Bokrecension: Den svenska poesins historia | Staffan Bergsten

Den svenska poesins historia är skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932).

* * *

Som Bergsten själv skriver saknas det en övergripande litteraturhistorisk skildring av svensk poesi. Denna brist söker han med Den svenska poesins historia att avhjälpa. Det är en rejäl bok, vari Bergsten vandrar med läsaren från medeltidens ballader till nutidens Tranströmer under ett ständigt vindlande samtal. I fokus är inte diktarna själva, utan dikterna de skrev.

Det vindlande samtalet känner jag mig emellertid inte konsekvent bekväm med. Jag hade föredragit rejäla block, avgränsade med tydliga rubriker: nu flyter områdena över varandra och analyser av dikter med Bergstens associationer kring begrepp i dem varvas med biografiska noteringar om skalderna. Ja, och så poppar Stagnelius upp om och om igen, denna så lovprisade men för mig nästan helt stendöda versmakare.

Det flödande upplägget gör på mig en aning rapsodiskt intryck.

Det är inte tal om annat än att Bergsten är extremt bekväm i det poetiska landskapet och kan sina dikter och diktare. Men för mig, som inte är  lika hemtam där, synes vissa analyser långsökta, och jag är icke alltid helt övertygad om underliggande motiv och kopplingar. Eller om Stagnelius livaktighet.

* * *

Vad jag stannar till inför är några insikter.

En av dem är att min tidigare snarast automatiska reaktion på dikt som stängts in i olika versmått såsom gammalmodig inte nödvändigtvis stämmer. Jag förstår att poesi som odlas enligt särskilda regler kan äga både sin charm och inte minst sina utmaningar. Och att modernistisk dikt, där varje versmått sprängts och inget rimmar eller går i takt, i själva verket kan uppfattas som en lat dikt, en dikt som inte tillräckligt friserats.

En annan sak jag stannar till inför är de stora temata som återkommer inom svensk dikt genom århundranden. Vi har givetvis kärleken och erotiken. Vi har döden. Och vi har naturen. Denna förbinds emellanåt, men tack och lov inte alltid, av en idag ganska nattstånden fosterlandskärlek.

* * *

Poesi är en konstform, ett ordens konsthantverk. Att skriva poesi, är att låta

"... språket komprimeras och struktureras till högsta uttryckskraft ..."

Moderna mästare som Gunnar Ekelöf är heroer på detta område. Men även dikt som har många år på nacken kan konstateras äga bärkraft fortfarande, inte minst sedan man, till exempel via Bergsten, tagit del av lite förklaringar till mer kryptiska delar av dem.

Så kommer jag alltid att vara Bergsten tacksam, för att han genom Den svenska poesins historia introducerade mig till Olof von Dalin, en 1700-talskulturpersonlighet som jag tidigare gått hövligt förbi, men nu må försöka bekanta mig mer med.

* * *

Den svenska poesins historia kräver en del av sin läsare, främst ett rejält intresse av svensk poesi.

Boken är inte omedelbart lättläst, även om språket inte är inkrökt i facktermer som måste forceras. Svårlästheten består snarare i att boken förväntar sig ett generellt brinnande intresse för poesin i dess flerfaldiga former genom historien. Och ett sådant självklart intresse äger inte jag själv.

Men när Bergsten slår an toner som genljuder med de toner som låter harmoniskt inom mig, så är hans verk storartat. Måhända kan andra toner han slår han finna genljud inom andra människors poetiska bröstkorgar.
– – –
Den svenska poesins historia, Staffan Bergsten. Wahlström & Widstrand 2007. ISBN: 978-91-46-22284-2.