* * *
George och Lennie är kompisar. De två är mycket omaka, där de vandrar tillsammans under den amerikanska depressionen, i jakt på tillfälliga arbeten på gård efter gård, där de måhända hoppas kunna samla ihop ett litet kapital.
George och Lennie är omaka, på så vis att George är kort och förslagen, men Lennie är stor och stark som en jätte, väldig i arbete. Lennie är också med tidens språk en halvidiot, eller med vår tids språk helt enkelt begåvningshandikappad.
Handikappet får Lennie att inte riktigt förstå sin egen styrka eller konsekvenserna av sina handlingar, varför George om och om igen får försöka tygla sin kamrat, så att han helt enkelt inte förstör för sig själv eller för dem båda. Särskilt förtjust är Lennie i att smeka mjuka ting: till exempel en mus – som emellertid visar sig ömtålig och dör i Lennies väldiga händer.
George och Lennie underhåller varandra med En Stor Dröm. Det är drömmen om att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett eget ställe, där de kan vara sina egna herrar: en stuga, lite mark, några djur.
George, som väl själv börjat tro på dessa drömmar, förmås berätta om planerna för Lennie gång på gång: om hur Lennie ska samla klöver till kaninerna, om hur de själva kan bestämma över sitt arbete, och så vidare.
George och Lennie får anställning på ännu en gård. Där finns en uttråkad dam med särdeles mjukt hår för stora, oskyldiga händer att smeka.
* * *
Jag noterar att Peter Kadhammar i sitt förord berättar om hur Steinbeck ville skriva sin bok som en teaterpjäs:
"[Steinbeck] ville göra ett försök och skriva en liten roman som pjäs, eller en pjäs som roman."Detta speciella sätt att skriva berättelsen är tydligt, utan att bli långsökt. Således befinner vi oss alltid i en specifik miljö: en scen. Folk kommer och går, men vi befinner oss avsnittet igenom i samma rum. Ibland kan läsaren ana hur något sker utanför scenen, men likväl befinner sig våra ögon kvar på samma punkt.
Det är också påfallande hur berättelsen är dialogdriven. Replikerna är snärtiga, men ändå naturliga. Visst händer dramatiska ting, men det är dialogen som ger hela romanen sin kontur och sin struktur.
* * *
Steinbeck målar genom Möss och människor en bild av hur det kan ha sett ut för jordbruksproletariatet i depressionens USA. Stramheten skapar realism. Människorna framstår som mycket trovärdiga. Livsbetingelserna är dystra, men också de sannolika: många arbetar för penningar, och använder penningarna på barerna, i bordellerna. Det är ett liv där man lever dag för dag, och när man inte längre kan arbeta på ett ställe, drar man vidare till nästa.
Livet dag för dag bryts i fallet George och Lennie genom illusionen eller drömmen om en ny tillvaro, en ny tillvaro icke som underordnade, utan som herrar över sig själva. Om denna dröm ska ses som en livslögn eller som en faktisk möjlighet lämnas åt läsaren själv att förhålla sig till.
Språket är kärvt, rakt på sak och drivande; det skriver inte läsaren på näsan, utan ger läsaren utrymme att fundera, att reflektera inom berättelsens rymd. Det gör också Möss och människor till en bok som det går att återvända till.
– – –
Möss och människor, John Steinbeck. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-7429-388-3.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar