onsdag 26 juni 2013

Bokrecension: Främlingarna | Hjalmar Söderberg

Främlingarna. Berättelser är en novellsamling av Hjalmar Söderberg (1869-1941). Samlingen gavs ut första gången 1903 och innehåller nio texter. Främlingarna. Berättelser blev Söderbergs tredje bok.

* * *

"Främlingarna" är en väl vald titel till samlingen, och inte bara till titelnovellen. För det bestående intrycket efter att ha lagt berättelserna ifrån sig, är hur de på olika sätt skildrar ett främlingskap gentemot resten av världen, gentemot De Andra. — Jag får ofta känslan av att gestalterna i novellerna står ett halvt steg utanför själva verkligheten, och med lätt förvåning betraktar sin samtid, samtidigt som de inte heller kan lösgöra sig från sin tillvaro.

* * *

Låt mig berätta lite om några av novellerna.

Novellen "Det blå ankaret" handlar om Richard Fants utanförskap på grund av en helt liten detalj: en tatuering. Fant har arbetat sig upp till ställning och förmögenhet, men har från sin ungdom som skeppsgosse kvar på sin hand en tatuering av just ett blått ankare.

Genom denna synliga markör, skildrar Söderberg helt trovärdigt, hur ett helt föreställningskomplex om den tatuerade Fant finns hos människor omkring honom. Han är inte riktigt med i de fina kretsarna, på grund av sitt synliga attribut som markerar en viss klasstillhörighet. Trots att mannen på varje sätt torde vara berättigad till sin plats i borgerskapet vari han umgås och varifrån han hämtat sin hustru, tillåts bakdanteriet mot honom ha just den där tatueringen som kristalliseringspunkt.

* * *

I den märkliga fyrdelade novellen "Generalkonsulns middagar" kommer Söderbergs fantastiska sinne för ironi till sin fulla rätt. I varje del av novellen gisslar han oförbehållsamt olika samhällsfenomen och socialt hyckleri. Detta i formen av bjudningar hos en generalkonsul.

I första delen avhyvlas i synnerhet frikyrkligheten men också i någon mån en mätt och belåten svenskkyrklighet.

Andra delen har till en början en något allvarligare ton, där en pseudoreligiös inställning till självmordet får sin vedersakare i en åldrad professor. Professorn knäpper sällskapet på fingrarna, avslöjar åhörares okunskap om sin egen religion, och förklarar hur det är varje individs rätt att ta sitt liv, och formulerar det på ett sätt som nog kan kännas svårsmält än i dag:
"...jag menar att de allra flesta själfmord äro relativt goda och riktiga handlingar. Jag menar att själfmordet nästan alltid är den bästa handling som personen i fråga under de och de gifna omständigheterna kan begå, och att det i regeln skulle vara långt brottsligare a honom att fortsätta att lefva. [...] Och det tillkommer dock till sist ingen annan än individen själf att afgöra den frågan, om han bör lefva eller dö."
De flesta gästerna får svar på tal, från någon röner professorn rentav försiktigt medhåll. Men de vänder sig ändå bort, trötta på det mörka ämnet, tills bara en nykonfirmerad ung släkting till gubben blivit kvar. Hon konstaterar att farfar har många goda idéer, "som skulle göra människornas lif större och friare och högre i taket, om de ville ta dem på allvar. Men när de lukta allvaret gå de ju sin väg."

Den tredje delen av novellen tar sikte på samvaron makar emellan, och kanske i synnerhet detta med skilsmässor och graviditet före äktenskapet.

I den avslutande delen av novellen avhandlas också spiritismen på ett underfundigt kritiskt vis, med humor som påminner om Oscar Wildes.

* * *

I novellen "Mot strömmen" märker Gabriel Mortimer, som en gång levt helt fritt på ränta, och tadlat äktenskapet, att han stadgat sig, skaffat jobb och gift sig. När han anar att han cementerats i en roll han aldrig riktigt valt själv, uppstår Mortimers slag av utanförskap: ett utanförskap inför sig själv, där hans nuvarande liv som ämbetsman, make och far framstår som en parentes i förhållande till ett vagt uttryckt Livets Mening, som han inte vet vad det är, eller var det kan finnas.

Man anar hur Mortimer en gång föreställt sig, att hans liv skulle bli något särskilt, men hur han med åren upptäcker att det blir — vanligt. Slumpen har fört honom till ett liv som förrinner, och han föreställer sig att han hade någonstans att nå, men vet likväl inte vart.

* * *

I Främlingar finns också noveller av annat slag än sådana som skildrar ett slags melankoliskt utanförskap. Men  slutackordet efter läsningen blir ändå en känsla av att vi ställts inför flera olika arter av alienation. Inte minst i de tre dystra ungdomsnoveller som avslutar samlingen, och som jag inte refererat här.

* * *

Hjalmar Söderberg känns fortsatt aktuell. Genom att han pressade gränserna för konvenansen i sin tid, och det med en språkanvändning som gör nästan varje stycke av hans penna till ett konstverk i sig, känns hans alster fräscha, och har dessutom möjlighet att utmana en och annan föreställning fortfarande. Men det är ingen agitatorisk plakatprosa Söderberg skriver: den kontroversiella idén upplevs aldrig forcera eller bära prosan, det är istället prosan som bär idén.

Hjalmar Söderberg tillhör de absolut främsta svenskspråkiga författarna. Främlingar ger mig ytterligare stöd för den uppfattningen.
– – –
Främlingarna. Berättelser, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 1903. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

1 kommentarer:

Anonym sa...

Fantastiskt! Hade missat denna novellsamling.