fredag 2 augusti 2013

Bokrecension: The Age of Reason | Thomas Paine

Thomas Paine, målad av Lauren Dabos (c. 1791). Beskuren.
The Age of Reason är skriven av Thomas Paine (1737-1809).

* * *

Innan den nutida ateismen fick företrädare som Richard Dawkins, Sam Harris och Christopher Hitchens fanns generationer av vägröjande religionskritiker. I Sverige inte bara Ingemar Hedenius, utan före honom Bengt Lidforss. Och går vi längre tillbaka i tiden, och antar ett vidare perspektiv, hittar vi personer som baron d'Holbach, Jean Meslier och Thomas Paine.

Denna reflexion handlar om den sistnämndes, Thomas Paines, verk The Age of Reason, vars första del nedskrevs i fransk fångenskap 1793, och vars andra del författades i frihet 1794.

* * *

Thomas Paine var inte ateist. Han var övertygad deist, med vilket han avser, att han bekänner en enda skapargud, som är välvilligt inställd till sin skapelse. Han menar att denne gud inte kommunicerar med mänskligheten genom några uppenbarelser. Han kan enbart bli känd genom sin skapelse. Inte genom tro, utan genom förnuftet. Därför är vetenskapsmannen den sanne teologen.
”...do we want to know what God is? Search not the book called the scripture, which any human hand might make, but the scripture called the Creation.”
Men lika stark som Paines deistiska övertygelse är, är hans kristendomskritik. I The Age of Reason använder han ett skarpt och bullrigt språk, som påminner om reformatorn Martin Luthers folkliga predikningar. Paines texter är dock långtifrån så vindlande som Luthers: de är skoningslöst raka och vassa.

Med hjälp av bibeltexternas egna utsagor påpekar han gång på gång motsägelser i Bibeln, och underkänner bibelbok för bibelbok som rimlig auktoritet för religiösa uppfattningar. Och detta långt innan den historisk-kritiska bibelsyn sett dagen, som nu slagit igenom till och med i stora delar av kyrkosamfunden.

I dag är The Age of Reason en intressant bok främst ur religionskritikhistoriskt perspektiv. Dess kritik mot bibeltexterna är nu allmänt accepterad, förutom i de mest huvudlöst fundamentalistiska kretsarna. Men det var inte längesen till och med innehav av boken kunde vara suspekt. En folkskollärare i Skåne som under senare delen av 1800-talet ställdes inför rätta bl.a. för att ha gäckat Guds ord, fick till exempel mot sig vittnat, att han lånat ut ett exemplar av Paines bok. Och en av de tidiga förläggarna av boken i England dömdes till nio år i fängelse.

Så boken var dynamit när den kom ut, och var på så sätt med om att bereda vägen för ett mer vetenskapligt än religiöst förhållningssätt till bibeltexterna, som inte stannar vid att låta något vara mysterier, utan försöker lysa upp det dunkla.

* * *

Paine förnekar att någon gud skulle ha givit mänskligheten en uppenbarelse — det vill säga, en helig Skrift — enär något enbart kan vara en uppenbarelse för den person som det uppenbaras för. Så snart det uppenbarade budskapet förs över från människa till människa, är det inte längre en uppenbarelse, utan hörsägen.

Paine skriver, att det är en självmotsägelse att kalla något som når oss i andra hand för en uppenbarelse. Vi har bara den talandes eget ord på att det han förmedlar är gudomligt. Det är inte gott nog.

