Bokrecension: Ecce Homo! | Baron d'Holbach

"Porträtt av baron d'Holbach" av Louis Carmontelle 1766. Beskuren.

Ecce Homo! Or, A Critical Inquiry into the History of Jesus of Nazareth är skriven av Paul Henri Thirrey Holbach, känd som Baron d'Holbach (1723-1789). Ecce Homo! utgavs första gången 1770, på franska, med titeln Histoire critique de Jésus-Christ, ou Analyse raisonnée des évangiles.

* * *

Ecce Homo! (lat. "se människan") är en biografi om Jesus från Nasaret. d'Holbach går igenom fas för fas i Jesu liv, men inte på det fromma eller vanligen försiktigt respektfulla sätt som vi är vana vid från dokumentärer eller mer eller mindre kristliga böcker. d'Holbach har ett kritiskt anslag och behåller ett kritiskt perspektiv genom hela boken.

För d'Holbach är inte Jesus Guds Son, eller ens något särskilt märkvärdigt. Genom att ställa frågor till texten — evangeliernas samlade vittnesbörd om Jesus — lyckas han frammana svar som går vid sidan av de fromma förklaringarna.

Jesus i d'Holbachs läsning framstår som en lättretad man som samlar lärjungar omkring sig för att försöka nå världslig makt och världsligt inflytande: en Messias i ordets samtida betydelse. Genom bedrägerier och enkla trick lyckas han påverka det enkla folket på landet, men inför de lärda gör han färre underverk: det vill säga, inför dem med ett tränat öga, står han sig ganska platt. De har sett falska messiaspretendenter förut.

Själv kan mycket väl Jesus själv ha trott sig ha varit Messias, matad med sin tids förväntningar att det snart var dags för Israels förlossare att komma, och måhända av en moders fabler om en övernaturlig (hellre än för- eller utomäktenskaplig) avelse: var månne ängeln Gabriel en betydligt mer köttslig gestalt än en eterisk ande? Lägg därtill dunkla ord i judarnas heliga skrifter, som lånar sig till mer eller mindre fantastiska tolkningar.

Till sist har emellertid Jesus lyckats samla en rejäl anhängarskara, med hjälp av sina förtrogna apostlar, som övergivit sina hårda liv som fiskare för att livnära sig på de allmosor som folk skänker Jesu efterföljare. Så stor hade Jesus blivit, att han inte kan ignoreras av landets ledande krafter. När han dessutom inte förmår ge klara svar till dem som anklagar honom, om vem han menar att han är: snarare märks en viss envis uppkäftighet, ja, då döms han till sist till döden, trots Pontius Pilatus försök att erbjuda honom ett sätt att rädda sitt liv.

Lärjungarna, som levt på sin mästare, minns efter dennes död, att han sagt sig ska uppstå. Så kommer det ut ett rykte, att det är precis vad som har skett. Inte en enda människa har sett själva uppståndelsen — inte ens enligt de bibliska berättelserna — likväl, hur det nu gick till, är kroppen borta ur graven, om det nu var lärjungarna som stal kroppen, som judarna trodde i allmänhet, eller om Jesus inte varit död när han togs ner från korset, så att han själv kunde befria sig från sina bindlar och ta sig därifrån.

"It appears, in fact, that the transaction or Jesus resurrection was seen by nobody."

Apostlarna förkunnar hur som helst att Jesus har uppstått.

"They felt that it was necessary to preach the resurrection of Jesus, or perish with hunger."

Evangelierna håller inte med varandra alls om de närmare omständigheterna, men folk sätter tro till budskapet, och jesuskulten kan ta sin egentliga begynnelse, och börja spridas med Paulus, som ansluter sig till de kristna efter att Jesus försvunnit igen. Han går emellertid i klinch med Petrus och de judaiserande lärjungarna, och bedriver sin egen, mycket framgångsrika mission.

Ungefär så ser d'Holbachs Jesus-biografi ut i sammandrag. För varje punkt argumenterar han med briljans: ibland med närgångna textstudier, ibland med kraften hos en exegetisk slägga. Han läser evangelietexterna, som om de vore texter inte helgade av tradition, historia och kyrka, utan som vilka propagandistiska texter som helst som fått många år på nacken. Han avfärdar sanningshalten i det kristna budskapet de förmedlar:

"...the gospel is merely an eastern romance, disgusting to men of common sense, and obviously addressed to the ignorant, the stupid, and the vulgar; the only persons whom it can mislead."

* * *

Ecce homo!, som jag alltså läst i engelsk översättning, och ej i det franska originalet, skrevs under senare hälften av 1700-talet. Naturligtvis är den märkt av den tid den är framsprungen ur. d'Holbach tillåter sig uttalanden om judarna som är mer generaliserande än vad vi skulle kunna trycka i dag. Någon gång tar han ut de argumentatoriska svängarna för mycket, för att jag ska kunna nicka bifall till den textutläggning han för tillfället gör.

Oftare är han dock helt mitt i prick. Och demolerar de bibliska skildringarna med elegans genom omfattande bakgrundskunskaper och noggrann läsning av texterna själva. Bara som exempel: Herodes skulle aldrig ha tillåtits begå massmord på Betlehems gossebarn av romarna, som var hans överhuvud. Inte heller är denna grymma handling relaterad av Josephus, som i övrigt beskrev Herodes grymheter i detalj. d'Holbach konstaterar, att vi har goda skäl att dra slutsatsen, att "the massacre is a fable".

En annan specialitet för d'Holbach är, att jämföra skildringar av vad som förefaller vara samma under, i de olika evangelierna: han sätter gång på gång fingret på inkonsekvenser.

Särskilt kritisk är d'Holbach till Jesu formidabla oförmåga att uttrycka sig klart och tydligt, som gång på gång får hans lärjungar av enkelt ursprung att tappa tråden, och som gör stora delar av det han säger tvetydigt eller dunkelt än i denna dag. För om teologer stridit i nära tvåtusen år om vad Jesus egentligen menade: hur skulle väl hans enkla lärjungar begripit honom då? Jesus var otydlig: som om han inte ville bli förstådd.

"It cannot be conceived why a God, sent to instruct men, should never distinctly explain himself."

Inte minst vad gäller Jesu uppdrag. På ett av de få ställen där han antyder att han ska uppstå, säger han till exempel att han ska vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Nå, från fredag eftermiddag till söndag morgon är det definitivt inte tre dagar och tre nätter...

* * *

Ecce homo! är extremt frispråkig och mycket kristendomskritisk. I skärpa kommer d'Holbach inte Christopher Hitchens efter. Men de religionskritiska verk som d'Holbach skrev utgavs av försiktighetsskäl inte under hans riktiga namn, och trycktes utomlands.

Det d'Holbach lyfter fram i sin biografi om människan Jesus är i dag välkänt, om än inte erkänt av de mest fundamentalistiska kristna, och bibelns auktoritet är sedan länge skjuten i sank som källa till absolut kunskap om vare sig Jesus eller tiden före honom.

Men det är intressant att vrida och vända på de vinklade texterna, och försöka, som d'Holbach gör, ådagalägga sömmarna, ja, att känna fogarna mellan sanning och lögn. I detta arbete var d'Holbach en föregångsman. Hans insikter har vi, som fortfarande kämpar mot religiösa stolligheter liknande de som fanns på baronens egen tid, att ta vara på.
– – –
Ecce Homo! Or, A Critical Inquiry into the History of Jesus of Nazareth, Paul Henri Thirrey Holbach, Baron d'Holbach. 1827. Digitaliserad som epub av Freethought Archives hos Project Gutenberg

Bokrecension: Spelman Necken och Krog-Lisa | Gunnar Tilander

Spelman Necken och Krog-Lisa: Glimtar från livet i Fattigsverige kring sekelskiftet är skriven av Gunnar Tilander (1894-1973), professor i romanska språk, filosofie doktor, juris doktor.

* * *

Gunnar Tilander är bördig från samhället Tranemo, varifrån också jag kommer. Han vilar också på Tranemo kyrkogård, och som ung sommararbetare har jag klippt gräset runt hans grav många gånger. Förutom att ägna sig åt språkforskning och annat, skrev Tilander på sin ålderdom boken Spelman Necken och Krog-Lisa, som är fylld av anekdoter och gestalter från bygden, mestadels från Tilanders barndom eller strax före han var född.

Naturligtvis är boken en guldåder för oss som intresserar oss för bygdehistoria. Var och en som kommer från Kinds härad i sydöstra hörnet av Västergötland, där Tranemo ligger, kan nog ha särskilt intresse av att läsa igenom Tilanders bok.

Men det är samtidigt en något pastoral historia. De fina människorna är fina. Och i regel generösa mot de fattiga stackarna. Och de fattiga stackarna är i regel rejäla och slitsamma utan knot, och finner sig på lutherskt manér i sitt torparkall. — Själv kommer för övrigt Gunnar Tilander från en någorlunda besutten familj. Efter faderns död uppförde modern ett nytt hus, som fortfarande står kvar i Tranemo — Gunnarsborg — en ganska präktig villa som jag haft anledning att besöka.

* * *

Särskilt fastnar jag för de berättelser, där den uppenbara tragiken lyser igenom: när det inte är porträtt av nån omänskligt högfärdig lärarinna som är aktuellt.

Särskilt gripande är berättelsen om Gottfrid och hans mor Johanna. Låt mig i korthet återge den. —

Johanna hade tjänat som piga, och husbonden hade gjort henne gravid. Enär husbonden inte kunde gifta sig med sin piga, blev det för Johanna att flytta på sig, och hanka sig fram så gott hon kunde genom livet, med son son — som alltså var Gottfrid.

När Gottfrid kommit upp i åren, gav han sig ut på sjön, och hamnade tydligen åtminstone tidvis i Amerika.  Han kunde därifrån skicka hem några dollar till sin fattiga mor. Hösten 1894 kom ett sådant penningkuvert. Tillsammans med pengarna fanns ett brev, som berättade att Gottfrid ämnade komma hem till jul.

Det gjorde av naturliga skäl Johanna glad. Men dagarna gick, och julen kom och ingen Gottfrid visade sig. På själva julaftonen sökte hon tröst hos en väninna i närheten. Men vännen kunde inte förmå Johanna att dröja kvar över natten, utan Johanna vände hemåt i vinternatten.

På juldagsmorgonen lär svaga rop ha hörts från skogen. Ingen brydde sig om att undersöka saken närmare. På Annandagen hittade man Johanna stående död i ett kärr, inte långt från hemmet.

Sonen Gottfrid kom hem efter nyår. Och fick höra att hans mor "hov sek i en mosse" ("kastade sig i en mosse"). Efter ett tag återvände Gottfrid över havet. Han gav sig ut på ett stort projekt: att gräva guld i Alaska. Men Gottfrid kom aldrig fram: ett snöskred tog hans liv, enligt svenskamerikaner som senare kom tillbaka till Sverige.

* * *

Jag har inte tillräckliga kunskaper för att slå fast exakt var dramat som Tilander beskriver om Johanna och Gottfrid ägde rum. Bonden som gjorde Johanna gravid hette Falk och hörde hemma "i en socken i Kind". Johanna kallades "Falka-Johanna" efter bonden och var vid tiden för sin död inhyses på en plats som  kallades "Lilla Rosendal". Hennes väninna bodde på "Ödegärde". Och kärret där Johanna gick ned sig kom efter henne att kallas "Falka-kärret".

* * *

Gunnar Tilander avverkar original i rasande fart. Jag, som ändå kommer från Tranemo, har det långt ifrån lätt att hänga med, vare sig vad gäller hur personer hänger ihop, eller var händelser utspelar sig. Det Tranemo som Gunnar Tilander kände från sin barndom, var nog redan när boken skrevs till stora delar redan sedan länge borta, och bevarad bara i minnena. Så på många sätt, är Tilanders berättelse om Kindsbygden i allmänhet och Tranemotrakten i synnerhet, en berättelse om något jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen ger mig anledning att undersöka närmare var de olika händelser han beskrev faktiskt ägde rum — säkerligen på platser jag passerat inte bara dussintals gånger, utan rentav hundratals gånger.

Det är bland annat det som gör lokalhistoria så intressant: det är historia som utspelar sig precis där man själv befinner sig, och historien blir påtaglig som en hand på axeln: en hand utsträckt från ett gammalt hus, från en naturbildning, från en gravsten eller en vy... Gunnar Tilander har genom Spelman Necken och Krog-Lisa möjliggjort den beröringen, genom att ta till vara på anekdoter som annars riskerat att helt glömmas bort och försvinna från människornas horisont för alltid.
– – –
Spelman Necken och Krog-Lisa: Glimtar från livet i Fattigsverige kring sekelskriftet, Gunnar Tilander. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91 29 45139 6. 183 sidor.

Bokrecension: Spöksekretären och andra noveller | Henning Berger

Henning Berger

Spöksekretären och andra noveller är skriven av Henning Berger (1872-1924). Den gavs ut första gången 1919.

* * *

Jag har förut inte läst någonting alls av Henning Berger, mig veterligen, men Spöksekretären och andra noveller var en angenäm bekantskap. Novellerna i samlingen är allesammans välkomponerade, spännande och lite... ruskiga.

För det rör sig om små rysare. Berger har ett språk som är mycket rakt på sak: det ödslas inte tid och ord på att beskriva hur någon hamnat i en viss situation, inte heller konstrueras några uppstyltade förklaringar till de övernaturliga inslag som finns med. Det är i regel ögonvittnesskildringar Berger skrivit och texterna har därför ögonvittnets omedelbarhet, men också ögonvittnets begränsade perspektiv. Det fungerar utmärkt.

I regel är huvudpersonen i berättelserna en judisk, världsvan man, en affärsman som reser omkring genom olika länder, och under någon resa eller under något uppehåll hamnar i en situation som ställer sig bredvid den naturliga värld han är van vid.

* * *

Själva titelnovellen, Spöksekretären, kan fungera som ett gott exempel på den stillsamma ehuru direkta och obehagsinramade prosa som Berger skriver. En man införskaffar i Paris åt en bekant en sekretär. När denna sekretär av ett misstag levereras inte till mannens bekant hemma i Sverige, utan till mannen själv, upplever han två gånger att någon eller något rör sig genom lägenheten, och rotar i sekretärens lådor. Han kan inte se något, men han hör det, och när han kommer för nära får han sig en rejäl knuff.

Dagen efter söker han upp försäljaren, som själv varit med om liknande ting i sekretärens närhet, men hoppades att hemsökelsen skulle upphöra, när sekretären väl kom ur affären. Men de två herrarna plockar isär sekretären, hittar till sist ett lönnfack, där ett damm förmultnat blad eller brev ligger gömt. Ett vinddrag sprider dammet. Därefter upphör spökerierna både för mannen i Paris och hans bekante i Sverige, som till sist får sekretären levererad till sig, märker aldrig något av att det skulle varit något särskilt med den vackra möbeln.

Vi märker således, att berättelsen, som här skissats upp, är enkel och rätlinjig. Inga onödiga händelseförlopp eller personer finns med. Men genom att Berger gör berättelsen koncis och hela tiden håller sig till ögonvittnets eget perspektiv, uppstår en spänning och ett lätt obehag, även för mig som läsare, långt efter att boken publicerades: prosan har hållit sig.

Det gäller också de övriga texterna — såsom den om R. L. Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde påminnande berättelsen om mannen som utan att själv vet om det har en ond dubbelgångare, såsom den om den turistande mannen som hör en underjordisk orgel på ett av torgen i en liten småstad, såsom den om Dickens A Christmas Carol påminnande berättelsen om en man som besöks av någon som han sedan länge trodde var död — för hans egen hand.

* * *

Inom svensk litteratur känner jag inte så många exempel på tidiga, genuint obehagliga, noveller eller romaner på det övernaturliga området. Nu har jag dock mött en god samling, just av det slaget. Jag slås dessutom av hur fräscha Bergers berättelser är, både vad gäller innehåll och utformning. Därför kan jag inte annat än att hoppas att än fler upptäcker detta författarskap, som väl numera hamnat något i historiens skugga.
– – –
Spöksekretären och andra noveller, Henning Berger. Albert Bonniers förlag. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Chi-mo-ka-ma | Dan Andersson

Chi-mo-ka-ma. Berättelser från Norra Amerika är en samling berättelser av Dan Andersson (1888-1920). Dess första utgåva utkom 1920. Då hade Dan Andersson själv hunnit avlida.

* * *

Chi-mo-ka-ma (sv. "vit man") påminner starkt om Kolarhistorier, som kommit några år tidigare. Det finns en sammanbindande ramberättelse, men boken består i mycket av de berättelser som författarjaget får del av eller de äventyr han erfar personligen. Kapitlen kan alltså läsas som fristående små noveller.

Miljön är utbytt från Norrland till Minnesotas vilda eller halvvilda territorier i gränstrakterna mot Kanada, där författarjaget vandrar omkring och träffar vindpinade, hårda, akterseglade och alkoholiserade original.

Författarjaget själv är en utvandrad svensk, och många av dem han möter har svenskt påbrå. Dan Andersson kunde vid författandet säkerligen bygga på sin egen lokalkännedom, eftersom han en kortare tid under sina tidiga tonår arbetade hos släktingar där. Andersson hade själv — som fjortonåring — tagit sig den långa vägen till Minnesota, för att undersöka om det var lönt för resten av familjen att utvandra.

Dan Andersson tyckte dock inte att livet i staterna var bättre än livet hemma. Det meddelade han sin far, och återvände till Sverige. Och till Sverige återvänder också författarjaget i Chi-mo-ka-ma, som slutar på ett svenskt pensionat.

Språket i Chi-mo-ka-ma är jordnära och naturligt. Det är inte uppstyltat högtidligt eller pretentiöst, utan är avsett att fungera i de sammanhang som det skildrar.

* * *

Lite särskilt underhållande är berättelsen som återges i det tredje kapitel. Där möter vi Stammering Frank, som författaren kallar "mera intressant som död än som levande", vilket berättelsen ger skäl för. I livet är han en udda filur av osäker nationalitet. I lägret där Stammering Frank, författarjaget och några gubbar bor, är Stammering Frank utsatt för de andras gyckel. I dag skulle man skriva, att han blev mobbad.

Stammering Frank tröttnar på att vara föremål för de andras nöje, tar ut sin lön, och drar iväg. Samtidigt drar ett riktigt råskinn iväg, som strax därefter, på en krog, gjort kunnigt att han kommit över pengar vid kortspel.

Så börjar ryktena. Hade råskinnet slagit ihjäl Stammering Frank, som ingen någonsin sett av efter han dragit från lägret? Plötsligt satt varenda skogshuggare och pratade om hur fin och redlig och speciell Stammering Frank hade varit. Säkert stammade han bara för att dölja sin sanna identitet. Och nog fanns det skäl att tro att han egentligen var lärd? Och hade inte kocken hört Stammering Frank läsa flytande franska ur en bok? Den föraktade antar så en fördold hjältes gestalt...!

Och så gick tiden. Året efter besöker författarjaget det övergivna lägret med en kollega, och övernattar där. Kollegan är vidskeplig och hör spöken överallt. Måhända kunde inte Stammering Frank ligga begravd i en lergrop de funnit?

Nåväl. En höstdag träffar författarjaget på Stammering Frank utanför ett apotek. Han frågar Frank om han inte är död, varpå denne, svårt stammande, utbryter i förbannelser över alla dem som fått för sig att han gått och dött...

Sådana här små, föga dramatiska, men dynamiska, berättelser är Chi-mo-ka-ma full av.

* * *

Chi-mo-ka-ma skrevs 1917, eftersom Dan Andersson behövde inkomster. Bonniers accepterade manuskriptet, och erbjöd Andersson 300 kronor i honorar, vilket enligt Statistiska Centralbyråns prisomräknare i juni 2013 motsvarade 8 390,85 kronor. Ett blygsamt honorar kan tyckas, men Bonniers kunde inte gärna veta, vilken enastående författare Dan Andersson skulle komma att räknas som, alltmer med åren.

Om man uppskattar Kolarhistorier, vågar jag nästan lova, att även Chi-mo-ka-ma faller en i smaken. Det är en bok fylld med djupa skogar, karga, fina berättelser och originella människor.
– – –
Chi-mo-ka-ma. Berättelser från Norra Amerika, Dan Andersson. Bonniers 1920. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: The Age of Reason | Thomas Paine

Thomas Paine, målad av Lauren Dabos (c. 1791). Beskuren.

The Age of Reason är skriven av Thomas Paine (1737-1809).

* * *

Innan den nutida ateismen fick företrädare som Richard Dawkins, Sam Harris och Christopher Hitchens fanns generationer av vägröjande religionskritiker. I Sverige inte bara Ingemar Hedenius, utan före honom Bengt Lidforss. Och går vi längre tillbaka i tiden, och antar ett vidare perspektiv, hittar vi personer som baron d'Holbach, Jean Meslier och Thomas Paine.

Denna reflexion handlar om den sistnämndes, Thomas Paines, verk The Age of Reason, vars första del nedskrevs i fransk fångenskap 1793, och vars andra del författades i frihet 1794.

* * *

Thomas Paine var inte ateist. Han var övertygad deist, med vilket han avser, att han bekänner en enda skapargud, som är välvilligt inställd till sin skapelse. Han menar att denne gud inte kommunicerar med mänskligheten genom några uppenbarelser. Han kan enbart bli känd genom sin skapelse. Inte genom tro, utan genom förnuftet. Därför är vetenskapsmannen den sanne teologen.

”...do we want to know what God is? Search not the book called the scripture, which any human hand might make, but the scripture called the Creation.”

Men lika stark som Paines deistiska övertygelse är, är hans kristendomskritik. I The Age of Reason använder han ett skarpt och bullrigt språk, som påminner om reformatorn Martin Luthers folkliga predikningar. Paines texter är dock långtifrån så vindlande som Luthers: de är skoningslöst raka och vassa.

Med hjälp av bibeltexternas egna utsagor påpekar han gång på gång motsägelser i Bibeln, och underkänner bibelbok för bibelbok som rimlig auktoritet för religiösa uppfattningar. Och detta långt innan den historisk-kritiska bibelsyn sett dagen, som nu slagit igenom till och med i stora delar av kyrkosamfunden.

I dag är The Age of Reason en intressant bok främst ur religionskritikhistoriskt perspektiv. Dess kritik mot bibeltexterna är nu allmänt accepterad, förutom i de mest huvudlöst fundamentalistiska kretsarna. Men det var inte längesen till och med innehav av boken kunde vara suspekt. En folkskollärare i Skåne som under senare delen av 1800-talet ställdes inför rätta bl.a. för att ha gäckat Guds ord, fick till exempel mot sig vittnat, att han lånat ut ett exemplar av Paines bok. Och en av de tidiga förläggarna av boken i England dömdes till nio år i fängelse.

Så boken var dynamit när den kom ut, och var på så sätt med om att bereda vägen för ett mer vetenskapligt än religiöst förhållningssätt till bibeltexterna, som inte stannar vid att låta något vara mysterier, utan försöker lysa upp det dunkla.

* * *

Paine förnekar att någon gud skulle ha givit mänskligheten en uppenbarelse — det vill säga, en helig Skrift — enär något enbart kan vara en uppenbarelse för den person som det uppenbaras för. Så snart det uppenbarade budskapet förs över från människa till människa, är det inte längre en uppenbarelse, utan hörsägen.

Paine skriver, att det är en självmotsägelse att kalla något som når oss i andra hand för en uppenbarelse. Vi har bara den talandes eget ord på att det han förmedlar är gudomligt. Det är inte gott nog.

Det räcker inte, skriver Paine, att någon säger till oss att Maria som jungfru, utan att ha varit med någon man, blev gravid. Det krävs bättre belägg för den saken, än blott någons påstående. De enda som skulle kunnat vittna om att det förhöll sig på så vis som evangeliet berättar, är Josef och Maria själva. De har inte skrivit något; således, om berättelsen stammar från dem, har de berättat det för andra: det blir hörsägen på hörsägen när berättelsen till sist når oss. ”Jag väljer att inte sätta tilltro till sådana  bevis”, skriver Paine.

"Where any girl that is now with child to say, and even to swear it, that she was gotten with child by a ghost, and that an angel told her so, would she be believed? Certainly she would not. Why then are we to believe the same thing of another girl whom we never saw, told by nobody knows who, nor when, nor where?"

Är man sen medveten om att det under antiken var synnerligen vanligt att särskilda människor sades vara födda av gudar, stärks inte tilltron till jungfrufödseln. Berättelsen anpassar sig enbart efter ett då bekant mönster: den bryter ingen ny mark. Den kristna mytologin har helt enkelt tagit till sig en komponent från icke-kristen mytologi. Och som Paine själv skriver:

”...the Christian mythology is made up partly from the ancient mythology, and partly from the Jewish traditions.”

* * *

Bibeltexterna imponerar inte på Paine. Han tycker, som deist, att vi borde skämmas över att kalla sådana ”ynkliga historier Guds Ord”. Vi vanhedrar Skaparen genom att uppkalla texterna efter hans namn... Och Paine förklarar, att när vi läser det Gamla testamentets oanständiga berättelser och märker hämndlystenheten däri, att vi gjorde mer rätt i att kalla det ”en demons ord, än Guds Ord.” Ja, Paine deklarerar att,

”...for my own part, I sincerely detest it, as I detest everything that is cruel.”

Vad gäller Jesus-gestalten, menar Paine att det inte är osannolikt att han funnits, men att han inte på något vis är Guds son, mer än vad alla människor är detsamma. Kyrkan har byggt upp ett lärosystem kring Jesus, som går emot vad han stod för.

Och själva försoningsläran som byggts upp kring Jesu död attackerar Paine särskilt hårt. Att en oskyldig kan gälda för en skyldigs liv kan kanske tänkas i pekuniära ärenden: att någon betalar någon annans skuld. Men i moraliskt hänseende kan det omöjligt vara ett giltigt tänkesätt:

”Moral justice cannot take the innocent for the guilty even if the innocent would offer itself. To suppose justice to do this, is to destroy the principle of its existence, which is the thing itself. It is then no longer justice. It is indiscriminate revenge.”

Hade någon människa agerat som Gud, och dödat sin oskyldige son i den skyldiges ställe, så, skriver Paine, hade den människan blivit hängd.

* * * 

Godtrogenhet är inte Paines melodi. Således bör man inte dra slutsatsen att ett mirakel har skett, bara för att någon säger att det gjort det — må det sen stå i Bibeln hur mycket det vill.

”Is it more probable that nature should go out of her course, or that man should tell a lie? We have never seen, in our time, nature go out of her course; bet we have good reason to believe that millions of lies have been told in the same time; it is therefore, at least millions to one, that the reporter of a miracle tells a lie.”

Och dessutom är ett mirakel ett dåligt sätt för en eventuell gud att visa sina krafter på. Miraklet betraktas i allmänhet av ett fåtal, som sedan berättar det för andra: så är genast rapporten om miraklet återigen en hörsägen, och man är utlämnad att tro på människors berättelse om miraklet, snarare än på miraklet i sig. En religion som använder sig av mirakler för att bevisa att den är sann, ger i själva verket tecken på att den är uppdiktad, menar Paine.

* * *

Paine gör en poäng i The Age of Reason att bekämpa Bibeln med Bibeln. Hela andra delen av boken är fylld med motsägelser han funnit i skrifterna, och inte lyfter på hatten för och går förbi, utan lyfter upp i ljuset och pekar på.

Dessutom visar han gång på gång hur osäker kunskapen om bibeltexternas tillkomst är, och vad som i dag är självklart säger han som något nytt då: till exempel att Mose rimligen inte kan ha skrivit Moseböckerna, och så vidare, och att skrifterna många gånger näppeligen kan ha nedtecknats förrän långt efter den tid de skildrar.

Motsägelserna i Bibeln som Paine lyfter fram kräver ofta närstudium för att hittas. Så har han till exempel jämfört olika uppgifter i Esras bok, om hur många judar som återvände från den babyloniska fångenskapen. Det räknas upp ett stort antal familjer, och hur många från varje familj som återvände. Sedan summerar författaren till Esra antalet. Men vid en kontrollräkning av hans egna uppgivna siffror, visar det sig att han räknar fel på 12 542 själar... Räknar man sedan antalet såsom det anges i Nehemjas bok, så skiljer det 11 272 personer. Så, så mycket för ofelbarhet!

Går man istället och undersöker hur det gick till när David och kung Saul möttes första gången, hittar man två varandra motsägande uppgifter där också. I en version träffar Saul David när han kallar på denne, efter att hört talas om att han spelar fin musik, som lugnar honom. I en annan version träffar Saul David första gången när den senare slår ihjäl Goliat.

På detta sätt fortsätter Paine, och går igenom åtskilliga böcker i Bibeln, och spårar upp en mängd förvirrade återgivanden, profetior som inte uppfylls och som bonus på det, allehanda grymheter. Han säger om profeterna:

”...I do not suppose that the prophets of that day were any more to be trusted than the priests of this...”

Paine påvisar vikten av kontextualisering vad gäller profetiorna, och menar att präster begår våld på texterna, när de försöker böja dem att passa in på något helt annat än vad de ursprungligen syftade på: vare sig det nu handlar om att få dunkla bibeltexter att passa in på Jesus, eller på den egna samtiden. Snarare bör profetiorna läsas som sin egen tids poesi, än som förutsägelser.

Ett exempel på motsägelser i Nya testamentet — bland flera — är att de två släkttavlor över Josefs, Jesu adoptivfaders, härkomst som återfinns i Matteusevangeliet respektive Lukasevangeliet, näppeligen alls stämmer överens. Endera är falsk, eller båda. Och om Jesu naturliga släktlinje...:

”...be manufactured, which it certainly is, why are we not to suppose that his celestial genealogy is manufactured also, and that the whole is fabulous?”

Och hur var det förresten med korsfästelsen? Ägde den rum vid niotiden på morgonen, som Markusevangeliet uppger, eller vid tolvtiden på dagen, som Johannesevangeliet menar? Och vad gjorde lärjungarna efter uppståndelsen? Skyndade de iväg till Galiléen, som Matteusevangeliet säger, eller stannade de i Jerusalem, som Lukasevangeliet menar? Och Jesus säger själv att han ska vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Emellertid var han enligt berättelsen i graven blott lite drygt en dag och två nätter. Så gör evangelisten även Jesus själv till en lögnare.

* * *

The Age of Reason är en bok av sin tid. Mycket av vad den förkunnar var kontroversiellt i när den skrevs, men är allmänt accepterat idag. Likväl är Thomas Paines verk en av många rötter till den moderna tiden, där vetenskapligt betraktelsesätt trumfar religiösa antaganden om tillvaron, och där förnuftet äger företräde framför tron på uppenbarade, gudomliga sanningar i bibeltexter; men där också var och en äger rätt att tro vad man vill, oavsett kyrkliga auktoriteter eller skrifters påståenden.

Thomas Paine bereder marken för en tid, där inte kristendomen och kyrkan äger rätten att rita den intellektuella världskartan. Han, deisten, skriver:

"Of all the systems of religion that ever were invented, there is none more derogatory to the Almighty, more unedifying to man, more repugnant to reason, and more contradictory in itself, than this thing called Christianity. Too absurd for belief, too impossible to convince, and too inconsistent for practice, it renders the heart torpid, or produces only atheists and fanatics."

Så kan vi, trots att Paine var religiös, räkna honom till en av de mer betydande religionskritiska föregångsgestalterna.
– – –
The Age of Reason, Thomas Paine. Ur The Writings of Thomas Paine, Volume IV 1794-1796. Kommenterad av Moncure Daniel Conway. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Den siste athenaren | Viktor Rydberg

Viktor Rydberg 1858

Den siste athenaren är en roman i två delar av Viktor Rydberg (1828-1895). Boken utgavs första gången 1859, efter att samma år ha gått som följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

* * *

Den siste athenaren är en besynnerlig bok, som väl få numera läser. Det är skada, för boken är läsvärd. — Visst, texten är inte särskilt lättflytande. Prosan är teatralisk och tydligt 1800-talsmässig. Varje dialog låter som uppläsande av deklamationer. Men så är inte de många gestalterna i boken enbart personligheter, utan personifikationer av idéer.

Vi befinner oss i Aten, några år före och några år efter 360. Nu rasar kampen mellan de olika kristna inriktningarna sinsemellan och mellan kristna och hedningar. Kristendomen håller på att befästa sitt välde, och i Aten äger homoiusianerna auktoritet av renlärig kristendom, medan de usla homousianerna var ringaktade och förföljda där, men i ledning i Rom.

— Ja, det skiljer bara ett ”i” i respektive ord, och det betecknar Jesu relation till Fadern, om vilket man alltså tvistar: homoiusianerna säger att Jesus är av lika väsen som Fadern, homousianerna att han är av samma väsen som Fadern. Skiljer man sig åt i denna livsviktiga dogmatiska uppfattning är det full legitimt att slå ihjäl meningsmotståndaren, vilket historien visar, och Den siste athenaren bland annat skildrar.

Vare med det hur det vill: ledare för homoiusianska kristenheten i Aten är biskop Petros, som möjligen kan ta plats som den mest obehagliga gestaltningen av en kristen ledare i svensk litteraturhistoria.

Biskop Petros är förvisso intelligent, men samtidigt manipulativ och makthungrig; den kristna tron är för honom dogmernas försvarande och dessa försvarar han vid behov med list och bedrägeri. Att hans list och ränksmideri även för honom allt närmare biskopsstolen i Rom är inget han beklagar sig över: tvärtom: det är det allt överordnade målet. För honom helgar målet alla medel.

Biskopen, med sitt kristligt underdåniga anhang, representerar en renlärig, antiintellektuell, fundamentalistisk kristendom, fastgjuten i kyrkans form med dess hierarkier och stelnade idéer.

* * *

Antitesen till Petros är en man av det gamla slaget, en slags antik hjältegestalt: Krysanteus, en aristokratisk hedning och högt ansedd filosof. Honom gör Rydberg till en symbol för en sträng renlevnadsideologi, men också till en ideal ledargestalt, enär Krysanteus är arkont, hövding, över Aten. Och givetvis får Krysanteus symbolisera ett bildningsideal som inte följer dogmerna, utan förnuftet och filosofien.

I myllret av gestalter ser vi bland många andra, också en viss Teodoros. Han är präst, men tar steg för steg avstånd från den kyrkliga typen av kristendom. Dogmerna äger för honom ingen större betydelse: för honom består inte kristendomen i att tro rätt, utan i att leva ett liv i Kristi efterföljd: i kärlek och med öppenhet för brödraskap snarare än hierarkier: han förutsätter inte ”människoslägtets omyndighet”, som biskop Petros.

* * *

Vi följer alltså ett galleri av personer av skarpt skilda slag under kanske ett decennium. Från Kejsar Konstantius tid, då kristendomen var gynnad och de hedniska templen revs av de kristna, över kejsar Julianus återupplivande av de hedniska traditionerna och införande av religionsfrihet, och därefter, när Julianus efter sin mycket korta regeringstid avlidit i strid, inträdet av den mörka, tusenåriga kristna eran i Europa, och den hedniska bildningen och filosofins avsomnande.

Den siste athenaren publicerades först som en följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Redaktör Hedlund har själv uttryckt, att det knappast var någon kassasuccé, vilket väl får förstås: Den siste athenaren är ingen kiosklitteratur. Men formatet har ändå gjort, att berättelsen får en viss spänst i dramaturgin, som väl kommer sig av att Rydberg i nån mån försöker skapa spänning nog att hålla kvar läsaren från tidning till tidning.

* * *

Man kan läsa Den siste athenaren på fler än ett sätt. På många sätt är den främst ett frontalangrepp på en stelnad kyrka. Säkert är en stelbent svensk statskyrka målet för Rydbergs sylvassa allegoriska attack. I sitt förord, tillägnat redaktör Hedlund, skriver Rydberg:

”...mitt arbete är intet annat än ett spjut, som jag slungat mot de fiendtliga lederna, i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda.”

Men det är inte kristendomen som sådan som jag till sist uppfattar som fienden i boken. Utan det är den form av kristendom som stelnat: en kristendom som värnar mer om läran än om kärleken, mer om kyrkans organisation, än om Kristus, mer om makt än medlidande. Rydberg attackerar organisationen kyrkan, snarare än den genuint och uppriktigt troende.

Det blir tydligare ju närmare slutet av boken läsaren kommer. Teodoros, den ödmjuke prästen, blir nämligen uppmålad i allt vackrare skimmer: han är öppen för förnuftet, men har samtidigt sitt hjärta i Jesu händer. I boken säger Teodoros:

”Var då utan alla dogmer Kristi efterföljare...”

Den progressiva typen av kristendom, en kristendom som levs, snarare än befalls och slås i huvudet på folk, förefaller Rydberg rentav göra till en arvtagare till det stränga hedniska ideal, som han låtit Krysanteus representera tidigare i boken. Den stora kyrkan, organisationen, är alltså målad i de mörka färger, som historien ger skäl till.

Men den kristne som tänker självständigt och struntar i hämmande dogmer och ställer sig utanför detta prästvälde och lever i kärlek till sanningen, finner till slut nåd för Rydbergs ögon. Och han jämför dessa antikens kättarkristna, i en halsbrytande manöver, med reformationstidens reformatorer.

* * *

Jag får dock intrycket, att denna delvis välvilliga uppfattning gentemot viss typ av kristendom hos Rydberg växt fram med författandet. Ty i synnerhet bokens första del är det onekligen hedendomen, i främst sin nyplatonska version, som står mot kristendomen. Kritiken mot kristendomen är där mer allomfattande. Där finns näppeligen utrymme för förståelse för de kristna idealen, och kejsar Julianus prisas reservationslöst, som ”full af kraft, klokhet, snille och entusiasm.”

Först mot slutet av bokens andra och avslutande del växer Teodoros fram som en idealkristen, och hedningen Krysanteus kommer att dela hjälteglorian med honom. Och det är samme Krysanteus som i bokens begynnelse konstaterar om framtiden:

”Kriget är emellan den antika bildningen och kristendomen. Två tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.”

* * *

När vi hunnit igenom Den siste athenarens två delar och drygt fyrahundra sidor, har vi upplevt mycket. Jag tog god tid på mig att läsa berättelsen. Och på vägen stänkte blod från sidorna, utkämpades fältslag, dog nästan alla centrala gestalter i boken, utbyttes filosofiska spörsmål och planerades djävulska ränker.

Det är, trots den påtagliga ålderdomlighet som vidlåder berättelsen, en stor upplevelse att ta del av Den siste athenaren än i dag, mer än 150 år sedan den först kom från trycket. Och ännu lever den fiende, som Rydberg skapade sitt spjut för att attackera redan då.

Det kan vara lämpligt, att avsluta denna reflexion kring Viktor Rydbergs Den siste athenaren med romanens egna slutord:

”...den sak, för hvilken den siste Athenaren stred förtvivlans strid – den politiska religiösa och vetenskapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre förtvivladt utan med segervisshet.”

– – –
Den siste athenaren, Viktor Rydberg. Hedlund & Lindskog 1859. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Tidningsklipp: Tvångsdop | Bollnäs Tidning 1879

Lördagen den 19 juli 1879, hittar vi i Bollnäs Tidning en märklig liten notis, om hur en präst tvångsdöper ett baptistpars dotter i Uppland.

* * *

"Twångsdop. I Norrboda by af Gräsö s:n döpte församlingens pastor, Ragnar Nuberg, 9 dennes ett baptistbarn nära ett år gammalt. Sedan pastorn flere gånger uppmanat föräldrarna att döpa barnet, men dessa ihärdigt nekat, beslöt han att resa dit, 2 mils wäg, samt döpa det samma, trots föräldrarnes tredska. När de sågo, att det blef allwar utaf, läto de barnet döpas. Barnet erhöll i dopet namnet Anna Lowisa samt tillhörde backstugumannen Olof Jansson och Hustru.

Rosl."

* * *

På spaning efter gudshädaren Sven Nilsson i Tolånga

En märklig liten notis i tidningen Dalpilen, införd fredagen den 18 juli 1879, fångar mitt intresse genom sitt innehåll. Så här står det där:

"'Gudshädaren' i Tolånga. Sedan i lördags trettio vittnen blifvit hörda, beslöt häradsrätten, att målet skulle uppskjutas till höstetinget för ytterligare bevisning. Nilsson har emellertid under tiden försatts på fri fot."

Jag försöker hitta lite mer information om denne gudshädare Nilsson och på vad han sätt han månne hädat den allsmäktige. Jag hittar då en ledartext i Wernamo Tidning från samma dag. Texten ger anledning till många ack och ve från en fritänkare, men exakt vad det är som Nilsson gjort som är hädiskt, det får vi inte veta.

Men så här står det i Wernamo Tidning:

"En skollärare Sven Nilsson i Tolånga har, som bekant, åtalats inför domstol för hädelser mot religionen, och han har inom pressen erhållit flere försvarare, som ansett det stridande mot religionsfriheten i landet, småaktigt m.m. att förfölja honom för hans 'tros skull'. 

Dock de hafva härvid i sitt klander ej tagit i beräkning, att det icke är 'fritänkaren' som här blifvit antastad, ty i så fall hade man gjort sig skyldig till ett öfvergrepp, utan det är skolläraren, den offentlige af staten aflönade tjenstemannen, som blifvit åtalad derför att han varit nog galen att vilja hos de unga inplanta villomeningar, som tids nog kunna slå rot, utan att staten behöfver aflöna lärare för deras fortplantande. 

Man har ofta sett hurusom en del folkskollärare, inom hvilken klass dock många förståndige och upplyste män finnas i vårt land, velat uppträda som politiske agitatorer; skulle nu ett så dåligt föredöme lemnas onäpst att en ungdomens lärare på ett hädiskt sätt yttrar sig om religionens sanningar, och det i sina lärjungars krets, hvad skulle då följden blifva? Jo, att andra måhända följde det gifna exemplet, och faran häraf för det uppväxande slägtet, för samhället torde vara lätt att inse. Att se genom fingrarne med dylikt oskick vore att autorisera dessa försök att upplösa bestående samhällsband. [...] 

Litet mera allmänt borde man taga i betraktande skillnaden mellan sann och falsk liberalism, mellan tanke- och trosfrihet samt rå hädiskhet och den gudlösa villomeningar, och då torde en hr Nilsson ej ha gjort sig förtjent af det ifriga försvar, som några tidnignar utan närmare öfverläggning ansett sig böra egna honom. 

En smula löjlig [?] förefaller den jemförelse mellan professor Boström och Victor Rydberg m. fl. å ena sidan och hr Nilsson i Tolånga å den andra, af hvilka de först nämnde ej åtalats för det de framställt satser, afvikande från vår tros lära, men Nilsson deremot ställts inför domstol, derför att han på ett fräckt sätt hånat kristendomens sanningar. Hvilken jemförelse! En Boström, en Victor Rydberg, som i den fria, samvetsgranna, sanningssökande forskningens intresse underkastat dogmerna en vetenskaplig kritik, och en Nilsson hvilken utan att äga ett spår af den filosofiska underbygnad, den insigt och lärdom, som kunna berättiga till att granska vår trosläras historiska förutsättningar och teleologiska grundvalar, i rått öfvermod uttalar ett hån om religionen! ! Och dertill är denne en barnens lärare, som genom ett sådant uppträdande i värsta mening taget varit i tillfälle att 'förarga en af dessa små'. Kan sådan lärare rättvisligen lemnas ostraffad? 

En annan fråga blir huruvida icke vederbörande gått något hetsigt tillväga geom att låta häkta och till fängelset införpassa Nilsson. Dylika [oläsligt förled-]åtgärder skada mera än de gagna, äfven om för dem funnes något berättigande. De göra hädaren till en martyr för 'sin tro' och väcka för honom sympatier, hvilka eljest ej skulle framträdt. 

Man tyckes också omsider ha besinnat detta, enär, enligt hvad sednaste från Ystad ingånga underrättelser gifva vid handen, Nilsson blifvit från fängelset frigifven. Och härmed är denna af flere pressens organ utan grund kallade 'religionsförföljelses' första akt utspelad."

Och efter den här svavelosande predikan får vi hoppa fram några månader till nästa omnämnande som jag hittat, nämligen till lördagen den 22 november 1879. Då står det följande i Bollnäs tidning:

"Eder referent åhörde under en af dagarne näst efter senaste rättegångstillfället en af hans lektioner i skolan, som var talrikt besökt. Nilsson synes såsom lärare ega förtroende inom församlingen, utom hos det kotteri, som arrangerat åtalet."

Göteborgs weckoblad, som kallar sig "Tidning för kristlig och politisk upplysning", berättar om Nilsson torsdagen den 4 december 1879, dock — märkligt nog — helt utan att nämna något om hädelseanklagelserna.

Afsatt folkskolelärare  Skolrådet i Tolånga hade vid sammanträde den 16 april 1879 enhälligt beslutat att skilja folkskoleläraren Sven Nilsson från tjensten på grund af hvad som efter fruktlösa varningar kommit honom till last i sättet att sköta de till tjensten hörande åligganden. Häröfver anförde Nilsson besvär hos Lunds domkapitel, som — sedan det vid två under detta år hållna folkskoleinspektioner i Tolånga folkskola blifvit utrönt, att Nilsson visat synnerlig vårdslöshet och oskicklighet i sin tjensteutöfning — funnit att skolrådet egt laga skäl att skilja Nilsson från tjänsten.

Nilsson överklagade, för i Göteborgs weckoblad står på vårkanten, torsdagen den 1 april 1880, följande knastertorra text — i en superlång mening efter rubrikordet — där det förutom hädelser talas om spritmissbruk — dock inget, om att Nilsson skulle ha varit berusad eller ha druckit i tjänsten.

"'Tolångamålet.' Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har den 23 mars meddelat utslag på de besvär kronolänsmannen Joh. Sjöström och skolläraren Sven Nilsson i Tolånga hvar för sig anfört deröfver att, sedan Sjöström vid Färs häradsrätt stält Sven Nilsson under tilltal för det han skall varit af starka drycker öfverlastad och fört oljud, äfvensom för det han, hvilken varit antagen till skollärare och således innehaft sådan tjenst, som omförmäles i 25 kap. strafflagen, skulle till kränkning af allmän och enskild rätt och säkerhet begått förbrytelse i tjensten dymedelst, att han dels vid undervisande af barn, tillhörande svenska kyrkan, sökt bibringa dem en annan tro än den, som öfverensstämmer med den evangeliskt-lutherska läran, och dels vid flere tillfällen hädat Gud samt lastat och gäckat Guds heliga ord, nämnda häradsrätt ålagt Sven Nilsson att sig med värjemålsed fria, om han det gitta kunde. Hofrätten, som granskat handlingarna, har företagit målet till agörande, fastän Sven Nilsson, hvilken anhållit, att få afgifva påminnelser öfver Sjöströms förklaring, allt sedan den 27 dec. 1879, då samma förklaring inkom, af en sådan förmån sig icke begagnat; och som i målet icke äro för handen sådana förhållanden, att den Sven Nilsson förelagda edgång bort honom ådömas, har hofrätten funnit skäligt undanrödja det öfverklagade utslaget."

Uppenbarligen överklagade Nilsson återigen, för knappt ett år senare, torsdagen den 30 september 1880, finns ytterligare en notis i Göteborgs weckoblad, av följande lydelse:

"Afsatt är nu verkligen den bekante skolläraren Sven Nilsson i Tolånga. K. m:t har nämligen bekräftat Lunds domkapitels utslag, genom hvilket han förklarades afsatt."

* * *

Och där någonstans försvinner gudshädaren Sven Nilsson från Tolånga i södra Skåne från mitt synfält. Vad han månne lärt eleverna för villoläror har jag inte fått veta. Vad han sagt som får honom avsatt från sitt arbete — av domkapitlet — framgår inte. Och hur var det med spriten: var det verkligen en bidragande orsak till avskedandet, eller blott ett svepskäl?

Jag blir nyfiken. Och jag vill gräva efter mer information om gudshädaren Nilsson. Kanhända framträder då ur historiens dunkel en vän jag aldrig fick tillfälle att lära känna?

Tidningsklipp: "Till utrotande af mormonismen" | Falu-Posten 1872

Tidningsklipp ur Falu-Posten, onsdagen den 17 juli 1872.

* * *

"Till utrotande af mormonismen anbefaller en tidning i Amerika äfwen ett werldsligt medel, som anses kraftigt verkande. Man bör låta, säger tidningen, införa ett större antal modehandlerskor till Utah med sina waror, och inom kort tid hafwa hrr mormoner wändt månggiftet ryggen och nöja sig med en hustru — naturligtvis för de många räkningarnas skull."

* * *

Tidningsklipp: "Soc. Aug. Palm" | Norra Skåne 1882

I tidningen Norra Skåne, fredagen den 14 juli 1882, läser vi en synnerligen syrlig kommentar till ett möte i Landskrona, där den numera legendariske svenske socialdemokratiske pionjären August Palm (1849-1922) framträdde.

Vissa styckebrytningar är införda i texten.

* * *

"Socialisten Aug. Palm gjorde i lördags Landskrona den äran att afhålla ett s. k. folkmöte derstädes. Mötet var besökt af ett åttiotal personer, af hvilka mindretalet utgjordes af kroppsarbetare. 

Palm började med att komplimentera samhället derför att det valt en så pass liberal representant i andra kammaren som det gjort, ehuru densamme i P:s ögon var allt för litet liberal. 

Derefter utvecklade han i ett föredrag, som varade i mer än en timme, det liberala, eller rättare sagdt det radikala partiets program, gendref åtskilliga mot demokraterna gjorda tillvitelser, men hvad detta parti, som tal. sade sig tillhöra, egentligen vill, derom fick man ingen upplysning. 

Föredraget, som utgjorde en sammelsurium af sanningar och barockheter, förfelade icke alldeles att göra intryck och vinna bifall hos en liten del af åhörarne , hvilket ock visar sig i de hyssjningar, hvarmed en oppositionsman, som efteråt sökte att få ordet, helsades. 

Herr Palm, säger K. L. T., är en bland de få i vårt land, som gjort 'politiken' till sitt näringsfång. Som yrkespolitiker besitter han måhända så mycken svada, som erfordras att för en tid kunna föda sig utan ärligt arbete; men han eger synbarligen hvarken de kunskaper, den öfvertygelse eller begåfning som erfordras för att väcka, underhålla och leda en viss politisk rörelse bland arbetarne, något som han ju angifer som sitt egentliga syfte."

* * *

Tidningsklipp: "Säkert" | Jönköpingsbladet 1867

Ett klipp ur Jönköpingsbladet, tisdagen den 9 juli 1867. Viss styckebrytning införd.

* * *

"— Säkert. Uti en artikelföljd 'I samtidens religiösa fråga' yttrar A.bl. bland annat nedanstående, som widkommande nog ej wilja medgifwa, men som erfarenheten dock allt mer bekräftar och som slutligen en dag skall blifwa ett fullbordadt faktum. Det förstås likwäl, att det citerade ordet 'ren' här skall tagas i den usurperade bemärkelsen. 

Eljest är det just wetenskapen och forskningen som afse lärans renande från de falska tillsatser, hwilka icke tillhöra henne; men på det örat wilja den förment 'rena' lärans anhängare aldrig höra, utan hafwa i stället allehanda nedsättande beskyllningar och oqwädninsord till hands mot dem, som af nit för sanningen offentliggöra resultatet af sina forskningar. 

De kunna likwäl härmed ingenting uträtta, ty sakens gång blifwer dock den, som antydes af A.bl. sålunda: 

Så länge kyrkolärans anhängare fortfara att såsom det i kristendomen wäsentliga framhålla satser, hwilka stå i snörrätt strid med den opartiska wetenskapens en gång för alla fastställda resultater, så länge är ej heller någon försoning att hoppas mellan kyrkan och det bildade tidsmedwetandet. 

Wetenskapen kan ej wända om på sin wäg framåt; hon kan ej wederlägga sina egna sanningar, omintetgöra sina egna upptäckter; det är "den rena lärans" förkämpar, som måste wika undan eller ohjelpligt falla i den strid, der de blott kunna swinga auktoritetstrons bräckliga trädswärd till skydd mot den fria forskningens skarpbitande wapen."

* * *

Bokrecension: Historiska miniatyrer | August Strindberg

August Strindberg 1908. Foto: Herman Anderson.

Historiska miniatyrer är en novellsamling författad av August Strindberg (1849-1912). Texten gavs först ut år 1905. Jag har läst Nationalupplagans version, som kommenterats utförligt samt försetts med ordlista av Conny Svensson.

* * *

I Strindbergs egen version av världshistorien får vi följa med på en resa i hisnande fart, där författaren gör tjugotvå nedslag, och däri utifrån ibland ett centralt perspektiv och ibland ett mer perifert dito berättar om någon epok av särskild historisk betydelse.

Vi börjar med en novell om judarnas fångenskap i Egypten, där vi får stifta lite bekantskap med Mose fader Amram, och slutar i ett torn på Notre Dame, när Franska revolutionen klingat ut. Genom dessa berättelser skall ett mönster gå att ana. Conny Svensson skriver i sin insatta kommentar:

"För Strindberg var världshistorien inte en serie disparata händelser, utan allt bildade ett logiskt sammanhållet system." 

Strindberg har redan tidigare presenterat denna sin historiesyn i en artikelserie i Svenska Dagbladet, som kallades "Världshistoriens mystik". Historiska miniatyrer får fungera som teorierna omsatta i praxis: fallstudier kring hur ett aktivt medvetande — Gud — styr själva historieutvecklingen. Därför var det också viktigt för Strindberg, att novellerna i Historiska miniatyrer sågs som en sammanhängande helhet.

Denna åt det religiösa lutande historiesyn gör att det judeokristna perspektivet betonas starkt.

Historiska miniatyrer är således inte en berättelse om världshistorien i egentlig mening: det är en skildring av hur Gud genom först judarna och sedan genom kristendomen påverkar världen. Även om denna gudomliga påverkan både i novellerna och i verkligheten är allt annat än tydlig, är det avsikten. Strindberg skriver själv i En blå bok 1, som citeras i Svenssons textkommentar: "I Historiska Miniatyrer försökte jag i Världshistorien finna Guds rådslag..."

* * *

Särskilt beklämmande blir Strindbergs gudfruktiga partiskhet i novellen "Apostata" som handlar om den siste hedniske kejsaren Julianus. Filosofkejsaren och nyplatonisten som en kort tid återinförde hedendom i romerska riket framställs högst ofördelaktigt.

Conny Svensson konstaterar, att Strindberg i sina uppslagsverk läst på om Julianus, men att han "endast markerar negativa omdömen..." och vidare, att "de panegyriska avsnitten lämnats okommenterade".

Ett av antikens sista strålande ljus sätts alltså under skäppan av Strindberg

* * *

Historiska miniatyrer är stilmässigt spretig. Vissa noveller känns som skådespel — och har också i tidigare versioner varit det. I andra träder berättaren in och förklarar vad som ska hända långt in i framtiden. Och åter andra är mer reguljära historiska noveller. Boken har kallats brödskriveri, och var kanske just det. Det gör inte berättelserna dåliga, alls inte. Men just spretiga. Och idén som ska bära dem, bär dem icke.

* * *

Den samtida kritikerkåren var i allmänhet inte särskilt nådig mot Historiska miniatyrer, och kritiserar anakronismer i novellerna. Men i allmänhet berömmer man ändå Strindbergs språkhantering. Strindberg är trots allt Strindberg. Och ungefär där hamnar jag också, när jag läser novellerna över hundra år efter att de först gavs ut.

Historiska miniatyrer är nöjaktig läsning för texternas egen skull. Inte minst novellen om Luthers besök i Rom, "Laokoon", uppskattar jag, där en förvärldsligad kyrka förskräcker den fromme munken. — En berättelse inte helt utan paralleller till vår egen tid.

Historiska miniatyrer bör nog inte läsas för den bärande idén om Guds styrning av världshändelserna. Den idén framgår nämligen inte särskilt väl. Men vill man läsa några goda noveller som spinner ganska fritt på historiska gestalters liv, skrivna av en skicklig författare, då kan man gott ta del av Historiska miniatyrers tjugotvå noveller.
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 54. Historiska miniatyrer, August Strindberg. Norstedts 1997. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Främlingarna | Hjalmar Söderberg

Främlingarna. Berättelser är en novellsamling av Hjalmar Söderberg (1869-1941). Samlingen gavs ut första gången 1903 och innehåller nio texter. Främlingarna. Berättelser blev Söderbergs tredje bok.

* * *

"Främlingarna" är en väl vald titel till samlingen, och inte bara till titelnovellen. För det bestående intrycket efter att ha lagt berättelserna ifrån sig, är hur de på olika sätt skildrar ett främlingskap gentemot resten av världen, gentemot De Andra. — Jag får ofta känslan av att gestalterna i novellerna står ett halvt steg utanför själva verkligheten, och med lätt förvåning betraktar sin samtid, samtidigt som de inte heller kan lösgöra sig från sin tillvaro.

* * *

Låt mig berätta lite om några av novellerna.

Novellen "Det blå ankaret" handlar om Richard Fants utanförskap på grund av en helt liten detalj: en tatuering. Fant har arbetat sig upp till ställning och förmögenhet, men har från sin ungdom som skeppsgosse kvar på sin hand en tatuering av just ett blått ankare.

Genom denna synliga markör, skildrar Söderberg helt trovärdigt, hur ett helt föreställningskomplex om den tatuerade Fant finns hos människor omkring honom. Han är inte riktigt med i de fina kretsarna, på grund av sitt synliga attribut som markerar en viss klasstillhörighet. Trots att mannen på varje sätt torde vara berättigad till sin plats i borgerskapet vari han umgås och varifrån han hämtat sin hustru, tillåts bakdanteriet mot honom ha just den där tatueringen som kristalliseringspunkt.

* * *

I den märkliga fyrdelade novellen "Generalkonsulns middagar" kommer Söderbergs fantastiska sinne för ironi till sin fulla rätt. I varje del av novellen gisslar han oförbehållsamt olika samhällsfenomen och socialt hyckleri. Detta i formen av bjudningar hos en generalkonsul.

I första delen avhyvlas i synnerhet frikyrkligheten men också i någon mån en mätt och belåten svenskkyrklighet.

Andra delen har till en början en något allvarligare ton, där en pseudoreligiös inställning till självmordet får sin vedersakare i en åldrad professor. Professorn knäpper sällskapet på fingrarna, avslöjar åhörares okunskap om sin egen religion, och förklarar hur det är varje individs rätt att ta sitt liv, och formulerar det på ett sätt som nog kan kännas svårsmält än i dag:

"...jag menar att de allra flesta själfmord äro relativt goda och riktiga handlingar. Jag menar att själfmordet nästan alltid är den bästa handling som personen i fråga under de och de gifna omständigheterna kan begå, och att det i regeln skulle vara långt brottsligare a honom att fortsätta att lefva. [...] Och det tillkommer dock till sist ingen annan än individen själf att afgöra den frågan, om han bör lefva eller dö."

De flesta gästerna får svar på tal, från någon röner professorn rentav försiktigt medhåll. Men de vänder sig ändå bort, trötta på det mörka ämnet, tills bara en nykonfirmerad ung släkting till gubben blivit kvar. Hon konstaterar att farfar har många goda idéer, "som skulle göra människornas lif större och friare och högre i taket, om de ville ta dem på allvar. Men när de lukta allvaret gå de ju sin väg."

Den tredje delen av novellen tar sikte på samvaron makar emellan, och kanske i synnerhet detta med skilsmässor och graviditet före äktenskapet.

I den avslutande delen av novellen avhandlas också spiritismen på ett underfundigt kritiskt vis, med humor som påminner om Oscar Wildes.

* * *

I novellen "Mot strömmen" märker Gabriel Mortimer, som en gång levt helt fritt på ränta, och tadlat äktenskapet, att han stadgat sig, skaffat jobb och gift sig. När han anar att han cementerats i en roll han aldrig riktigt valt själv, uppstår Mortimers slag av utanförskap: ett utanförskap inför sig själv, där hans nuvarande liv som ämbetsman, make och far framstår som en parentes i förhållande till ett vagt uttryckt Livets Mening, som han inte vet vad det är, eller var det kan finnas.

Man anar hur Mortimer en gång föreställt sig, att hans liv skulle bli något särskilt, men hur han med åren upptäcker att det blir — vanligt. Slumpen har fört honom till ett liv som förrinner, och han föreställer sig att han hade någonstans att nå, men vet likväl inte vart.

* * *

I Främlingar finns också noveller av annat slag än sådana som skildrar ett slags melankoliskt utanförskap. Men  slutackordet efter läsningen blir ändå en känsla av att vi ställts inför flera olika arter av alienation. Inte minst i de tre dystra ungdomsnoveller som avslutar samlingen, och som jag inte refererat här.

* * *

Hjalmar Söderberg känns fortsatt aktuell. Genom att han pressade gränserna för konvenansen i sin tid, och det med en språkanvändning som gör nästan varje stycke av hans penna till ett konstverk i sig, känns hans alster fräscha, och har dessutom möjlighet att utmana en och annan föreställning fortfarande. Men det är ingen agitatorisk plakatprosa Söderberg skriver: den kontroversiella idén upplevs aldrig forcera eller bära prosan, det är istället prosan som bär idén.

Hjalmar Söderberg tillhör de absolut främsta svenskspråkiga författarna. Främlingar ger mig ytterligare stöd för den uppfattningen.
– – –
Främlingarna. Berättelser, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 1903. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Myths of the Norsemen | H. A. Guerber

"Odin",
Sir Edward Coley Burne-Jones

Myths of the Norsemen: From the Eddas and Sagas skrevs av brittiska historikern Hélène Adeline Guerber (1859-1929), som gavs ut första gången 1908.

* * *

I Myths of the Norsemen gör Guerber ett försök att sammanfatta hela den forngermanska mytologin. Det handlar alltså inte uteslutande om nordmännens mytologi, utan om hela den germanska myttraditionen.

Dessvärre är nästan allt material om den forngermanska mytologin endast bevarad i fragment, som dessutom sammanställts efter hednisk tid. Även sagorna, vari man hittar en del mytologiskt material, är skriven i kristen tid, och Snorre Sturlasson, som skrev den nyare Eddan som en lärobok i fornnordiskt symbolspråk för skalder var kristen.

Vad vi har är en mängd berättelser som sällan är alldeles lätta att sätta i relation till varandra. Olika myter överlappar varandra, vissa har sannolikt smält samman, åter andra har fått kristna interpolationer i texten.

Guerber är medveten om detta, och skriver:

"The religious beliefs of the North are not mirrored with any exactitude in the Elder Edda. Indeed only a travesty of the faith of our ancestors has been preserved in Norse literature."

Trots det har det inte saknats försök att göra synteser för att framställa den nordiska mytologins Stora Berättelse. Guerbers bok är ett sådant försök, som emellanåt får ta till rena fiktioner för att limma myt till myt, och som lutar sig inte uteslutande på de gamla källorna, utan gång på gång citerar långa stycken ur sentida poetiska tolkningar av forngermansk mytologi. Till exempel viks ett stort utrymme åt att presentera Tegnérs Frithiofs saga. Den bygger visserligen på en äldre legend, men det är Tegnérs uttolkning som nästan uteslutande refereras.

Så med hjälp av sentida dikter kan Grueber lägga material till de gamla myterna och göra sammankopplingar, som inte återfinns i de gamla källorna. Till exempel skriver hon om jätten Utgårda-Lokes hem i Jötunheim, att det var

"...built of great ice blocks, with huge glittering icicles as pillars."

De gamla källorna ger inget som helst stöd för en sådan läsning, så vitt jag vet. Mer förståeligt utifrån tidsandan är möjligen, att sådana detaljer uteslutits, som att Oden i fågelgestalt lät en del av Suttungs mjöd komma ut bakvägen till gagn för mediokra poeter, eller som att anledningen till att Tor hade svårt att passera en viss flod var att en jättinna just urinerade uppströms.

Typiskt för sin tid är också Guerbers försök att uttyda myterna som personifikationer av olika naturfenomen. I synnerhet blir här allehanda gudar, hjältar och komponenter i myterna använda som symboler för solen eller för solstrålar. Men inte bara myter får den behandlingen. Med halsbrytande hermeneutisk våghalsighet applicerar Grueber legenden om Råttfångaren i Hameln (som utspelar sig 1284), på Oden, som enligt henne är flöjtspelaren, som skall symbolisera den vinande vinden, och råttorna som följer honom representerar de dödas själar, och det berg som barnen följer råttfångaren till är då en symbol för graven.

* * *

Inte bara de klassiska gudamyterna får sina utläggningar i Myths of the Norsemen. Även den intrikata Völsungasagan behandlas, och det på ett mycket lättbegripligt vis. Faktiskt är den största behållningen av studiet av Guerbers bok, just den pedagogiska och tydliga framställningen av det epos som denna saga är, med sin höjdpunkt i Sigurd Fafnesbanes dråp av draken Fafner. Men med hjälp av Guerbers framställning får jag bättre sammanhang kring Sigurds förfäders historia, och även kring den fortsatta berättelsen som bland andra innefattar Gunnar, Brynhild, Gudrun, och Atle.

* * *

Så — visst kan Myths of the Norsemen användas för att lära sig mer om forngermansk och fornnordisk mytologi. Men jag tror att man genom läsningen lär sig minst lika mycket om hur man såg på mytologi och hur den skulle uttolkas vid förra sekelskiftet. Genom användningen av sentida episka dikter blir återberättelsen möjligen lite mer sammanhängande, men inte helt pålitlig i detaljerna: åtminstone inte om man vill veta hur de förkristna germanerna och nordborna såg på sina egna myter.
– – –
Myths of the Norsemen: From the Eddas and Sagas, Hélène Adeline Guerber. George G. Harrap & Company 1909. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Text: Balders begravning

"The Death of Balder", Dorothy Hardy

En skildring av hur Balders begravning gick till, baserad på Snorre Sturlasons Edda.

* * *

Balders begravning 

Balder är död. Odens vackre son, ljusgestalten, alla asars vän, föll för pilen som brodern Höder sköt av helt på skämt, tubbad av den listige Loke, som ville den fagres död. 

Balder låg död på Idavallen. Gråtande och med sorg lyfte asarna gudaliket och bar det mot havet, där Balders väldiga skepp Ringhorne låg uppdraget. Och på skeppet tillredde de ett bål.  

Men de sörjande asarna förmådde ej få Ringhorne i vattnet, så väldigt var det. De kallade då till sig jättekvinnan Hyrrokin, som snart kom ridande på sin varg. Med ett enda tag sköt hon båten i havet; det gick så hastigt, att det tog fyr i stockarna det vilat på, och jorden skakade av tyngden. — Tor, Balders broder, ville dräpa Hyrrokin, men de andra asarna bad för hennes liv; så stillade sig även Tor. 

När så Ringhorne flöt på vattnet, bar asarna Balders döda kropp ditut. Hans hustru Nanna såg det, och sorgen blev henne för stark. Den krävde hennes liv där på stället. Och hon lades bredvid sin make. 

Allfader Oden steg fram till sin döde son och viskade något i hans öra: vad som sades är den bäst bevarade hemligheten i alla världar. Han lade så ringen Draupner på bålet, och där hade också Balders egen häst lagts ned. När elden brann, steg Tor fram för att viga bålet med sin hammare. — En dvärg kom i hans väg och med en spark for dvärgen in i elden och förtärdes. 

Det var många som stod på stranden och såg bålet med Balder och Nanna brinna. Där stod Oden och Frigg, och med dem de nio valkyriorna, Frej var där och Heimdall och Freja. Där stod jättar från både berg och isiga trakter i Jotunheim. 

— Så drog Balder den dagen till Hel, där mjödet är bryggt i väntan på honom och där han får förbli i festliga salar, tills Ragnarök har rasat och Oden är död och livet därefter återigen spirar på den avbrända jorden.

Bokrecension: Bländverk | Jonny Berg (red.)

Bländverk: En skräckantologi från Swedish Zombie är en novellsamling med tema fantastik och zombies, som givits ut och sammanställts av Jonny Berg, upphovsman till och hjärtat i de odödas litterära hem på webben, Swedish Zombie. Novellerna är skrivna av tretton olika författare.

* * *

Guldkorn. Det är vad den här antologin innehåller. Det är klassisk zombiefiktion, det är fantastik från en främmande värld, det är rysligheter och obehagliga trivsamheter.

Så vi möter kvinnan som kommer hem till sin man — som lik. Och kvinnan som äter upp sin man — som zombie. Vi har mannen som slutar andas och fortsätter leva ändå. Vi har sagan om den onda gasballongen och vi har underjordiska mördarvarelser. Och en köttätande pensionär på ett äldreboende. Och mycket, mycket mer blodigt, knepigt och märkligt.

* * *

Några av novellerna i samlingen fastnar jag särskilt för. En av dem är Oskar Källners zombienovell "Byssan lull", som byggs upp på ett dramaturgiskt skickligt vis, med en tydlig och i genren klassisk handling; jag känner igen mig och är likväl nyfiken på händelseutvecklingen. Det är helt enkelt god och spännande underhållning som serveras läsaren, där överlevare försöker fortsätta överleva i en värld som tagits över av zombies.

Titelnovellen "Bländverk" är riktigt spännande och författaren Stewe Sundin målar stegvis upp en tillvaro där vi förstår att något är fel, mitt i ett vanligt villakvarter: — för ska det verkligen vara så obegripligt mycket mask i rabatterna? Ska det verkligen... — Något är riktigt fel. Sundin bjuder också på en av de allra mest obehagliga dödsvisioner jag mött, i novellens två sista stycken, som nog kommer att hemsöka mina tankar emellanåt.

Men allra mest känner jag för en novell som lagts under bonusavsnittet, och det är Malin Rydéns "Flygrakan". Också den är en mycket klassisk zombieberättelse till upplägget, med ensliga vägar, militära hemligheter och ruttnande, köttätande odöda. Den fångar mitt intresse och håller kvar det till sista meningen. Den ödsliga miljön, de realistiska skildringarna av den framrullande katastrofen, mörkret... Allt ger en god zombiestämning. Så där att man nästan hör regnet slå mot asfalten på vägen som klyver skogen.

* * *

Ja. Det glittrar som guld i Bländverk. — Jag har dock svårare för moment där novellistiken blir ansträngt samhällskritisk, till exempel i den ångestframkallande novellen om mannen som tappar sina lägenhetsnycklar och plötsligt hamnar utanför samhället och interneras som papperslös. Eller i novellen där arbetslösheten når sin slutgiltiga lösning i något som kallas Fas 5. Kanhända är jag överkänslig för vissa typer av politiska budskap i skönlitteraturen, men jag känner mig likväl aningens skriven på näsan. Kanhända passar de texterna andra läsare än mig bättre.

* * *

För egen del uppskattar jag mest skräcklitteratur som i mångt och mycket har en helt naturlig värld, men där någonting helt annorlunda lagts till. Till exempel att de döda vandrar omkring på jorden. Eller att det växer något synnerligen obehagligt i källaren. Alltså skildringar som tydligt följer sin egen inre logik enligt de parametrar författaren tidigt indirekt sätter upp för berättelsen. Renodlad fantasy har jag aldrig fastnat för: jag vill ha världen här, men i skruvad version. Och sådana skildringar finns det alltså gott om i Bländverk.

* * *

Bländverk har getts ut som e-bok och som app och är kostnadsfri. Den är således en finfin present från Swedish Zombie till läsarna, för vilken åtminstone den här läsaren bugar sig till stoftet varifrån han kom i tacksamhet, med en ödmjuk förhoppning om att denna antologis utgivning kommer att följas av flera.
– – –
Bländverk: En skräckantologi från Swedish Zombie, Jonny Berg (red.). Smashwords 2013. ISBN: 978-91-637-3310-9. Bländverk kan laddas ner från Smashwords.

Något om att höra en bok

Jag har nyss lyssnat färdigt på ljudboksversionen av Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann, som skrivits av historikern Lars-Olof Larsson. Boken belönades med Augustpriset för "Årets svenska fackbok" 2002. Vad gäller ljudboken, lästes den in av skådespelaren Stephan Karlsén.

* * *

Ljudböcker är egentligen nåt jag borde ha befattat mig med mycket tidigare. Mitt jobb innebär många och tidskrävande bilfärder, idealiska för lyssnande. — Men! Bättre sent än aldrig!

Det är inte ett alldeles lätt jobb Stephan Karlsén ålades. Texten han läser är nämligen föga talspråkig. Alls. Den doftar tvärtom av papper och — vilket blir uppenbart vid en uppläsning — innehåller onödigt tyngande ord. Det finns i min värld få skäl som gör det rimligare att skriva "partiell" istället för "delvis", till exempel. När en så skriftspråklig text läses högt, upplevs lätt ordvalet konstlat. — Att sedan min hembygd "Kind" uttalas med k-ljud (som i "krav") i inläsningen, istället för med tje-ljud (som i "kilo") som uttalet egentligen är, må väl vara hänt...

Det vore inte rättvist av mig att skriva en regelrätt recension av Gustav Vasa utifrån ljudboken. Det är trots allt inte alls samma sak att lyssna på en bok som att läsa den. Jag märker, där jag kör på smala landsvägar likväl som i stadstrafik, att tanken lätt vandrar iväg, eller stannar upp vid något som nyss sades. Men när jag stannar upp, stannar inte berättarrösten upp. Och vips så är jag ur takt med vad Larsson just skildrar...

Så — vill jag verkligen på optimalt vis ta del av innehållet i en bok, finns det inget som slår traditionell läsning, med penna i hand — redo för understrykningar och kommentarer i marginalerna. Men om jag istället känner att jag vill göra något vettigare med min tid under de timmar jag kör bil, än att lyssna till utslitna poplåtar eller väl smala P1-produktioner, så har ljudboken sin givna plats.

Jag kommer garanterat att lyssna till fler böcker. Kanhända fastnar också ett och annat, och bidrar till den ökade bildning jag alltid strävar efter.
- - -
Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann, Lars-Olof Larsson. Norstedts 2007. ISBN: 9789173134712. 15 h 15 min.

Bokrecension: En uppfostrare | Ola Hansson

Ola Hansson

En uppfostrare är en roman skriven av Ola Hansson (1860-1925) och utgavs första gången 1895.

* * *

Det är en något märklig roman, denna En uppfostrare. En koncentrerad eller driven handling är svår att upptäcka, snarare förs läsaren av en stilla ström av händelser fram till bokens slut. Huvudperson är den unge idealistiske redaktören Kristoffer Troedsson — blott några och tjugo år gammal — som leder arbetet på Skånetidningen "Lantmannabladet".

Men Kristoffer Troedsson är en synnerligen färglös figur. Desto färggladare och livligare är den främsta bipersonen, den bufflige journalisten och tidigare akademiske överliggaren Nisse Svensson, som skriver för en konkurrerande tidning, och synes ha kontakter var han än vänder sig. Nisse Svensson är äldre än redaktör Troedsson, och blir väl något på eget bevåg en slags fadersfigur för honom, och försöker skydda och leda honom under det år boken utspelar sig. Han blir den uppfostrare titeln talar om.

Nisse Svenssons fallenhet för att gå sin egen väg kanske kan illustreras av följande stycke:

"Han hade börjat med att studera till prest; men sedan han i en tentamen, i närvaro af tvenne bleknande medtentander samt inför en mållös schartauansk professor, i en liten på egen hand företagen excurs understruket stillsamt och sakligt framstält Strauss' bibelkritiska teser såsom af den framskridnare europeiska vetenskapliga teologien allmänt erkända sanningar, var den banan oåterkalleligen stängd för honom."

Så Nisse Svensson fruktar ingenting och framstår med skarpa konturer, samtidigt som redaktör Kristoffer Troedssson löses upp i skuggorna utmed vilken vägg han än står vid. Inte ens när flera olika damer mer eller mindre försiktigtvis visar intresse för honom blir det blod i den unge mannens framställning.

Nånstans i utkanten av centrum är också en annan journalist vid smeknamnet Bob placerad. Denne kraftige och pipskäggsförsedde gestalt synes mest synes finnas där, för att kunna bli föremål för Nisse Svenssons spe och lustigheter.

* * *

Så handlingen känns något lamslagen och cirklar mest kring diverse småstadsbekymmer: någon har skvallrat om något, det går rykten om att tidningen skall säljas, redaktören dras mellan olika damer. Måhända missar jag nån eller ett helt lass med samtidsreferenser i texten. Det må nu vara så: det visar i så fall blott på hur illa berättelsen står sig, när dessa referensers betydelse faller bort.

Särskilt sunkig känns antisemitismen som återkommer flera gånger i berättelsen. Och då från Nisse Svenssons sida. Det kommer ibland en del sådana hänsyftningar, men särskilt en visa som Nisse Svensson sjunger för att möjligen irritera redaktör Troedsson är uttalat antisemitisk, och talar om en jude som försöker passera som arisk:

"Han ville tappa af sy-ne,
Att familjen bar kroknäst try-y-ne."

Och när mannen i sången gifter sig blir det med en judinna

"Som var som de andra a-sen
Af denna aptitliga ra-a-sen."

Och vad gäller judinnans skönhet:

"Nichts auf Erden dauert e-wig
   Tra-la-la, la-la-la, tra-la-la.
Auch die schönste Jüdin wird schä-ä-big.
   Tra-la-la, tra-la-la, la."

Så nej, föga behaglig text. — Om Ola Hanssons tar med den för att illustrera tidsandan, eller för att ge Nisse Svensson ett rejält ris att klå redaktör Troedsson med, eller om texten 1895 helt enkelt passerade blott som en mindre infam sak, det vet jag inte.

* * *

Språket är snårigt och bilderna känns ibland sökta. Jag stannar upp inför den här bilden:

"...två blå ögon, oändligt djupa, men genomskinliga ända ned till bottnen, sänkta in i hans..."

Har föreställer vi oss alltså något djupt, något som går långt in i den ena personen — och plötsligt finner vi dessa djupa ting — ögonen — inte alls djupt sänkta in i den ena personen, utan tvärtom sänkta in i den andra personen, varpå bilden hastigt är inverterad...

Och ett bildspråk drivit så långt som i det följande har jag helt enkelt svårt att ta till mig:

"...han kände hennes unga doft och måste taga den lilla bruna handen i sin och känna den röra sig i sin som en liten lefvande dunklädd fogelunge, hvars hjerta man kan höra slå ..."

Det blir för mycket.

* * *

Meningarna är emellanåt häpnadsväckande beströdda med bisatser, vars hänsyftningar man emellanåt får läsa om texten för att kunna reda ut. Att meningarna dessutom inte sällan är utdragna tre gånger så långt som hade varit bekvämt gör väl inte saken bättre.

* * *

Så trots att denna bok med sina mellanmänskliga spänningar inte var ett verk som tilltalade mig, kan man som dess förtjänster sätta upp, att den på ett naturalistiskt sätt visar en del på hur arbetet kunde gå till i tidningskretsar vid tiden före förra sekelskiftet. Och de miljöskildringar som finns med, berättar en del om hur livet kunde ha sett ut och uppfattats vid samma tid i Malmö-trakten.

– – –

En uppfostare, Ola Hansson, H. Aschehoug & Co.s Forlag 1895. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Textkritisk kommentar: "Farligt att bejaka trasigheten" | Dagen

Av en händelse läste jag en gästkrönika i Dagen, som skrevs i maj 2012. Den är skriven av prästen Anna Sophia Bonde. Krönikan i Dagen fick namnet "Farligt att bejaka trasigheten" och handlar om vad hon uppfattar som farliga utmaningar från "queervärlden".

Anna Sophia Bonde är svenskkyrklig präst och styrelseledamot i kyrkpartiet Frimodig kyrka. Hon är dessutom "inspiratör" i partiet, och ansvarar särskilt för dess opinionsmaterial.

Märkliga inlägg av det slaget som Bonde skrev i Dagen borde kanske gå de flesta förbi i välsignad tystnad.

Men eftersom Bonde nu arbetar med att maximera röster på det konservativa partiet Frimodig kyrka inför kyrkovalet, kan det vara värt att sätta ögonen på vad hon uttryckte om HBT-rörelsen och homosexuella så sent som förra året, i nämnda krönika – som är av sådant slag, att det förvånar mig att Dagen valde att publicera den.

Svenska kyrkan är en stor organisation, med över sex miljoner medlemmar: vilka som är med och styr organisationen torde ligga i dess många medlemmars intresse, men också i vårt intresse,  vi som inte är medlemmar.

Anna Sophia Bonde skriver i en kommentar på Frimodig kyrkas webbplats 31 maj om biskop Per Eckerdals medverkan i Göteborgs Pride-parad under West Prides kulturfestival. Hon kommer att tänka på vad Jesus sägs ha sagt i Matteusevangeliets 18:e kapitel om att förföra barn, berättar hon.  — Bonde skriver sen inte ut i klartext vad det står där, men det kan vi göra åt henne. Hon applicerar alltså dessa ord på biskopen för att han väljer att med glädje gå med i pridetåget: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup." — Och det är rätt allvarliga ord. Som låter oss förstå, att Bonde nog inte ändrat inställning till HBT-frågor sedan krönikan i Dagen skrevs, förra året.

Låt oss nu titta närmare på krönikan i fråga.

* * *

Bonde skriver inledningsvis att hon inte har "närmare insyn i queervärlden" (vad nu queervärlden är för något), men menar sig tydligen ändå ha tillräckligt på fötterna, för att kommentera den utförligt detta till trots. Hon menar att det är fråga om en rörelse som ständigt provocerar, och då provocerar för provokationens egen skull.

Visserligen, menar hon, kanske konsten kan ha en poäng med att provocera, men samtidigt är "ingenting som Gud gett oss så gott att människan inte kan korrumpera det." Och eftersom Bonde strax därefter fortsätter att tala om "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt), torde hon syfta på att den rörelse som arbetar för homosexuella personers jämställdhet med heterosexuella personer korrumperar det goda som Gud har gett — dock oklart exakt vad: förmodligen den heterosexuella relationen mellan man och kvinna, välsignad av Gud genom det kyrkliga äktenskapet.

— Korrumpera betyder enligt Svenska Akademins ordlista att moraliskt fördärva. Om vi alltså tänker tanken ut, som Bonde lägger grunden för, så fördärvar alltså queervärlden på ett moraliskt sätt den heterosexuella av Gud välsignade äktenskapliga relationen mellan man och kvinna. En synnerligen enastående prestation av folk som bara vill få sin egen kärlek bedömd som likvärdig med andra personers kärlek, kan man tycka.

* * *

Men inte nog med att homosexuella på detta vis förstör för de heterosexuella i deras heterosexuella relationer — de är dessutom "trasiga". För Bonde "kan inte låta bli att misstänka" — utan att redovisa några grunder eller källor — att det bland homosexuella som söker sig till "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt) finns de som söker sig dit blott för att hitta människor lika trasiga som de själva: människor som "lidit under en despotisk eller frånvarande pappa, en missbrukande, en självömkande mamma".

På ett rätt typiskt vis märker vi här, att Bonde slirar på utgångna psykologiska orsaker till homosexualitet som få psykologer med självaktning i dag skulle ta i sin mun. Hon anför ingenting till stöd för sina yttranden, som alltså äger lika liten relevans, som om jag skulle säga att jag inte kan låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker sig till kyrkliga sammanhang för att hitta andra trasiga människor, på grund av missbrukande föräldrar, och så vidare.

Och när Bonde anför utgångna psykologiska förklaringar till homosexualitet, märker vi hur hon samtidigt inte använder något utrymme åt att tala om biologiska orsaker till homosexualitet. Hon antyder — och lämnar ämnet. Uteslutandet av biologiska förklaringar till homosexualitet är dock inte ovanligt: är det yttre orsaker allena som orsakar homosexualitet, är det också lättare att utkräva ansvar av människor för det, än om de blivit födda med det — med sexualiteten som en självklar del av dem själva.

Och att folk måhända söker sig till HBT-sammanhang för att hitta en gemenskap som inte kastar spe, för att bekämpa fördomar tillsammans med andra, och för att helt enkelt ha det kul med kompisar, det säger inte Bonde något om heller. Alls.

* * *

Vidare! — Genom att ifrågasätta normerande föreställningar i samhället häcklar HBT-rörelsen äktenskapet och kärnfamiljen. Detta gör man tydligen inte på grund av att man vill påvisa en skevhet i samhället, utan för att "besvärja sina mardrömmar". För tydligen har homosexuella personer mardrömmar om heterosexuella relationer. Eller vad månde Bonde mena? Jag undrar osökt vilka sina mardrömmar HBT-personer försöker besvärja när de ägnar sig åt normkritik — som för övrigt inte bara är en sysselsättning homosexuella håller på med.

* * *

Men vad är då vägen framåt? Det är hursomhelst inte att "bejaka trasigheten", vilket vi får tolka som att ge homosexuella personer samma rättigheter och möjligheter i samhället som alla andra. Och vi kommer allesammans att bli alltmer trasiga, ju mer kritik av normer får pågå. Så är tydligen inte bara homosexuella personer trasiga, utan alla som ägnat sig åt normkritik.

* * *

Till skillnad från Berit Simonsson, kyrkomötesledamöt för Frimodig kyrka och vice ordförande, skriver Bonde inget som att HBT-rörelsen skulle stamma från djävulen själv. (Se inlägget "Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag")

Men Bondes generaliseringar är ändå breda som rallarsvingar, och träffar både människa, himmel och mark utan urskillning. I kommentaren från häromdagen får Biskop Eckerdal henne att tänka på, att det vore bättre för honom om han sänktes med en kvarnsten i havens djup än om han gick med i pridefestivalen. Och i den krönikan får vi lära oss, att de som diskuterar normkritik i själva har verket mardrömmar som skall besvärjas, och bland dem som finns i den mystiska queervärlden kan Bonde inte låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker andra trasiga människor.

Kan man tänka sig — när jag läst Anna Sophia Bondes text kan jag inte låta bli att själv fundera kring, om det inte till Frimodig kyrka sökt sig människor som är trasiga, och som blott söker sig till andra trasiga människor.