, som Fröding ger omdömet: "såsom ett helt betraktat en mycket bristfällig komposition", men samtidigt skriver han att den är "resultatet av en verklig diktaregåva och äger det värde som originaliteten skänker." Och texten blir därmed en hyllning, snarare än en sågning, ja, ett uppmärksammande av bristerna han ser i själva dispositionen, utan bortseende från skönheten i berättandet.

* * *

Texterna i sig är ofta hållna i en samtalande och nästan lättsam ton. Fröding har inget emot i mitt i det att han uttalar sig om något strax invid bedyra att hans omdöme kanske inte gäller så högt, ty han är oinsatt i det ena eller det andra. Det får onekligen Fröding att verka ödmjuk, för att inte säga osäker.

Men andra gånger, när han formulerar sina spekulationer om livets yttersta väsen och dylikt, så blir han nästintill obegriplig, när han både inför en särskild terminologi och sedan använder den i långa, dunkla meningar.

* * *

Politiskt är det inte alldeles lätt att hitta tendens i texterna, även om arbetarerörelsen nog såg Fröding som en av de sina, vilket till exempel visas av att röda fanor första gången förekom på en svenskkyrklig begravning under Frödings egen år 1911.

Klart är att han uttalar sig positivt om kvinnlig rösträtt.

På det religiösa planet uttalar han sig inte skarpt negativt om kristendomen, och framförallt inte om Jesus, även om han antyder annorstädes att han ser sig som en fritänkare, vilket väl snarast får anses vara ett kodord för ickekristen eller rentav ateist, och han påpekar Nya testamentets sannolika otillförlitlighet "här och var". Men avgjord materialist var Fröding nog inte, att döma av andra, mer spekulativa texter.

Särskilt progressiv kan man kanske säga honom vara i frågor kring manligt och kvinnligt och kärlek. Han förordar mer nakenhet, och att man inte borde skämmas mer för könsdelar än för andra delar av kroppen. Äktenskap i kyrkans ordning verkar inte vara särskilt viktigt: kärleken är det relevanta.

Visst förekommer ett visst rastänkande i Frödings texter, och det hade varit anakronistiskt om det inte hade funnits där. Men någon egentlig rasism i förtryckande mening kan man näppeligen finna hos honom.

* * *

Prosa kan förvisso läsas med behållning ännu idag, inte minst som en tidskapsel för kulturhistoriskt intresserade att titta in i för att bilda sig en uppfattning om vad som rörde sig och andades i den litterära världen i en värld som inte längre finns, annat än i form av förvisso fotografier, men främst i de verk som bevarats – resultaten av den litterära världens mödor då.
– – –
Prosa: Volym 1 och 2, Gustaf Fröding. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014483-8.

Bokslut 2014

Antal inlägg: 122 (2013: 113)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 10,17 (9,42)

Antal recenserade böcker: 92 (90)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: En världsomsegling under havet av Jules Verne och Krigets färger av Arkadij Babtjenko

Antal besök: 16 439 (21 968)

Planer för 2015:
Fortsatt recenserande.

Bokrecension: Herr von Hancken | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Herr von Hancken är en roman av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utgavs första gången 1920.

* * * 

Herr von Hancken utspelar sig under några sommarveckor 1806, mestadels vid Iglinge brunn dit den fattige och titellöse adelsmannen och kaptenen von Hancken tagit sin tillflykt med sin familj för att kurera sin dåliga hälsa. Med familjen är också den begåvningshandikappade sonen Adolphs unge privatlärare Bror Benjamin Carlander.

Det är i ett fiktivt manuskript av Carlander som vi får berättelsen om vad som timade där vid Iglinge brunn, skrivet långt i efterhand, när Carlander hunnit bli gift, barnafader och prost.

* * *

I mångt och mycket är Herr von Hancken en parodi och en karikatyr. Skeendet kan liknas vid något man kunde tänkas möta vid Vallarnas friluftsteater i Falkenberg, när årets dråpliga fars sätts upp. Men trots det komiska anslaget, rymmer berättelsen under ytan djupaste tragik. I kapten von Hanckens patetiska person ser vi en psykologiskt kollapsande man, ja, en man i gränslandet till vansinnet.

Och liksom von Hancken blir mer en typ än en människa av kött och blod är fallet liknande för åtskilliga av de övriga figuranterna.

Ett helt galleri av snarast arketypiska gestalter möter upp i romanen.

Där är vagabonden och bedräglige franske adelsmannen Lesage. Där är den ömklige, snälle och stormrike köpmannasonen Tomson, som ödet och alla människor verkar vilja driva med och utnyttja. Där är flärdfulla, flirtande vicomtesse d' Aiguille di Rocca Antica, som råkar tala en påfallande västgötska. Och så den mycket överviktiga mamsell Arrenander med sina tre adoratörer.

Dessa och flera invecklar sig i en tämligen invecklad händelsekedja, som bland annat når en kulmen i det förväntade besöket av konung Gustaf IV Adolf på Iglinge brunn, som herr von Hancken trissar upp förväntningarna kring och arrangerar förberedelser inför, bara för att strax efteråt bilda en revolutionär klubb på platsen som skall utropa området som fri republik.

Och så vidare, och så vidare...

* * *

Det är onekligen så, att Hjalmar Bergman här i komedins form på ett skickligt sätt skildrar egentligen synnerligen tragiska människor och omständigheter. Visst är det en berättelse om putslustiga upptåg, snopna situationer och tokroliga människor. Men bakom denna humoristiska yta möter läsaren mörker.

Det är egentligen inget lustigt med kapten von Hancken. Han har mist sin grevekrona redan i mammas mage, och livet har sedan varit en räcka besvikelser av olika grad för honom.

Tomson, den beskedlige och stormrike köpmannasonen, äger ett öde än värre. Genom sin sega och bottendjupa vänlighet urarmar han sig själv istället för att stå på sig och kräva sin rätt, när såväl onda som goda trampar över honom och lever på hans bekostnad, fastän han ursprungligen bara ämnade sig till hans icke av honom själv tilltänkta hustru i Falun. Tomson blir utnyttjad och lurad innan han till sist får vad som skulle kunna vara en bitterljuv hämnd åtminstone på Carlander.

Och samma med flera av de centrala i romanen förekommande personerna: deras lustighet skyler endast näppeligen mörkret därunder.

* * *

Vad säger då en roman som Herr von Hancken en läsare drygt nittio år efter att den kom ut? Jo, den antydda komiken fungerar hjälpligt, men mer fängslande är det som inte är komik; det som tittar ut i gliporna mellan de medvetna karikatyrerna av herrskapsliv i början av 1800-talet. Herr von Hancken är en rappt berättad humoresk med betydande tragiska dimensioner.
– – –
Herr von Hancken, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1920. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Nässlorna blomma | Harry Martinson

Harry Martinson

Nässlorna blomma är en delvis självbiografisk roman av Harry Martinson (1904-1978). Romanen utgavs första gången 1935. Jag har läst den i Albert Bonniers upplaga från 2012, med utförligt efterord av författaren och litteraturkritikern Staffan Söderblom.

* * *

Martin Tomassons far är död och hans mor har hastigt övergivit familjen. Det får som konsekvens att han utauktioneras i socknen, där lägst bjudande får bidrag för att sörja för hans uppehälle. Platsen är Blekinge, och tiden är i huvudsak 1910-tal.

Martin får flytta från hemman till hemman, och möter en stor mängd nästan arketypiska gestalter från en döende tid och miljö: landsbygdens förtrollade värld av vidskepelse, religiositet, förnämt och bondskt.

Få är vänliga, många är trubbiga eller rent ut otrevliga. Martin blir slagen, men oftare känslomässigt utarmad där han icke så mycket blir en styvson i huset som extra arbetskraft, därtill liten till växten, grubblande, drömsk.

Det är Harry Martinsons egna hågkomster vi får ta del av, omarbetade i fiktionens språk, där detaljerna månne är är trogna uppväxttidens känsla, om än ej i varje fall dokumentära.

Martinson idealiserar på intet sätt sin barndom: han utmålar Martin som svag, inställsam, hukande under ödet. Men gruvligare hämnd tar han, som Söderblom påpekar i sitt efterord, som vuxen författare på dem som plågade eller nästintill förfrös hans inre under de där åren, som han återupplivar med suverän språkkänsla.

* * *

I efterordet skriver Staffan Söderblom en strålande analys av Nässlorna blommor, samt sätter den in i sin kontext, bland annat med hjälp av brevtexter av Martinson själv. Läsaren får många nycklar till att förstå Nässlorna blomma bättre genom Söderbloms efterord.

Jag kan inte nalkas Söderbloms djup i sin genomgång, men några intryck kan jag ändå ge mig in på att skriva ner.

Framträdande är Martinsons goda förmåga att med enkla medel teckna levande porträtt av de personer som hans barndom befolkades av. Man tycker sig snabbt förstå vad de är för typ av människor, om de är kalla eller varma. Enkla är i regel de samtliga, om än med olika grader av förställning.

Men redan den unge Martin verkar i sin egenskap av hukande betraktare se rakt igenom dem och sätta dem i sina rätta proportioner, snarare än de proportioner de tror sig själva genom sin makt ha i förhållande till barnet

Martin är utlämnad och ser alla dem han börjar fästa sig vid försvinna bort.

Familjens relativa välmåga rinner dem mellan fingrarna efter felslagna investeringar, fadern dör, modern rymmer hemmet, systern dör. Och som sockenbarn tvingas han lämna det ena hemmet efter det andra för ett nytt: vart och ett med en ny karaktär.

Fastän planterad i ett bondskt och gammaldags Blekinge tvingas Martin föra en vagabondtillvaro, möjligen med skolan, med lärandet, som en fast punkt; att han har läshuvud verkar dock få förstå. Martinson skriver:

"... han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet."

* * *

Nässlorna blommar är i mångt och mycket en tragedi, även om det förebådade naturliga slutet som Söderblom anar inte kommer: nämligen självmordet. Trots allt överlever Martin, växer upp, och blir till berättaren Martinson, som genom sitt skrivande återvänder till det som varit, till smärtorna, till uppbrotten, till brådmogenhet likväl som självömkan.

Språket är mästerligt, lekande lätt, med ett ständigt poetiskt anslag som inte alls känns ansträngt, utan som det naturligaste i världen.

Det finns inte en tillstymmelse till pekoral. Naturskildringarna blir aldrig sökta, känns aldrig konstruerade. Känslolägena piskas inte fram, utan lägger sig naturligt över textavsnitten. Vi ställs inte inför ögonen att träskorna på Martins fötter är tunga, vi förnimmer det. Ett exempel av hur bilder får skänka stämning kan här återges:

"Vindmotorn sträckte nacke och sågade och sågade med sin galvaniserade plåt. Om det hade kommit svanar flygande skulle de ha sågat halsarna av dem."

Språket är heller inte av det pryda slaget. Det är friskt och frodigt. Det svärs fritt och naturligt. Sexualitet är förnuftigt behandlat. Texten är levande, organisk. Ibland griper berättaren, författaren, själv in i skildringen med framåtblickande reflexioner, som förebådar vad som senare skall ske i berättelsen, och rentav hur Martin som äldre ska se tillbaka på vad som varit.

* * *

Nässlorna blomma är ett dokument som i halvbiografisk och halvfiktiv form ställer oss inför ett svenskt förflutet som sedan länge är begravt.

Men genom Martinsons berättelse kommer tillvaron för ett fattigt sockenbarn påtagligt nära och den frost den unge Martin tvingas vandra i sprider sig ända till oss, i dag.  Maktlösheten frustrerar oss, utsattheten förstummar oss, men vetskapen om att motlutet en dag skulle bli till något som möjligen inte är medlut, men i vilket fall blir jämnare mark skänker boken en aning mer syre, på det att vi icke må kvävas av den tragedi som är Harry Martinsons alter egos uppväxt.
– – –
Nässlorna blomma, Harry Martinson. Albert Bonniers förlag, 2012. ISBN: 978-91-001-3157-9.

Dikt: Baldersbålet | Viktor Rydberg

Baldersbålet 

Världens oskuld vilar
på det vigda bålet.
Genom allt, som andas,
går en iskall rysning.
Blodröd sjunker solen,
fjällens skuggor växa,
och i askens krona
susar tidens höst. 

Gudar stumme bida
kring den bleke Balder.
Fimbulnatten nalkas,
nu må bålet brinna!
Himlens fäste mörknar.
Oden fattar facklan;
ännet, skumt av sorger,
sänkes mot hans bröst. 

Nu är ändad varje
hugfull hjätehärnad,
mänskobarm skall avla
endast onda uppsåt,
stark skall niding stånda,
god i länkar ligga,
tills att Surters låga
över världen far. 

Som i dvale domnad
dröjer vise fadern,
gudens tanke grubblar
över mörka gåtor,
dyker ned i djupen
efter dolda runor,
lyssnar ned i andens
urgrund till ett svar. 

Fann den vise fadern,
vad han fjärran letat?
Lugnat änne lutar
Lopt till Balders änne,
viskar till den döde,
vad ej Valhall vetat,
viskar det som ingen,
ingen anat har. 

Vill du gissa gåtan,
gå en natt i skogen,
lyss till stormens stämmor
i de skumma moar!
Lyss till kvalfull kvidan,
lyss till rop och klagan,
hör den djupa bikten
ur naturens bröst! 

Helig tystnad följer
fridlös fasas verop,
och som orgeltoner
svävar genom skogen
Odens högsta aning,
världsförsoningslöftet:
livets strid har mening,
djupsta fall har tröst. 

– Viktor Rydberg

Bokrecension: Girolamo Savanorala | Hjalmar Bergman

Den historiske Savonarola. Porträtt av fra Bartolommeo (detalj).

Girolamo Savanorala: Munken som tjänade Gud är en historisk roman av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utgavs första gången 1929. Jag har läst den i en nyutgåva av Albert Bonniers förlag från 2014.

* * *

Berättare i Girolamo Savanorala är messer Guidantoni ”Guido” Vespucci, jurist i republiken Firenze, det vill säga Florens. Och vad han berättar om är munken Girolamo Savanoralas uppgång och fall i samma stad under senare delen av 1400-talet.

Vespucci har varit bekant med Savanorala sedan sin tidiga ungdom, då de båda trånade efter samma kvinna. Savanorala var en allvarstyngd gosse som blev en allvarstyngd och fanatiskt religiös man i dominikanerkappa som predikade svavel, bot och bättring. Han predikar mot prästers flärdfulla vanor:

”… det är de fattigas svett och icke Guds heliga blod, som rinner i kalken.”

Savonarola hamnar icke oväntat på kant med både kyrkan — som han vill se reformerad — och påven Alexander VI, också känd under sitt civila namn Rodrigo Borgia, måhända en av historiens mest ökända påvar.

I Florens får munken till stånd ett slags väckelse, där det ropas på Kristus som konung, men där det också finns starka motkrafter. Till sist faller Savanorala och avrättas tillsammans med två lärjungar. Savanorala bränns levande på bål.

Allt detta berättar messer Vespucci om en man som han själv inte tyckte något vidare om. Och det Hjalmar Söderberg gör Vespucci till sagesman om har verklighetsbakgrund. Savonarola fanns verkligen, gick i klinch med sin tids kyrka och avrättades 1498.

* * *

Girolamo Savanorala är märkligt komponerad och det gör den svårläst. För det första använder sig Bergman av ett myllrande persongalleri som det i den relativt korta romanen blir mig nästan omöjligt att hålla reda på, inte minst som att det ibland används förnamn och ibland efternamn. Jag upplever det som att gestalter plötsligt kan dyka upp i skeendet, och sedan glida bort igen.

Vidare är berättandet stukat, hoppigt, uppbrutet. Miljöer och scener bryts mot varandra på ett så tydligt sätt att helhetsintrycket blir att de olika kapitlen och avdelningarna nästan framstår som fragment i förhållande till varandra.

Dessutom använder sig Bergman av en märklig form att skriva dialog, som emellanåt gör det besvärligt att veta vem som säger vad, när markörer saknas eller när en dialog fortsätter genom flera stycken och ett talstreck före styckets början inte på något sätt behöver betyda att det är en ny person som talar.

* * *

Språket i sig är oförvitligt, även om det alltså bryts upp och faller i stycken i den form berättelsen får. Man kan likväl tidvis få glimtar av Hjalmar Bergmans typiska och naturliga humor, även om berättelsen i helhet snarare till genren får betraktas som en vemodig tragedi.

Och särskilt ett citat tar jag med mig från berättelsen om Girolamo Savanorala, ur den böneliknande inledningen:

”Behöva icke små människor stora gudar? […] Behöva icke stora gudar små människor?”

– – –
Girolamo Savanorala: Munken som tjänade Gud, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014579-8.

Konträra katekesen: Tio Guds bud

A V D E L N I N G

T I O  G U D S  B U D

Tio Guds bud

– Vad betyder det?
Tio Guds bud är levnadsregler som vi bekänner som moraliska ledstjärnor. Vi är emellertid medvetna om att de gavs till det judiska folket av guden Jahve, och att de är inspränga strax före bud om hur man bränner offerdjur; detta och många senare bud gäller givetvis enbart judarna före Jesu födelse, inte någon annan, medan kapitlet före gäller alla människor överallt i alla tider.

Första budet

Jag är Jahve, din Gud [, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.] Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig [Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Jahve, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.]

– Vad betyder det?
Vi förkortar detta bud, eftersom hela texten talar om det judiska folket, och vi är kristna, inte judar; skulle delen om den egyptiska fångenskapen finnas kvar, skulle det bli otydligare att buden inte gäller bara judar, utan alla människor överallt i alla tider.

Budet som här får ingå inom klamrar i första budets avdelning om att inte göra sig avbilder brukar vi också lyfta ut, emedan det skulle vara tråkigt om vi skulle behöva ge upp så mycket vacker konst och så många krucifix. Och orden om Jahves svartsjuka tar vi lite senare.

Andra budet

Du skall inte missbruka Jahves, din Guds, namn, ty Jahve kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

– Vad betyder det?
I allmänhet säger vi inte Jahve. Vi säger Herren istället. Därför kan vi egentligen inte missbruka Herrens namn, för vi säger det inte.

Tredje budet

Tänk på att hålla vilodagen [eg. "sabbatsdagen"] helig. [Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.]

– Vad betyder det?
Vi säger i regel ”vilodagen” när vi använder det här budet, eftersom sabbaten firades på lördagen, och inte på söndagen som vi bestämt oss för att ha som helig dag istället, eftersom romarna förbjöd sabbatsfirande på 100-talet och Konstantin lagfäste söndagen som vilodag på 300-talet. Sabbat låter vidare så judiskt, men buden gäller ju alla människor överallt i alla tider. Vi hoppas frimodigt att Jahve inte är så noga med vilken dag som är vilken.

Fjärde budet

Visa aktning för din far och din mor [, så att du får leva länge i det land som Jahve, din Gud, ger dig.]

– Vad betyder det?
Det betyder att vi obetingat skall lyda våra föräldrar, underkasta oss deras auktoritet och inte vara upproriska. Det betyder vidare att vi obetingat skall lyda staten, underkasta oss dess auktoritet och inte vara upproriska.

Vi hoppar över det om att leva länge i landet som Jahve har gett oss, eftersom det handlar om judarna och låter hotfullt.

Femte budet

Du skall inte dräpa.

– Vad betyder det?
Det betyder att vi inte ska döda. Om man nu inte var jude som levde innan vi insåg att en del andra bud i Gamla testamentet inte gäller längre, för innan dess befallde Gud både att vi skulle låta bli att döda, och samtidigt döda homosexuella, män som har sex med kvinnor som har mens, personer som äter blodpudding, dem som blandar mjölk- och köttprodukter, de som äter fett, de som äter svin, de som är magiker, de som hädar, den som söker upp ett medium, den som bryter sabbaten, den som kidnappar någon, den som slår eller förbannar sina föräldrar, den som planterar två olika slags grödor på samma åker, den som rör vid en död gris och en hel del andra.

Men nu vill inte Jahve att vi ska döda längre. Om vi inte är soldater eller poliser som tvingas göra det genom yrket.

Sjätte budet

Du skall inte begå äktenskapsbrott.

– Vad betyder det?
Det betyder att vi ska leva i livslånga äktenskap tillsammans med en person av motsatt kön. Skilsmässa är inte tillåtet annat än genom döden eller genom att den andra parten varit otrogen. Du ska inte ha sex som sambo. Du ska inte ha sex med någon av samma kön. Du ska inte titta på pornografi. Du ska inte ägna dig åt självbefläckelse. Du ska inte titta på någon med begär.

Sjunde budet

Du skall inte stjäla.

– Vad betyder det?
Det betyder helt enkelt att du inte ska ta det som tillhör någon annan, om du nu inte fått det av Gud, som till exempel när israeliterna fick Kanaans land av Jahve, fastän landet redan tillhörde andra.

Åttonde budet

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

– Vad betyder det?
Du ska inte ljuga. Du ska svara sanningsenligt. Till exempel om nån frågar dig om deras fula unge är vacker, om deras målning är konstfull, om deras bok är välskriven. Då gör du Jahve glad, om än inte människor.

Nionde budet

Du skall inte ha begär till din nästas hus.

– Vad betyder det?
Var inte avundsjuk. Nöj dig med ditt skjul, ditt läckande tak, din mögliga källare och sträva inte efter att få det bättre, såsom din granne har det. Var nöjd och sträva inte. Var passiv. Det är saligt att vara fattig.

Tionde budet

Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller tjänarinna [eg. "slav eller hans slavinna"], hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

– Vad betyder det?
Du ska inte vara avundsjuk på att dina vänner har bättre slavar, oxar och åsnor än du. Nöj dig med de slavar, oxar och åsnor du redan har.


– Vad säger nu Gud om alla dessa bud?
Så säger han:
[Ty] jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

– Vad betyder det?
Det betyder att Jahve inte alls tycker om konkurrens och skulle du trots allt inte hålla hans bud, till exempel om du drar dig för att berätta för din granne att hans dotter inte är särskilt vacker, så kommer dina barnbarn och barnbarnsbarn att bära skuld för det. Allt detta gäller alla människor överallt i alla tider utom det som bara gäller för judarna före Jesu födelse.

Konträra katekesen: Herrens bön

A V D E L N I N G 

H E R R E N S  B Ö N

Fader vår, som är i himmelen

Det är, vi erkänner en person vi ej förnimmer som inte bara existerande, utan därtill som vår Fader, alltså upphov till vår egen existens. Vi ställer honom i våra jordiska föräldrars ställe som styvfar. Denne fader äger icke tillvaro här ibland oss, utan är placerad på en för tanke och handling nu oåtkomlig plats, den plats som antika skrifter kallar himmelen.

Matt. 23:9: ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.”
Joh. 3:13: ”Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen.”

Helgat varde ditt namn

Det är, styvfadern äger ett namn som inte ofta används, nämligen Jahve. I rädsla för att missbruka detta den provinsielle krigargudens forntida namn används titlar som just fader, men även Herre. I bönen ber vi att namnet Jahve skall förbli avskilt, heligt och alltså ej tillgängligt för bruk annat än vid särskilda tillfällen, om ens då.

2 Mos. 20:7: ” Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.”

Tillkomme ditt rike

Det är, att vi ber om att en annan världsordning ska bryta fram som inte utgår från behov som växer fram ur människohjärtan, utan ur styvfadern Jahves vilja, vilken vi antar att vi känner och resignerat accepterar. I detta nya konungadöme är Jahve autonom härskare, där varje människa med nödvändighet underkastar sig honom.

Jes. 45:23: ”Jag svär vid mig själv, det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig skall alla böja knä, alla skall svära mig tro het.”

Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden

Det är, att vi bekänner att vår egen vilja underordnar sig Jahves önskningar, som vi inte känner på annat sätt än genom vår egen föreställning och antika mäns nedskrivna föreställningar om samme Jahves önskemål vad beträffar mänskligheten och hela tillvaron. På den plats som antika skrifter kallar himmelen får hans vilja tänkas vara oinskränkt: samma ordning ber vi om införandet av här på jorden.

Ps. 143:10: "Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud."

Vårt dagliga bröd, giv oss i dag

Det är, att vi frånkänner oss förmågan att själva skapa förutsättningar för vårt födande och det vi behöver, utan vi ställer oss för vårt uppehälle och liv i beroendeförhållande till Jahve, som vi önskar skall förse oss det vi för dagen behöver vår ansträngning förutan.

Luk 12:29-30: ”Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också.”

Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Det är, vi förutsätter att vi förargat Jahve och därför står i skuld till honom. Vi ber emellertid krigsguden att förlåta oss vad än det är vi har felat i gentemot honom, där han är i sin tillvaro bortom tid och rum, eftersom vi här i vår tillvaro förlåter dem som häftar i skuld till oss.

Syr. 28:2: ”Förlåt din nästa den orätt han har gjort, så utplånas dina egna synder när du ber.”

Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo

Det är, vi ber om att Jahve inte skall plåga oss med prövningar, som han annars förutsätts ha utsatt oss för om vi icke bett honom att låta bli. Hellre vill vi att han befriar oss från allt ont, och vi lägger det så på honom att lyfta oss från ondskan, snarare än att själva agerar för att förminska ondskan och dess effekter av lidande. Vi lägger det i Jahves händer att hjälpa, och förutsätter att han inte gjort det vår bön förutan.

Ps. 104:35: ”Må syndarna försvinna från jorden, de onda inte längre finnas till. Lova Herren, min själ!
Ps. 139:19: ”Döda de onda, Gud!”

Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet

Det är, vi erkänner och bekänner att Jahve är den som regerar över det tillkommande riket där vi önskar att blott hans vilja styr, och det är, att vi erkänner och bekänner att Jahve äger makten att styra människoliven, och det är, att vi erkänner och bekänner att också härligheten tillhör honom och icke någon av oss. Och så är det, bekänner vi, utan att tiden sätter gränser för samma förhållande.

Ps. 99:1: ” Herren är konung! Folken bävar, han tronar på keruberna, jorden skälver.”

Amen

Det är, ja, ja, det skall så ske.

Bokrecension: Romerska kejsare i marmor | Viktor Rydberg

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus

Romerska kejsare i marmor är skriven av Viktor Rydberg (1828-1895), författare och kulturpersonlighet. Boken har nyutgivits med ytterst varsamt moderniserad stavning av Mimer bokförlag 2014.

I sin första upplaga utkom Romerska kejsare i marmor 1877 som en del av det större bokverket Romerska dagar, efter att tidigare ha publicerats som följetong i Svensk Tidskrift under 1875-1876. Romerska kejsare i marmor kompletterades senare med ytterligare text.

* * *

Antiken står i ruiner, men dess ande lever, åtminstone i de böcker som vördar minnet av det som varit i en annan tidsålder, en annan kultur, en annan verklighet. Viktor Rydberg förmår levandegöra det som är dött sedan sekler och årtusenden; hos honom möter vi romarna återuppståndna.

I Romerska kejsare i marmor tar Rydberg i allmänhet avstamp i statyer föreställande romerska kejsare eller berömdheter; utifrån de karaktärsdrag och stämningar som han tycker sig finna i dessa anleten berättar han sedan om deras liv i sin helhet eller delvis. Välvande sina bröstkorgar rör sig så snart det som huggits i sten, därtill förmådda av Rydbergs besvärjande penna.

Fokus ligger i allmänhet inte så starkt på de historiska gestalternas yttre liv, som på psykologiska iakttagelser; Rydberg vill ej blott lära oss personernas dåd, utan fastmer låta oss lära känna dem.

De kejsare och berömdheter som kommer oss till mötes är de följande: Caesar, Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius, Nero, Hadrianus och Antinous, samt Marcus Aurelius.

Särskilt uppehåller Rydberg sig vid Nero, som han tecknar ett särskilt balanserat och djuplodande porträtt av. Neros nattsvarta rykte får däri genomkorsande ljusstrålar: ej var han uteslutande ond. I jämförelse med den elake Caligula framstår han rentav som komplex. I det inte minst på grund av de långa utdragen ur Rydbergs brev från sin Romvistelse intressanta efterordet skriver Mikael Mosesson rentav:

"Uppsatsen om Nero är måhända den bästa sammanfattningen av antikens värld som finns skriven."

Om det än är överord, indikerar omdömet ändå uppsatsens kvalitetshalt.

* * *

Genom antiken ser Rydberg dessutom två tongivande impulser eller ideologier: epikurismen och stoicismen, det vill säga att leva för välbehaget eller att leva för plikten.

Impulserna är hos Rydberg, kan man ana, inte begränsade till sina filosofiska definitioner, utan fungerar som vida strömningar. Hos Marcus Aurelius står stoicismen i centrum, och världen omkring honom anpassar sig och stoicism sköljer över Rom, medan under en person som Nero epikurismen blir tongivande och stoicismen föraktad; denna tiden beskriver Rydberg så:

"Njut denna värld, och försköna njutningen genom konsten och förljuva henne genom deltagandet!"

Rydberg lyckas med inlevelse och litterär gestaltningsförmåga levandegöra de förekommande romarna på ett enastående vis. Han förmår sätta själva historien i vibration genom berättandet.

Även om vi i dag skulle avstå från att dra några långtgående slutsatser utifrån vad ett avbildat anlete förefaller säga om personens egenskaper, så är detta karaktäriserande inte vad Rydberg stannar vid: han vidgar skildringen och vad statyerna tänks uttrycka blir oftast bara avstamp inför ett bestämt steg ut i den romerska kulturen, även om det exempelvis även kan låta på detta vis om Marcus Aurelius drag återgivna i en staty:

"Själsadel och godhet stråla ur anletsdragen: de le mot oss, och likväl vill det synas, att han som ler hade lodat djupet av mänsklig smärta."

* * *

Vi är beredda att med Rydberg instämma:

"Vår odling, så i grunden olik den romerska hon lyckligtvis är, har dock med henne så mycken frändskap, att vi lättare kunna förstå och känna med människorna i Juliernas, Flaviernas och Antoninernas tidevarv än med dem, som levat oss tusen år närmare."

Och nog är dessutom Romerska kejsare i marmor förhållandevis fri från kristna åskådningssätts besmittelse; även om vi emellertid kan notera att Rydbergs skildring av Hadrianus och den senare förgudligade Antinous kärleksrelation förkrymps till blott en platonsk och innerlig vänskapsförbindelse, möjligen i kryperi inför Rydbergs egen tids uppfattningar. Men Romerska kejsare i marmor är mer antikens andas barn än nazarenens.

* * *

Romerska kejsare i marmor är förvisso en konsthistorisk exposé, en historisk lustvandring i antiken, men icke minst dessutom en formidabel uppvisning i virtuos hantering av det svenska språket. Trots att det gått många år sedan Rydberg skrev sina till en bok sammansatta essäer, är formuleringskonsten, årens patina till öppet trots, bland det vackraste man kan läsa. Likt en skicklig pianist vid ett till perfektion stämt klaver skapar musik, skapar Rydberg sina texter med en perfekt avvägd språkkänsla.

Viktor Rydberg är månne en av våra mer underskattade kulturpersonligheter och författare; det är skada och man må stilla offra till gudarna att ett skifte torde ske i denna sak.
– – –
Romerska kejsare i marmor, Viktor Rydberg. mimer bokförlag 2014. ISBN: 978-91-87593-41-3.

Bokrecension: Den nya världen | Lennart Pehrson

Annons ur Dalpilen, 17 februari 1882. Bild via Bläddra.

Den nya världen: Utvandringen till Amerika I är skriven av journalisten Lennart Pehrson (f. 1953) och utgör den första delen i en trilogi om emigrationen till USA. Pehrson är sedan trettio år bosatt i USA och skriver för flera av de största svenska dagstidningarna.

* * *

1909 lämnade min farmors far Sverige för att söka anställning och förtjäna lite pengar i USA. Tiderna hade blivit svåra i byn där han bodde med sin familj. Tanken var nog att de där hemma skulle följa efter med tiden, även om det till slut enbart var en av döttrarna som bosatte sig i det stora landet i väst. Min farmors far själv avled förhållandevis ung och vilar under en vit gravsten i Connecticut.

Vid det laget närmade sig den stora svensk-amerikanska emigrationsvågen sitt slutskede, för att nästan helt ebba ut under 1920-talet. Verkligt märkbar hade den börjat bli under senare delen av 1800-talet, inte minst i samband med nödåren 1867-1869.

Men svenskarnas historia i USA börjar inte med 1800-talet. Lennart Pehrson tar i Den nya världen avstamp i New Sweden, den svenska koloni som anlades vid Delaware-floden under första hälften av 1600-talet och som förblev beståndandes i sjutton år, och för läsaren med genom århundradena fram till den tilltagande urbaniseringen mot emigrationstidens senare skede.

På vägen låter Pehrson läsaren stifta bekantskap med allehanda original och excentriker. Han visar hur de som tog steget att flytta till den nya världen inledningsvis i stor utsträckning var våghalsar och äventyrare, men längre fram i allt större utsträckning drevs av de svåra förhållandena hemma i Sverige, där klassamhället cementerade en persons livsöde på den plats där hon var född, och där möjligheterna att skaffa en egen torva var begränsade för den allmoge av jordbruksproletariat som icke fötts till jord.

Då lockade naturligtvis löften om nästan gratis mark i USA och löften om ett samhälle där en framgångsrik den egna lyckans smed inte räknades som uppkomling utan som en self made man.

Och så fungerar den berömda push and pull-effekten, som Pehrson demonstrerar: att krafter trycker folk från Sverige, till exempel klassamhället, missväxt, jordbrist, och att andra krafter drar folk till USA, såsom möjligheten att skaffa land och att spara ihop pengar. Att själva resandet i sig blev allt enklare både vad gäller restid och kostnad utgjorde i sig givetvis smörjmedel.

* * *

Den nya världen utgör en vindlande men rappt berättad historieskrivning över fenomenet att oräkneliga själar tog sig från det konservativa Sverige i det gamla Europa till den jungfruliga marken på andra sidan havet, där en nation så olik den nation emigranterna kom ifrån växte fram och konsoliderades.

Den nya världen är inte en fackhistorisk bok, utan en populärvetenskaplig. Den är således mycket läsvänlig trots sitt relativt omfångsrika innehåll. Möjligen kan jag hänvisa mer utförliga källhänvisningar, men det hör möjligen till formatets smidighet att sådana fått stryka på foten.

Fokus i boken ligger inte så mycket på teoretiska resonemang, utan på förstahandskontakt med emigranter och på studier av den värld som de kom till. På så vis blir berättelsen om de svenska invandrarna och berättelsen om hur USA formas och blir till den stat som den är i dag. Den nya världen är alltså både en bok om den svensk-amerikanska emigrationen och om USA:s egen historia.

Berättelsen levandegörs dessutom genom de mångtaliga levnadsöden om refereras, även om de emigranter som oftast lyfts upp av kanske naturliga skäl inte är av alldeles representativa, utan ofta av det mer färgsprakande slaget.
– – –
Den nya världen: Utvandringen till Amerika I, Lennart Pehrson. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014333-6.

Fragment: Eyvind Källas tal

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62

Eyvind Källas tal.

"Kung Olav förföljde oss sejdmän. Kung Olav hade ingen respekt för de gamla sångerna och de gamla gudarna. 

Efter att han kallat till ting i Tunsberg, där han talat strängt om trolldom, samlade han alla oss som däromkring var kända för vår konst och för vår kunskap och våra sånger. Han bjöd oss till gästabud. 

Då mjöd och vin ställdes fram på bänkarna hoppades vi att kung Olav ville försonas, men vi hade fel. När vi på natten blivit druckna slogs dörrarna igen och elden tändes vid väggar och på taket. Många vaknade inte ur sitt rus, men jag klättrade upp för takstockarna och nådde rökgången. 

Det brann omkring mig, det brann under mig, det fräste i mina kläder och i mitt hår.  

Men ner kom jag på baksidan av huset, och in i skogen sprang jag så långt jag orkade. Den natten sov jag i skogen, och också natten därefter. Sen mötte jag på en stig några vandringsmän som ämnade sig till kung Olav. Jag sade dem som sant var: att aldrig skulle Olav nå Eyvind Källa, aldrig skulle han tysta Eyvinds sånger. 

När jag kommit till en frändes stuga, höll jag mig gömd där en lång tid, och ingen av kungens män besvärade mig."

Fragment: Olav Tryggvason och Eyvind Källa

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62-63

Kung Olav brände inne
Norges sista sejdmän;
Eyvind, som kom undan,
dränkte han i havet.

Bokrecension: Krigets färger | Arkadij Babtjenko

Krigets färger: Ett vittnesmål är skriven av Arkadij Babtjenko (f. 1977) och översattes till svenska av Ola Wallin. Boken utgavs på ryska 2007, och på svenska Ersatz förlag samma år.

* * *

I Krigets färger skildrar Babtjenko sin tid som soldat i den ryska armén under första och andra Tjejenienkriget. Han skriver i form av längre och kortare fragment. Och bilden som dessa minnesbilder tillsammans skapar är iskall, skitig, hopplös. Det finns inte ett uns av krigsromantik i Babtjekos berättelse.

Detta är inte en redogörelse över de politiska skeenden som ledde fram till krigen i Tjetjenien: Babtjenko fokuserar på sina egna, den enskilde soldatens, upplevelser som en kugge i det väldiga ryska krigsmaskineriet. Han visar hur detta krigsmaskineri är något av en helvetesapparat, hur pennalism knäcker soldater, hur korruption går från menig till general, hur allt är vidrigt, varigt, virrigt.

Och just det nattsvarta i porträttet av det som var verklighet för tiotusentals unga ryska grabbar i uniform under 90-talet och början av 2000-talet gör Krigets färger så oerhört kraftfull, trots att den saknar överord, och snarare är lågmäld, rentav blasé.

Tjetjenerna skonas inte: deras brutalitet finns där. Men inte heller ryssarnas egen brutalitet mot både tjetjener och sina egna är fördold. Jag minns särskilt den by ryssarna når, där ryska soldater korsfästs och kastrerats på bytorget. Ryssarna ser till att fånga in byns män, och som vedergällning kastreras också de.

Men mest handlar ändå Krigets färger om livet på kaserner, i väntan på strid där ytterligare några kamrater faller eller i väntan på hemförlovning. Och i väntan på nästa gång man blir gravt misshandlad av veteranerna, som ser det som sin rättighet att plåga sina egna till deras ansikten svullnat upp. Medan officerare dagar i rad super sig fulla på dålig sprit.

* * *

Arkadij Babtjenko läggs aldrig i en silverfärgad bodybag: han överlever två turer till Tjetjenien och skriver sin bok för att bearbeta vad han varit med om. Boken blir till bland det mest drabbande, råa och osminkade jag läst om krig. Jag kan inte bedöma hur nära sanningen Babtjenko håller sig: jag kan bara konstatera att texten osar av realism liksom den osar av soldaternas svordomar och eviga cigarettrök. Krig är inte ära och heder. Krig är helvetet.
– – –
Krigets färger: Ett vittnesmål, Arkadij Babtjenko. Övers. Ola Wallin. Ersatz 2012. ISBN: 9789186437756.

Bokrecension: Den svenska poesins historia | Staffan Bergsten

Den svenska poesins historia är skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932).

* * *

Som Bergsten själv skriver saknas det en övergripande litteraturhistorisk skildring av svensk poesi. Denna brist söker han med Den svenska poesins historia att avhjälpa. Det är en rejäl bok, vari Bergsten vandrar med läsaren från medeltidens ballader till nutidens Tranströmer under ett ständigt vindlande samtal. I fokus är inte diktarna själva, utan dikterna de skrev.

Det vindlande samtalet känner jag mig emellertid inte konsekvent bekväm med. Jag hade föredragit rejäla block, avgränsade med tydliga rubriker: nu flyter områdena över varandra och analyser av dikter med Bergstens associationer kring begrepp i dem varvas med biografiska noteringar om skalderna. Ja, och så poppar Stagnelius upp om och om igen, denna så lovprisade men för mig nästan helt stendöda versmakare.

Det flödande upplägget gör på mig en aning rapsodiskt intryck.

Det är inte tal om annat än att Bergsten är extremt bekväm i det poetiska landskapet och kan sina dikter och diktare. Men för mig, som inte är  lika hemtam där, synes vissa analyser långsökta, och jag är icke alltid helt övertygad om underliggande motiv och kopplingar. Eller om Stagnelius livaktighet.

* * *

Vad jag stannar till inför är några insikter.

En av dem är att min tidigare snarast automatiska reaktion på dikt som stängts in i olika versmått såsom gammalmodig inte nödvändigtvis stämmer. Jag förstår att poesi som odlas enligt särskilda regler kan äga både sin charm och inte minst sina utmaningar. Och att modernistisk dikt, där varje versmått sprängts och inget rimmar eller går i takt, i själva verket kan uppfattas som en lat dikt, en dikt som inte tillräckligt friserats.

En annan sak jag stannar till inför är de stora temata som återkommer inom svensk dikt genom århundranden. Vi har givetvis kärleken och erotiken. Vi har döden. Och vi har naturen. Denna förbinds emellanåt, men tack och lov inte alltid, av en idag ganska nattstånden fosterlandskärlek.

* * *

Poesi är en konstform, ett ordens konsthantverk. Att skriva poesi, är att låta

"... språket komprimeras och struktureras till högsta uttryckskraft ..."

Moderna mästare som Gunnar Ekelöf är heroer på detta område. Men även dikt som har många år på nacken kan konstateras äga bärkraft fortfarande, inte minst sedan man, till exempel via Bergsten, tagit del av lite förklaringar till mer kryptiska delar av dem.

Så kommer jag alltid att vara Bergsten tacksam, för att han genom Den svenska poesins historia introducerade mig till Olof von Dalin, en 1700-talskulturpersonlighet som jag tidigare gått hövligt förbi, men nu må försöka bekanta mig mer med.

* * *

Den svenska poesins historia kräver en del av sin läsare, främst ett rejält intresse av svensk poesi.

Boken är inte omedelbart lättläst, även om språket inte är inkrökt i facktermer som måste forceras. Svårlästheten består snarare i att boken förväntar sig ett generellt brinnande intresse för poesin i dess flerfaldiga former genom historien. Och ett sådant självklart intresse äger inte jag själv.

Men när Bergsten slår an toner som genljuder med de toner som låter harmoniskt inom mig, så är hans verk storartat. Måhända kan andra toner han slår han finna genljud inom andra människors poetiska bröstkorgar.
– – –
Den svenska poesins historia, Staffan Bergsten. Wahlström & Widstrand 2007. ISBN: 978-91-46-22284-2.

Textkritisk kommentar: "Äger vi rätten över vår egen död?" | Marcus Birro

Marcus Birro lyckas i en krönika i Expressen prestera ett sällsynt märkligt inlägg i debatten om dödshjälp. Min egen inställning i frågan är mycket simpel: lever man ett liv som innebär sådant lidande att det är outhärdligt, bör man få hjälp att avsluta det om man inte förmår göra det själv.

Birros argumentation går ungefär så här:

1. Ateister och vetenskapstillvända människor tror att de själva är gudar och har rätt att avsluta sina liv som och när de vill. 

2. Människan äger inte rätt att avsluta sitt liv, eftersom det är ett brott mot Gud och kränker livet. 

3. Eftersom människor emellanåt fattar beslut som inte är nyttiga för människan själv, borde de inte fatta beslut alls om sin egen död. 

4. Den sjuka människan bör inte avsluta sitt liv, för man kan ännu tillfriskna på samma vis som Birro slutade vara tonårsdeprimerad. Hursomhelst kanske man gärna vill höra ljudet av boksidor som bläddras en gång till. Det kan man inte när man är död.

Jag kan inte undgå tanken att Birro gör det ohyggligt enkelt för sig. Istället för att ge sig in på ett balanserat samtal om liv och död och empati, skär han av all vidare diskussion med ett ”Gud vill det”. Där finns inga nyanser, inga överväganden, ingen panna som läggs i veck.

Livet är heligt, menar Birro, och får därför endast tyna bort — med ohyggliga smärtor när så är fallet. Döden får man inte tillkalla som en utväg där morfin inte längre förmår dämpa ångest och lidande de sista dagarna eller veckorna innan hjärtat på den obotligt sjuke ger upp. Varför? För det är att kränka livet att avsluta det på annat sätt än genom en golgatavandring.

Nåväl. Ingen påstår att människor alltid fattar rationella beslut.

Men det faktum att alla våra val inte är nyttiga, innebär inte att alla våra val är onyttiga. Och jag frågar mig hur Birro kan våga tilltala den döende och terminalsjuke med självklarhet, att valet hon vill fatta om att få somna in är fel, är synd, att hon har en skyldighet att känna kroppen falla samman inifrån innan medvetandet till sist flyr. Därmed omyndigförklarar Birro den mycket svårt sjuka, och tar sig rätten att åt henne avgöra vad som är ett värdigt liv: och ett värdigt liv består tydligen i dennas fall av lidande, lidande resten av det korta återstående livet, lidande in i döden.

Birros text är direkt anstötlig i hans trivialisering av de obotligt och olidligt lidandes smärtor.

Marcus Birro har avskilt livet så långt från döden, att döden riskerar att bli något ont i sig självt som till varje pris ska undvikas. Men det är ju så, att döden inte omintetgör det liv som har levts, liksom att nå en resas destination inte omintetgör sträckan som tillryggalagts.

Livet kränks inte av döden, det når bara sitt slut genom den.

Livets värde förringas inte av döden, det når bara sin punkt genom den.

Låt oss inte förmena människor förmånen att få sätta den punkten där de själva vill, snarare än där Marcus Birro vill placera den.

Bokrecension: Jordproletärerna | Ivar Lo-Johansson

Jordproletärerna: Berättelser är en novellsamling av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Jordproletärerna utgavs första gången 1941.

* * *

Jag har tidigare skrivit om Lo-Johanssons magnifika novellsamling Statarna. Några år efter att dess två volymer utgavs, lät författaren utge ännu en volym, som fungerar som en fortsättning till Statarna, ja, en efterskörd som inbärgat ytterligare 24 noveller. De flesta av dem handlar om statarnas villkor under 1800- och 1900-tal.

Två noveller avviker en aning från grundtemat mönstret. Det är dels den inledande novellen, "Mariebergsdrängarna", som skildrar hur drängar på ett gods kallas samman för att möta ryssen som härjar på svenska östkusten under slutet av Stora nordiska kriget på 1700-talet. Den texten avviker genom när den utspelar sig.

Och dels är det något så oväntat som en novell om August Strindbergs vistelse som ung informant på godset Hammersta, "Informatorn på Hammersta". Novellen har faktabakgrund: Strindberg innehade en tid en informanttjänst på godset, där Lo-Johanssons far samtidigt tjänstgjorde som ung pojke. Denna text avviker genom att det är Strindberg som är huvudperson, icke en man eller kvinna av jordproletariatet.

* * *

Men överlag känner vi igen oss från Statarna.

Det är kärva statare och torpare med kärva livsvillkor. Det är deras liv halvannan meter över jorden.

Det är deras närhet till djuren, vilka Lo-Johansson så inkännande berättar om, att man anar ett andlig släktskap med Jack London. Inte minst blir det tydligt i novellen "Vallhunden", där en sjuklig man in i det sista vill ha sin gamla trogna hund bredvid sig vid sängen, fastän hunden riskerar att föra vidare mannens dödliga smitta till barnbarnet.

Och det är inte utan att en viss nostalgi vidlåder en del texter. Främst i inledningen till novellen "Äreminne över en torpare", där författaren tilltalar läsaren direkt och berättar om hur hjärtat är nära att sprängas av vemod när man ser resterna av ett torp i skogen; han tar läsaren med och pekar ut de olika delarna på tomten: boningshuset, ladugården, åkerlapparna.

Särskilt vill jag också nämna den charmiga texten "En flyttare" som handlar om en ladugårdskarl med särskild läslust. Så snart han hunnit leta reda på varje bok i den trakt där han tjänstgör och tillgodogjort sig dem, söker han plats på ett annat gods, med förhoppning om att där finna fler böcker att låna och läsa av statare och torpare. Sen blir det åter dags för nästa gods igen.

Kanhända kan man se en reflex av statarpojken Lo-Johanssons egen läslust i denna smålustiga novell.

* * *

Precis som i Statarna är berättartekniken i Jordproletärerna kärv och onödigt språkligt lullull saknas. Det är helt enkelt fråga om raka och kraftfulla berättelser som skildrar jordproletariatets icke sällan tragiska livsvillkor från insidan ur de enskilda individernas perspektiv. Och som det anonyma förordet avslutningsvis säger om Lo-Johansson: "Han vet vad han skriver om, ty han har upplevt det själv."
– – –
Jordproletärerna: Berättelser, Ivar Lo-Johansson. Folket i Bilds Förlag 1942. 237 sidor.

Dikt: Jordiska tings obeständighet | Olof von Dalin

Jordiska tings obeständighet 

Jordenes gudar med blixtrande dunder,
   som upp till himlarna svängt med er makt,
träfflige hjältar och världenes under!
   Var är nu all er heder och prakt? 

Skönheter, hjärtans tyranner och nöjen,
   som kostat kronor, blod, sällhet och liv!
Ej leka nu kring er lustar och löjen,
   ej ger er mull nu suckar och kiv. 

Allt är förgängligt! Fast dygderna själva
   få pyramider till stjärnornas loft,
otack och tiden dock snart dem omvälva:
   svartnande glans! tillväxande stoft! 

Vad är då värt i de fotspåren vandra:
   kan jag en dag med mitt liv vara nöjd?
Jo, jag har lust att, förgänglig som andra,
   leva med ro, försvinna med fröjd. 

Olof von Dalin

(1708-1763)

Bokrecension: Around the World in Eighty Days | Jules Verne

Around the World in Eighty Days (fr. Le Tour du monde en quatre-vingts jours, sv. Jorden runt på 80 dagar) är en äventyrsroman av Jules Verne (1828-1925). Boken utgavs första gången 1873. Jag har läst Project Gutenbergs utgåva av texten.

* * *

Jules Verne är något av modern Science Fictions farfar, och det är något av nostalgins behag kring att läsa hans verk: en helt annan tidsanda finns där; känslan av att allt är möjligt har ännu inte blästrats av världskrigens världsbränder. Det finns en alldeles särskild anda i Vernes böcker.

I Around the World in Eighty Days möter vi den totala träbocken och socialt inkompetente engelske aristokraten Phileas Fogg. Han lever sitt liv efter exakta klockslag, och tillbringar stora delar av sin vakna tid på en herrklubb där han är medlem.

Där går han med några bekanta in på ett vad: han satsar halva sin förmögenhet på att han skall hinna jorden runt på åttio dagar: märk väl, i en tid långt före alla flygplan som skulle göra ett sådant äventyr till enkel sak.

Och samma kväll bär det av, tillsammans med den nyanställde, sangviniske, franske betjänten Passepartout. Med båt, tåg, på elefanter och segelförsedda slädar tar de sig från kontinent till kontinent. Till råga på allt med en engelsk detektiv ständigt i hasorna, som fått för sig att Mr Fogg är en efterlyst bankrånare.

I Indien lyckas man till och med rädda en ung kvinna från att änkebrännas, varefter hennes känslor för Mr Fogg inom kort är allt annat än oklara.

* * *

Mr Fogg framstår inte som en särskilt tredimensionell figur. Men just genom att hans träaktighet och fyrkantighet är så konsekvent accentuerad berättelsen igenom, så blir han ändå trovärdig, om än med karikatyrens överdrifter.

Istället är det betjänten Passepartout som är lättast att relatera till. Han utmålas som charmig på sitt sätt, obrottsligt lojal mot sin excentriske herre och måhända en aning naiv, vilket leder till en del bekymmer under den långa resan.

Indiska kvinnan Aouda, som räddas från änkebränning, är och förblir en skiss, en känsla.

* * *

Teknikoptimismen är självklart påfallande: järnvägar spränger fram genom länders ödemark i Indien och i Amerika. Vid sidan av dessa civilisationens vener finns emellanåt de icke västerländskt civiliserade människorna: i Indien ett byfolk som praktiserar änkebränning, och USA attackerande indianer.

Det betyder inte att Verne har ett nedlåtande sätt att beskriva dessa folk; änkebränning var förvisso ett problem i Indien (och, gubevars, är måhända det fortfarande på sina platser), och det hände att Indianer attackerade nybyggare. Men det är från den bildade, aristokratiske européens perspektiv som berättelsen skildras.

Råkar Mr Fogg på problem utmed sin rutt lyckas han icke sällan lösa det genom att erbjuda särskilda betalningar eller rentav mutor. Någon gång köper han en elefant, en annan gång stjäl han en båt, för att sedan betala skepparen ett rejält överpris för sitt rov. Det som inte var legalt, gör Mr Fogg således legalt i fallet med båten: han stjäl, men köper sedan det stulna.

* * *

Around the World in Eighty Days är en spännande och mycket rapp äventyrsroman. Den stannar aldrig upp. Resan är berättelsens övergripande tema och Mr Foggs största drivkraft; allt annat är underordnat i skildringen: romantik märker vi inte mycket av, naturskildringar på turen jorden runt är nedtonade, och någon egentlig fördjupning av Mr Foggs personlighet får vi inte, måhända för att det inte finns något djup att pejla i honom, till skillnad från hos Passepartout.

Och om Mr Fogg vann sitt vad? Ja, det är kanske bäst att inte berätta. Men den reda höga takten i berättandet stannar då inte av under slutspurten. Det kan jag berätta.
– – –
Around the World in Eigty Days, Jules Verne. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Galgmannen | Runar Schildt

Galgmannen. En midvintersaga är ett drama i en akt av finlandssvenske författaren och dramatikern Runar Schildt (1888-1925). Dramat utgavs första gången 1922.

* * *

Ett drama behöver inte uppföras på en scen för att vara effektivt. Tvärtom: ett laddat drama kan vara väl så givande att ta del av i rent litterär form, såsom jag gjort med Schildts Galgmannen.

Dramat, åtminstone Galgmannen, blir en mycket avskalad form av litteratur: borta är inre dialoger, borta är mycket av miljöbeskrivningarna, som man hade funnit i andra litterära genrer — kvar är en driven och koncentrerad dialog, där ordens knapphet ger varje ord en högre valör.

* * *

Dramats titel sätter redan stämningen: vi förstår att det har med en galge, med död, att göra, vi förstår att det är en saga för de mörkaste av nätter. Men vi möter icke monster, ej heller gengångare. Vad vi möter är en liten docka, tillverkad av en flisa av en galge. Dockan skänker dess ägare framgång i livet, men finns den kvar hos ägaren i dennes dödsstund, så blir han dömd att mista saligheten.

Det är dock ej alldeles lätt att göra sig av med galgmannen i tid, ty för varje gång som galgmannen skall överföras till en annan människa, så måste den säljas, och det för ett lägre pris än sist den såldes, vilket gör att de stackars döende människor som vill göra sig av med sin — åtskilliga gånger sålda och köpta — talisman innan den blir till en förbannelse måste komma på något ytterligt värdelöst som köpeskilling.

En man som äger en galgman är överste Christoffer Toll, en finne som gjort en sagolik karriär i den ryska armén efter att han köpt sin talisman av en döende jude. Överste Toll har farit omkring i världen och skördat lagrar, men har till sist återvänt till fädernejorden i Finland, där hans excentricitet och notoritet snart blivit spridd, begapad och begabbad.

Dramats enda andra agerande är hans hushållerska Maria. Mellan överste Toll och Maria utspinner sig ett samtal under en kväll och en natt året 1840, i ett rum på överstens gård.  Mellan de båda finns en spänning; att översten åtrår Maria står klart: hennes egna känslor döljer hon, men läsaren anar att hennes avvisande inställning kanske ej går ända in i hjärtat.

Översten vill ha Maria; han hotar att ta henne med våld, men avstår; Maria parerar med ord, men flyr inte bort – och översten framstår som ett desperat barn med starka nypor, som kämpar mot impulsen att klämma sönder något värdefullt. Han är utan frid och vet sig vara fördömd, och ”vill förtjäna att vara det”.

Översten är vild och sedan ledsen; han känner döden hastigt krypa inpå honom; han tar under den framlöpande natten Maria till sin förtrogna, berättar om sitt liv, sin sällsamma lycka, om galgmannen han bär och om hur man måste bli den kvitt innan livet flyr honom, och hur dess pris måste bli ytterligt lågt, enär han själv köpt den för ett sandkorn från vägen.

Maria finner på råd: hon bjuder översten som köpepenning sin renhet och kärlek – att skändas; dem aktar hon mindre än ett sandkorn från vägen. Av talismanen säger hon sig önska — intet. När hon uttalat detta och gripit galgmannen förvandlas densamma till stoft. Översten faller döende till golvet.

* * *

För Svenska Yle skriver Katja Bargum och Ida Fellman:

”Runar Schildt var isoleringens, vanmaktskänslans och undergångens skildrare.”

Dessa teman är bekanta i Galgmannen.

Översten är isolerad: han känner av det själv; i byn är han misstrodd, och hans själsliga ensamhet är påfallande.

Intressant är också att se hur översten är stadd i vanmakt, trots sin stora faktiska makt och sin yttre framgångar: hur han tvekar att ta Maria till sig med våld, hur han faller till föga för hennes ord, hur han också är ständigt brydd över den välsignelsebringande galgmannen.

Undergången kommer honom till del; han balanserar vid avgrunden när han befrias från den tyngd som hotar att sänka honom i helvetets djup, när den som han hotat i kärlek lyfter bördan från honom, strax innan döden hinner honom.

* * *

Jag känner inte Runar Schildts övriga författarskap. Inte heller vet jag mycket om honom som person. Galgmannen har blivit min introduktion till hans litterära verksamhet. Men i den mån även andra texter av honom bjuder på samma sorts ödesmättade knapphet som detta drama, ser jag fram emot att ytterligare utforska vad Schildt hann skriva, innan han anno 1925 avslutade sitt eget liv.
– – –
Galgmannen. En midvintersaga, Runar Schildt. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1922. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Möss och människor | John Steinbeck

Möss och människor (eng. Of Mice and Men) är en kortroman av John Steinbeck (1902-1968). Boken utgavs ursprungligen 1967. Jag har läst den i Albert Bonniers utgåva från 2014, i översättning av Sven Barthel.

* * *

George och Lennie är kompisar. De två är mycket omaka, där de vandrar tillsammans under den amerikanska depressionen, i jakt på tillfälliga arbeten på gård efter gård, där de måhända hoppas kunna samla ihop ett litet kapital.

George och Lennie är omaka, på så vis att  George är kort och förslagen, men Lennie är stor och stark som en jätte, väldig i arbete. Lennie är också med tidens språk en halvidiot, eller med vår tids språk helt enkelt begåvningshandikappad.

Handikappet får Lennie att inte riktigt förstå sin egen styrka eller konsekvenserna av sina handlingar, varför George om och om igen får försöka tygla sin kamrat, så att han helt enkelt inte förstör för sig själv eller för dem båda. Särskilt förtjust är Lennie i att smeka mjuka ting: till exempel en mus – som emellertid visar sig ömtålig och dör i Lennies väldiga händer.

George och Lennie underhåller varandra med En Stor Dröm. Det är drömmen om att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett eget ställe, där de kan vara sina egna herrar: en stuga, lite mark, några djur.

George, som väl själv börjat tro på dessa drömmar, förmås berätta om planerna för Lennie gång på gång: om hur Lennie ska samla klöver till kaninerna, om hur de själva kan bestämma över sitt arbete, och så vidare.

George och Lennie får anställning på ännu en gård. Där finns en uttråkad dam med särdeles mjukt hår för stora, oskyldiga händer att smeka.

* * *

Jag noterar att Peter Kadhammar i sitt förord berättar om hur Steinbeck ville skriva sin bok som en teaterpjäs:

"[Steinbeck] ville göra ett försök och skriva en liten roman som pjäs, eller en pjäs som roman."

Detta speciella sätt att skriva berättelsen är tydligt, utan att bli långsökt. Således befinner vi oss alltid i en specifik miljö: en scen. Folk kommer och går, men vi befinner oss avsnittet igenom i samma rum. Ibland kan läsaren ana hur något sker utanför scenen, men likväl befinner sig våra ögon kvar på samma punkt.

Det är också påfallande hur berättelsen är dialogdriven. Replikerna är snärtiga, men ändå naturliga. Visst händer dramatiska ting, men det är dialogen som ger hela romanen sin kontur och sin struktur.

* * *

Steinbeck målar genom Möss och människor en bild av hur det kan ha sett ut för jordbruksproletariatet i depressionens USA. Stramheten skapar realism. Människorna framstår som mycket trovärdiga. Livsbetingelserna är dystra, men också de sannolika: många arbetar för penningar, och använder penningarna på barerna, i bordellerna. Det är ett liv där man lever dag för dag, och när man inte längre kan arbeta på ett ställe, drar man vidare till nästa.

Livet dag för dag bryts i fallet George och Lennie genom illusionen eller drömmen om en ny tillvaro, en ny tillvaro icke som underordnade, utan som herrar över sig själva. Om denna dröm ska ses som en livslögn eller som en faktisk möjlighet lämnas åt läsaren själv att förhålla sig till.

Språket är kärvt, rakt på sak och drivande; det skriver inte läsaren på näsan, utan ger läsaren utrymme att fundera, att reflektera inom berättelsens rymd. Det gör också Möss och människor till en bok som det går att återvända till.
– – –
Möss och människor, John Steinbeck. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-7429-388-3.