Det räcker inte, skriver Paine, att någon säger till oss att Maria som jungfru, utan att ha varit med någon man, blev gravid. Det krävs bättre belägg för den saken, än blott någons påstående. De enda som skulle kunnat vittna om att det förhöll sig på så vis som evangeliet berättar, är Josef och Maria själva. De har inte skrivit något; således, om berättelsen stammar från dem, har de berättat det för andra: det blir hörsägen på hörsägen när berättelsen till sist når oss. ”Jag väljer att inte sätta tilltro till sådana  bevis”, skriver Paine.
"Where any girl that is now with child to say, and even to swear it, that she was gotten with child by a ghost, and that an angel told her so, would she be believed? Certainly she would not. Why then are we to believe the same thing of another girl whom we never saw, told by nobody knows who, nor when, nor where?"
Är man sen medveten om att det under antiken var synnerligen vanligt att särskilda människor sades vara födda av gudar, stärks inte tilltron till jungfrufödseln. Berättelsen anpassar sig enbart efter ett då bekant mönster: den bryter ingen ny mark. Den kristna mytologin har helt enkelt tagit till sig en komponent från icke-kristen mytologi. Och som Paine själv skriver:
”...the Christian mythology is made up partly from the ancient mythology, and partly from the Jewish traditions.”
* * *

Bibeltexterna imponerar inte på Paine. Han tycker, som deist, att vi borde skämmas över att kalla sådana ”ynkliga historier Guds Ord”. Vi vanhedrar Skaparen genom att uppkalla texterna efter hans namn... Och Paine förklarar, att när vi läser det Gamla testamentets oanständiga berättelser och märker hämndlystenheten däri, att vi gjorde mer rätt i att kalla det ”en demons ord, än Guds Ord.” Ja, Paine deklarerar att,
”...for my own part, I sincerely detest it, as I detest everything that is cruel.”
Vad gäller Jesus-gestalten, menar Paine att det inte är osannolikt att han funnits, men att han inte på något vis är Guds son, mer än vad alla människor är detsamma. Kyrkan har byggt upp ett lärosystem kring Jesus, som går emot vad han stod för.

Och själva försoningsläran som byggts upp kring Jesu död attackerar Paine särskilt hårt. Att en oskyldig kan gälda för en skyldigs liv kan kanske tänkas i pekuniära ärenden: att någon betalar någon annans skuld. Men i moraliskt hänseende kan det omöjligt vara ett giltigt tänkesätt:
”Moral justice cannot take the innocent for the guilty even if the innocent would offer itself. To suppose justice to do this, is to destroy the principle of its existence, which is the thing itself. It is then no longer justice. It is indiscriminate revenge.”
Hade någon människa agerat som Gud, och dödat sin oskyldige son i den skyldiges ställe, så, skriver Paine, hade den människan blivit hängd.

* * * 

Godtrogenhet är inte Paines melodi. Således bör man inte dra slutsatsen att ett mirakel har skett, bara för att någon säger att det gjort det — må det sen stå i Bibeln hur mycket det vill.
”Is it more probable that nature should go out of her course, or that man should tell a lie? We have never seen, in our time, nature go out of her course; bet we have good reason to believe that millions of lies have been told in the same time; it is therefore, at least millions to one, that the reporter of a miracle tells a lie.”
Och dessutom är ett mirakel ett dåligt sätt för en eventuell gud att visa sina krafter på. Miraklet betraktas i allmänhet av ett fåtal, som sedan berättar det för andra: så är genast rapporten om miraklet återigen en hörsägen, och man är utlämnad att tro på människors berättelse om miraklet, snarare än på miraklet i sig. En religion som använder sig av mirakler för att bevisa att den är sann, ger i själva verket tecken på att den är uppdiktad, menar Paine.

* * *

Paine gör en poäng i The Age of Reason att bekämpa Bibeln med Bibeln. Hela andra delen av boken är fylld med motsägelser han funnit i skrifterna, och inte lyfter på hatten för och går förbi, utan lyfter upp i ljuset och pekar på.

Dessutom visar han gång på gång hur osäker kunskapen om bibeltexternas tillkomst är, och vad som i dag är självklart säger han som något nytt då: till exempel att Mose rimligen inte kan ha skrivit Moseböckerna, och så vidare, och att skrifterna många gånger näppeligen kan ha nedtecknats förrän långt efter den tid de skildrar.

Motsägelserna i Bibeln som Paine lyfter fram kräver ofta närstudium för att hittas. Så har han till exempel jämfört olika uppgifter i Esras bok, om hur många judar som återvände från den babyloniska fångenskapen. Det räknas upp ett stort antal familjer, och hur många från varje familj som återvände. Sedan summerar författaren till Esra antalet. Men vid en kontrollräkning av hans egna uppgivna siffror, visar det sig att han räknar fel på 12 542 själar... Räknar man sedan antalet såsom det anges i Nehemjas bok, så skiljer det 11 272 personer. Så, så mycket för ofelbarhet!

Går man istället och undersöker hur det gick till när David och kung Saul möttes första gången, hittar man två varandra motsägande uppgifter där också. I en version träffar Saul David när han kallar på denne, efter att hört talas om att han spelar fin musik, som lugnar honom. I en annan version träffar Saul David första gången när den senare slår ihjäl Goliat.

På detta sätt fortsätter Paine, och går igenom åtskilliga böcker i Bibeln, och spårar upp en mängd förvirrade återgivanden, profetior som inte uppfylls och som bonus på det, allehanda grymheter. Han säger om profeterna:
”...I do not suppose that the prophets of that day were any more to be trusted than the priests of this...”
Paine påvisar vikten av kontextualisering vad gäller profetiorna, och menar att präster begår våld på texterna, när de försöker böja dem att passa in på något helt annat än vad de ursprungligen syftade på: vare sig det nu handlar om att få dunkla bibeltexter att passa in på Jesus, eller på den egna samtiden. Snarare bör profetiorna läsas som sin egen tids poesi, än som förutsägelser.

Ett exempel på motsägelser i Nya testamentet — bland flera — är att de två släkttavlor över Josefs, Jesu adoptivfaders, härkomst som återfinns i Matteusevangeliet respektive Lukasevangeliet, näppeligen alls stämmer överens. Endera är falsk, eller båda. Och om Jesu naturliga släktlinje...:
”...be manufactured, which it certainly is, why are we not to suppose that his celestial genealogy is manufactured also, and that the whole is fabulous?”
Och hur var det förresten med korsfästelsen? Ägde den rum vid niotiden på morgonen, som Markusevangeliet uppger, eller vid tolvtiden på dagen, som Johannesevangeliet menar? Och vad gjorde lärjungarna efter uppståndelsen? Skyndade de iväg till Galiléen, som Matteusevangeliet säger, eller stannade de i Jerusalem, som Lukasevangeliet menar? Och Jesus säger själv att han ska vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Emellertid var han enligt berättelsen i graven blott lite drygt en dag och två nätter. Så gör evangelisten även Jesus själv till en lögnare.

* * *

The Age of Reason är en bok av sin tid. Mycket av vad den förkunnar var kontroversiellt i när den skrevs, men är allmänt accepterat idag. Likväl är Thomas Paines verk en av många rötter till den moderna tiden, där vetenskapligt betraktelsesätt trumfar religiösa antaganden om tillvaron, och där förnuftet äger företräde framför tron på uppenbarade, gudomliga sanningar i bibeltexter; men där också var och en äger rätt att tro vad man vill, oavsett kyrkliga auktoriteter eller skrifters påståenden.

Thomas Paine bereder marken för en tid, där inte kristendomen och kyrkan äger rätten att rita den intellektuella världskartan. Han, deisten, skriver:
"Of all the systems of religion that ever were invented, there is none more derogatory to the Almighty, more unedifying to man, more repugnant to reason, and more contradictory in itself, than this thing called Christianity. Too absurd for belief, too impossible to convince, and too inconsistent for practice, it renders the heart torpid, or produces only atheists and fanatics."
Så kan vi, trots att Paine var religiös, räkna honom till en av de mer betydande religionskritiska föregångsgestalterna.
– – –
The Age of Reason, Thomas Paine. Ur The Writings of Thomas Paine, Volume IV 1794-1796. Kommenterad av Moncure Daniel Conway. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

0 kommentarer: