Bokrecension: Girolamo Savanorala | Hjalmar Bergman

Den historiske Savonarola. Porträtt av fra Bartolommeo (detalj).

Girolamo Savanorala: Munken som tjänade Gud är en historisk roman av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utgavs första gången 1929. Jag har läst den i en nyutgåva av Albert Bonniers förlag från 2014.

* * *

Berättare i Girolamo Savanorala är messer Guidantoni ”Guido” Vespucci, jurist i republiken Firenze, det vill säga Florens. Och vad han berättar om är munken Girolamo Savanoralas uppgång och fall i samma stad under senare delen av 1400-talet.

Vespucci har varit bekant med Savanorala sedan sin tidiga ungdom, då de båda trånade efter samma kvinna. Savanorala var en allvarstyngd gosse som blev en allvarstyngd och fanatiskt religiös man i dominikanerkappa som predikade svavel, bot och bättring. Han predikar mot prästers flärdfulla vanor:

”… det är de fattigas svett och icke Guds heliga blod, som rinner i kalken.”

Savonarola hamnar icke oväntat på kant med både kyrkan — som han vill se reformerad — och påven Alexander VI, också känd under sitt civila namn Rodrigo Borgia, måhända en av historiens mest ökända påvar.

I Florens får munken till stånd ett slags väckelse, där det ropas på Kristus som konung, men där det också finns starka motkrafter. Till sist faller Savanorala och avrättas tillsammans med två lärjungar. Savanorala bränns levande på bål.

Allt detta berättar messer Vespucci om en man som han själv inte tyckte något vidare om. Och det Hjalmar Söderberg gör Vespucci till sagesman om har verklighetsbakgrund. Savonarola fanns verkligen, gick i klinch med sin tids kyrka och avrättades 1498.

* * *

Girolamo Savanorala är märkligt komponerad och det gör den svårläst. För det första använder sig Bergman av ett myllrande persongalleri som det i den relativt korta romanen blir mig nästan omöjligt att hålla reda på, inte minst som att det ibland används förnamn och ibland efternamn. Jag upplever det som att gestalter plötsligt kan dyka upp i skeendet, och sedan glida bort igen.

Vidare är berättandet stukat, hoppigt, uppbrutet. Miljöer och scener bryts mot varandra på ett så tydligt sätt att helhetsintrycket blir att de olika kapitlen och avdelningarna nästan framstår som fragment i förhållande till varandra.

Dessutom använder sig Bergman av en märklig form att skriva dialog, som emellanåt gör det besvärligt att veta vem som säger vad, när markörer saknas eller när en dialog fortsätter genom flera stycken och ett talstreck före styckets början inte på något sätt behöver betyda att det är en ny person som talar.

* * *

Språket i sig är oförvitligt, även om det alltså bryts upp och faller i stycken i den form berättelsen får. Man kan likväl tidvis få glimtar av Hjalmar Bergmans typiska och naturliga humor, även om berättelsen i helhet snarare till genren får betraktas som en vemodig tragedi.

Och särskilt ett citat tar jag med mig från berättelsen om Girolamo Savanorala, ur den böneliknande inledningen:

”Behöva icke små människor stora gudar? […] Behöva icke stora gudar små människor?”

– – –
Girolamo Savanorala: Munken som tjänade Gud, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014579-8.